Trummornas bultande slag är Havannas puls. Smittsam rumba och salsamusik hörs hela tiden, precis som vardagslivets ljud: jordnöts-försäljares rop – ”Mani, mani!” – och dragkärror som skramlar över kullersten. Kvinnor pratar högt med grannarna medan de hänger färgglada kläder rad. Plaggen vajar likt flaggor på tvättlinan. Hundar skäller från balkonger och det sprakande ljudet från en baseballmatch på tv hörs ur ett fönster, där en man rakar sig med en sylvass rakhyvel. Här verkar det som om livets alla draman utspelar sig på gatan. Havanna känns som en filminspelning i storstads-format, med fallfärdiga koloniala byggnader och klassiska gamla bilar med blåa avgassvansar. Men bakom stadens pastellfärgade fasader och utsmyckade järngallergrindar finns en hel värld att upptäcka – man måste bara dra undan gardinerna …

Ta en svängom på konst och dansgatan
Callejón de Hamel påminner mer om ett färgglatt kalejdoskop än en gata. Detta är den berömda kärnan för Havannas gatukonst. Väggarna är täckta av ljusa väggmålningar stora som tennisbanor och varje hörn är fyllt av skulpturer gjorda av motordelar, hästskor eller badkar.
Toner dansar i luften. Man hör det rytmiska ljudet av röster som sjunger till takten av en dubbelsidad bata-trumma och det skrapande ljudet av en shekere, en polerad kalebass med spetsiga snäckor.
På en liten innergård utanför Callejón de Hamel snurrar en ung kvinna i huvudduk och röd, svart och vit klänning. Hon stampar fötterna i marken av sten och hennes ansikte strålar i ett smittande leende. Snart är hon insvept i en cirkel av andra dansare. De snurrar alla i sina silkesklänningar och höjer armarna i luften.
Detta stampande och trummande är mycket mer än ett enkelt framträdande. Callejón de Hamel är centrum för Havannas afro-kubanska gemenskap och denna uppvisning är en ivrig bön, en förening med orisha-andarna, som gudarna tog med till Kuba på 1500-talet genom slavar från Nigeria.
Thairumy Rangel Chirino bryter sig ut från dansen och sätter sig i en plaststol, lyckligt anfådd. ”Här, i den här dansen är varje person inte bara en person”, säger hon. ”De representerar en gud, ett naturelement. Min blå färg representerar till exempel havets vatten.” Hon syftar på sin safirblå klänning och höga huvudbonad. I dem är hon Yemayá, havets gudinna och moder till allt levande.
Thairumys mormor och mamma förde vidare dessa heliga sånger och rytmer till henne när hon var tre år, som en del av hennes santeríareligion, en unik kubansk blandning av västafrikansk yorubastro och romersk katolicism.
Musiken drar till sig nyfikna förbipasserande som kikar in genom gårdens järngrind. Thairumy vinkar till dem att de ska komma in. ”Jag älskar att dela detta med människor”, säger hon. ”Den här dansen är mitt liv. Hur kan jag förklara det? Det gör mig så arg när människor dansar utan hjärta, utan passion. När jag dansar känner jag hur det sjunger blodet.”
Callejón de Hamel går mellan gatorna Espada och Aramburu i gamla Havanna. Besök på söndagsefter-middagen för dans och musik.
Möt olympier på Havannas historiska boxningsklubb
Det är en behaglig dag i Havanