Arizona

Känn dig som hemma hos Frank Lloyd Wright i Phoenix och Scottsdale, och bekanta dig med kaktusarna i McDowell Sonoran Preserve. Insup vyerna kring Grand Canyon och bli ett med Navajo Nation, innan du smakar de fina vinerna i Sedona och Verde Valley.

1. Phoenix och Scottsdale

Upptäck varför Frank Lloyd Wright inspirerades av  tvillingstäderna – och se arkitektens inflytande i dem.

I SKYMNINGEN SER HOTEL Valley Ho i downtown Scottsdale ut som en plats dit Don Draper skulle bege sig för att komma bort från allt. Medan solen går ner smuttar gästerna på drinkar vid brasan på ute­platsen. De lutar sig tillbaka i solstolar som är både retro och moderna samtidigt, som om de designats för den tecknade serien Jetsons, för att sedan hamna i verkligheten.

Men detta hotell är ingen rekreation från 1950-talet. När Valley Ho öppnade 1956 flockades personer som Bing Crosby, Tony Curtis och Janet Leigh här. År 1957 gifte sig Robert Wagner och Natalie Wood här, och det sägs att Zsa Zsa Gabor och dottern Francesca red på hästar runt hotellet. Förmodligen inte medan vigseln pågick.

”Då var vi en resort­. Holly­wood­­­­­stjärnor kom hit för att paparazzi­fotograferna inte skulle komma åt dem”, säger Ace Bailey, som arrangerar konst- och arkitektur­utflykter i Scottsdale. ”De kunde komma hit för att återhämta sig och få vara an­o­nyma.”

Det har inte förändrats. ”Än idag offentlig­gör inte hotellet gästlistan för någon annan än personalen, så det är väldigt diskret”, tillägger Bailey innan hon rabblar en lista över nutida Hollywood­stjärnor hon sett hänga i lobbyn nyligen.

Valley Ho är inte ensamt om att ha fin arkitektur. I Scottsdale och Phoenix finns utmärkta exempel från mitten av förra århundra­det. På många platser har mannen som betraktas som USA:s främste arkitekt, Frank Lloyd Wright, lämnat sina avtryck.

Wright kom till Phoenix 1928 för att arbeta som konsult på Arizona Biltmore Hotel. Ett årtionde senare återvände han för att bygga Taliesin West, sitt vinterhem, skola och studio, 41 kilometer från Phoenix. Den verkliga storheten i Wrights design är hans förmåga att välkomna utsidan. I vardags­­rummet strömmar solljuset in genom glas­­väggarna och det genomskinliga taket gör att trädgården känns som en del av rummet.

I skissrummet där Wright designade sitt kanske mest kända verk, Guggenheim Museum i New York, ritar en grupp unga arkitekter så pennan glöder. De är elever på Frank Lloyd Wright School of Architecture och precis som under Wrights dagar upp­­­muntras de att smutsa ner sig. De ska bygga sin egen rudimentära bostad i den närliggande öknen för att säkerställa att de förstår grunderna i att designa husrum.

Eleverna är bortskämda med inspi­ration. Phoenix Art Museum breder ut sig över 26 500 kvadratmeter och innehåller verk från renässansen till idag. I en del av muséet förvirras både vuxna och barn av för­vrängda reflektioner i den polerade ytan av Anish Kapoors skulptur Upside Down, Inside Out. Vidare vandrar de genom ameri­kansk konsthistoria, från Gilbert Stuarts ikoniska porträtt av George Washing­ton till Georgia O’Keeffes modernistik. På Scottsdale Museum of Contemporary Art, på andra sidan stan, betraktar besökare ”Knight Rise”, en installation av James Turrell från Kali­fornien, som ramar in himlen på ett des­orienterande sätt. När man lämnar muséet möts man av en färgexplosion av graffitikonstnären James Marshall, även känd som Dalek. Också offentliga byggnader som stadshuset och stads­biblioteket i Scottsdale är framstående exempel på arkitektur från sydväst, influerad av hus av soltorkat tegel och lera som en gång byggdes av det inhemska Hopi-folket.

”Det är mini­mali­stiskt, utan överdrivna detaljer”, säger Bailey. ”Vi har fantastiska kvarter fulla av arkitektur från mitten av år­hundradet, liksom hus av riktig soltorkad lera. Det är en salig blandning.”

Den suddiga linjen mellan det förflutna och nuet existerar fortfarande på Valley Ho, där törstiga förlänger cocktailtimmen ända in i natten. Nu har de flyttat sig inomhus för att sitta under betongblocksväggar som visar Wrights odödliga inflytande. Medan de skålar för framtiden är musiken i luften inget annat än Rat Pack rakt igenom.

Arizona, uppslag

2. McDowell Sonoran Preserve

Ta den dammiga stigen bland häftiga saguaro­kaktusar och utforska amerikanska västerns typiska öken.

Precis SOM VAGNSTÅGEN som en gång korsade denna öken är solen på väg västerut. När ljuset rör sig verkar formen på den enorma stenen som kallas Cathedral Rock förvrängas och mutera medan skuggor passerar över den. I f­ö­r­grunden står gigantiska saguaro­kaktusar stolta och långa. De känns omedelbart igen från hundratals gamla western­filmer. Kaktusarna är dessutom uråldriga. Saguaros växer i genomsnitt 30 centimeter vart tionde år, så de tuffaste på sex till nio meter har stått här i omkring 250 år. De står stadigt på sin post i det ständigt föränderliga landskapet, men äventyrs­guiden Phil Richards har ett mer nutida bekymmer.

På marken ligger bollar av jumping cholla utspridda, en kaktus som ser så mysig ut att den fått smeknamnet nallebjörns­kaktus. Phil har precis försiktigt placerat en av dessa bollar på sin arm för att visa dess styrka, men han har redan problem att få loss den från sin hud med en träpinne.

”De kanske ser mjuka ut, men om de får tag i dig så släpper de inte i första taget”, säger han och pekar på de vassa taggarna som täcker växten. De är kända som ”hopp­ande” eftersom de sätter sig hårt även om man bara nuddar dem lätt. Många cyklister och vandrare svär på att bollarna hopp­­ade mot dem. Bollarnas egentliga syfte är att fastna på förbipasserande gnagare. När de stackars varelserna försöker gräva ner sig i marken kommer de att fastna i kaktusen och oavsiktligt göra jobbet med att plantera kaktusen. Djuret dödas oundvikligt i processen.

”Detta har gett kaktusen sitt andra smeknamn”, säger Phil mystiskt.
”Skelett­kaktusen.”

För att vara en öken har Sonora en relativt frodig terräng och är täckt av växtliv som blommar på våren. Det betyder dock inte att det är en lätt plats att överleva på. Phil tar upp problematiken med John Fords westernfilm 3 Godfathers från 1948, där John Wayne blir strandsatt i exakt denna öken. När han behöver vatten hugger han av toppen på en barrelkaktus och pressar i fruktsaft i sin flaska. Tyvärr fungerar det bara på film. I verligheten är fukten i en barrel­kaktus fylld med syror som förmodligen ger dig diarré – inte bra om du redan är uttorkad och strandsatt i öknen.

”Sonora är en unik öken”, säger Phil. ”Vi har cirka 3 500 växtsorter här, och bland dem finns ett antal kaktusar man inte hittar någon annan­­stans. Det beror på klimatet. Vi har aldrig någon bitande frost.”

Öknen som sträcker sig från Sonora i Mexiko, söder om Kalifornien, täcker också en remsa av Arizona. Här i McDowell Sonoran Preserve finns drygt 12 000 hektar skyddad mark, inget får byggas och inga motorfordon får köra på dess stigar, som utgör 235 kilometer.

”Det är väldigt lugnt här”, säger Phil, vars transport är mountainbike. ”Det enda du hör är dina växlingar och dina hjul mot gru­set.”

Hans lugna tempo ger många möjligheter att upptäcka ökenlivet. Han pekar på Gila-
monster (giftiga ödlor), bö­kande och gris­-
liknande navelsvin och betande åsnehjort. Han säger att det är öknens skönhet som får honom att komma tillbaka dag efter dag, oavsett om han guidar en grupp eller inte.

”Jag får aldrig nog av öknen, så det bästa sättet att se mer på är att helt enkelt cykla till en ny plats”, säger Phil.

Med det sagt sätter han av igen och rullar längs ett sandigt spår, närvarande nog att akta sig för hoppande chollakaktusar.

3. Grand Canyon

Insup USA:s mäktigaste landskap från ovan, och klättra sedan ner i det.

Grand Canyon ger ingen förvarning. När man närmar sig söderifrån genom det stora buskaget av gultall som utgör nationalskogen Kaibab får man inga ledtrådar om det spekta­kulära som väntar. Hjortar dansar mellan träden, till synes omedvetna om stupets närhet. Det är först vid branten som ravinen avlöjar sig. Jorden försvinner plötsligt och avslöjar ett av naturens djärvaste underverk. Ravinen är 1,6 kilometer djup och 29 kilometer som bredast. Att blicka ut över denna avgrund av röd sten får dig direkt att se allt ur ett annat perspektiv. Stor­leken får människans största konstruk­tioner att verka små. Ställ tre Empire State Buildings ovanpå varandra i ravinen och de kommer fortfarande inte att nå toppen av branten. Namnet på en utkiksplats säger allt: Avgrunden.

Det är inte bara storleken på ravinen som är häpnadsväckande, men också dess rika historia. Det är sex miljoner år sedan Coloradofloden först fann denna väg till Kalifornien och började slingra sig ner genom de mjuka toppskikten av jord och sten. Floden fortsatte tålmodigt slita och slipa på sandsten och kalksten tills den nådde sin nuvarande nivå, mer än 1 500 meter nedanför avsatsen. Ravinen blir fort­farande djupare, men i långsammare takt nu när vattnet har nått den hårda grund­stenen. Nu ligger floden 730 meter över havet och forskare tror att den kommer att fortsätta nedåt, millimeter för millimeter, år efter år, tills den når havsnivå – där alla floder stannar.

För att förstå ravinen bättre är det nöd­vändigt att lämna avsatsen och klättra ner i kanjonen. Vandrarna Katie och Nic Hawbaker från närliggande Flagstaff har gjort det flera gånger. Idag tar de Bright Angel Trail, Grand Canyons mest populära led. Den går 1 370 meter ner till Colorado­floden. Där ansluter leden till River Trail, som går till Phantom Ranch i kanjon­basen, där de campade i går kväll.

”Det är väldigt annorlunda på botten”, säger Katie. ”Det är magiskt. Vi kan inte föreställa oss hur lång tid det tog att forma ravinen eller var floden ursprungligen började. Det går så djupt.”

Ett annat sätt att försöka ta in platsens enorma storlek på är att se den från ovan. Under en utflykt med Maverick Helicopters får man se Painted Desert och följa Colorado­floden innan man dyker ner i Dragon Corridor, den bredaste och djupaste delen av ravinen. Styrkan i det mest svårslagna ögonblicket, när du svävar 15 meter över gultallarnas träd­kronor, plötsligt 1 500 meter över det forsande vattnet är häpnads­väckande.

Det är längesedan hotellägaren Pete Berry slog upp dörrarna till en enkel stuga vid Grandview 1893. Berry kom till ravinen som malm­letare 1890 och fann malm 915 meter under jorden. Malmen var rik, men den stora kostnaden för att transportera den till ytan välte hela projektet.

Snart insåg president Theodore Roosevelt att ravinen behövde skyddas. Han gjorde den till ett nationalmonument 1908 och förklarade: ”Låt detta stora underverk förbli som det är nu. Gör ingenting som fördärvar dess prakt, sublimitet och skönhet. Du kan inte förbättra det. Vad du kan göra är att bevara det till dina barn, dina barns barn och alla som kommer efter dig, som den stora sevärdhet varje amerikan bör se.”

Arizona, uppslag

4. Antelope Canyon och Navajo Nation

Se solen måla vackra bilder i Antelope Canyon, balansera på kanten av Horseshoe Bend och kom nära naturen i en traditionell navajohogan.

Det är en kall och stilla morgon. Baya Diné är uppe tidigt för att passa sin flock. Medan navajo-churro-fåren med sina krökta horn betar över den vidsträckta slätten håller Elvis, hennes stora vita maremmano-fårhund, koll på eftersläntrarna. Baya känner varje centi­meter av detta land som om det var en del av henne – från Horseshoe Bends spektakulära kurva några kilometer norrut till Antelope Canyon i öst.

Bayas familj har brukat jorden här i 15 gene­rationer. Hennes förfäder bodde i hogans, hyddor av ceder- och eneträstockar som täcktes med jord och kunde monteras ner och flyttas med säsongerna. Baya själv växte upp i sin mormors hogan, som är en permanent trästruktur och står än idag. Otroligt nog byggdes den av bitar som blev över efter tillverkningen av filmrekvisita till The Greatest Story Ever Told från 1965, tack vare att hennes farfar var statist i filmen. Bayas mormor hade alltid bott i hus av jord och tyckte att det var ett palats.

”Min mormor bodde här, som navajo­folket har gjort i många generationer”, förklarar Baya. ”Hon vallade sina får på den här marken och sedan nerför krönet, hela vägen till det som idag är staden Page. Miljön här är tuff och de försökte bara överleva, leta efter mat och leva av jorden. De var verkligen ett med marken. Marken var en del av dem och deras sätt att leva.”

Bayas mark ligger i Navajo Nations västra del. Navajo Nation är det största indian­reservatet i USA med sina nästan 7 miljoner hektar. Trots att hennes förfäder regelbundet flyttade sina hem till olika ställen har de inte lämnat några spår efter sig, förutom några häll­ristningar, pilspetsar och skärvor av krossad keramik.

”Du kan omöjligt veta var deras hem fanns”, säger Baya. ”Idag finns slagord som ’hållbart’ och ’miljövänligt’, men för indian­erna var det bara ett sätt att leva. De återanvände och återvann långt innan det blev något man skulle göra.”

Enligt uråldriga navajohistorier fanns det ett uppfödningsområde för antiloper på marken där Baya nu står. Djuren gav också sitt namn till närliggande Antelope Canyon, även om navajofolket kallar området ”Tsé Bighánílíní”, som översätts till ”platsen där vattnet rinner mellan stenar”.

När besökarna kommer in i den nu torra ravinen under en utflykt som leds av en medlem av navajofolket blir de hänförda och mållösa när de ser hur vatten har karvat en smal klyfta genom sandstenen. Inuti klipp­­skrevan råder en nästan övernaturlig atmosfär. Det enda ljuset kommer från solstrålarna som leker längs ravinväggarna, som brant faller 40 meter ner. Över­sväm­ningar är fortfarande ett hot och guider med facklor stannar till för att peka ut träd som tidigare översvämningar har lämnat efter sig högt mellan ravinväggarna.

Fotografer trängs med varandra för att komma åt de bästa utsiktsplatserna och vinklarna. Det är i och för sig ingen överrask­ning med tanke på att världens dyraste fotografi togs här. Landskapsfotografen Peter Lik sålde Phantom, en bild på ravinen med damm som ser ut som ett spöke, för ungefär
56 miljoner kronor i november 2014.

Väster om Antelope Canyon, på andra sidan av den lilla staden Page, ligger Horseshoe Bend. Här behöver inte fotografer trängas för att få en bra plats. Den enda faran här är att komma för nära den 300 meter djupa ravinen som har utsikt över slingrande Coloradofloden. Floden rinner västerut från Lake Powell till självaste Grand Canyon. Detta är samma ravin, fast i mer intim skala. Bland turister som tar selfies finns också joggare från Page som bara kommer för att beundra naturens under. När man står vid stupet är det lätt att förstå vad Baya menar när hon förklarar varför navajofolket har stannat på denna plats under så lång tid.

”Den här marken har sina egna speciella krafter”, säger hon.

5. Sedona & Verde Valley

Skörda frukterna av Arizonas växande vinland och ät under praktfulla röda klippor.

DET ÄR TIDIG söndagefter­middag och vinproducenten Eric Glomski välkomnar gäster till Page Springs Cellars. Vissa har kommit för att njuta av solen under en promenad genom vingårdarna, men de flesta är här för låta timmarna passera på vinkällarens över­våning, där flaskor korkas upp och man får smaka frukterna från fälten som sträcker ut sig nedanför.

Eric är något av en vinodlarkändis i trakten. Han drev vingården Arizona Stronghold tillsammans med en riktig rockstjärna, Maynard James Keenan som är frontman i Tool, och 2003 köpte Eric marken Page Springs Cellars står på. När du vandrar in på vingården, förbi den snabbt porlande bäcken som gett vingården sitt namn, kan du lätt tro att du hamnat i franska Bourgogne eller portugisiska Dourodal.

”Alla frågar om det inte är för varmt och torrt i Arizona för att odla druvor”, säger Eric. ”Jag påminner dem om att druvorna har sitt ur­­sprung i Mellanöstern, i Libanon och Syrien, så de är väldigt anpassnings­bara. I Arizona finns det olika mikroklimat. Om jag skulle jämföra oss med en annan plats så ligger vi klimatmässigt närmast Spanien, Frankrike och Italien – några av druv­odlingens främsta länder.”

I Verde-dalen har Eric hittat en naturlig miljö som passar druvorna. Ena sidan av dalen har kalkstensjord, som Châteauneuf-du-Pape i Frankrike, medan andra sidan är vulkanisk, som Etna på Sicilien.

”Vi testar nya saker också. Att något fungerar någon annanstans betyder inte att det kommer fungera här”, säger han.

Hittills har i alla fall något fungerat. Detta är bara en av 22 vingårdar som etablerats i dalen för att stilla suget från Arizonas spirande vinscen. Den kanske mest natursköna är Barbara Predmors vingård Alcantara, som ligger där Verde River och Oak Creek möts. På gården arrangeras bröllop i en slottsliknande villa som ser ut att ha transporterats hit hela vägen från antikens Rom.

Druv­orna odlas här, men det mesta av vinet verkar drickas ovanför dalen, i Sedona. Här förändras landskapet igen. Imponerande röda klippformationer reser sig ur jorden likt bergen på Mars. Hit har klättrare lockats i årtionden.

Det är inte bara landskapet som lockar människor till denna avslappnade stad. New age-figurer har länge lockats hit i tron om att välvilliga virvlar av ”subtil kraft” härrör härifrån. Resultatet är en stad med en blom­strande konstscen och många vege­tariska caféer, som till exempel Chocola Tree, där du kan få en grönkålsmoothie medan du laddar om dina kristaller. Fokuset på ekologisk, lokalt odlad mat sträcker sig ända till förstklassiga restauranger – och stjärnan på matscenen är Mariposa, en latino­inspirerad grill­restaurang. Kocken Lisa Dahl har vant sig vid att höra vilken påverkan Sedonas panoramautsikt har på hennes kunder.

”Jag kommer aldrig glömma att en kille beskrev att det känns som att vara på havet när man sitter på uteplatsen”, säger hon. ”Här finns ett överväldigande lugn.”

Samtidigt som Lisa går tillbaka till köket dukas hamburgare, tostadas, cocktails och lokalt vin fram. Det kanske ligger något i dessa energivirvlar trots allt.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.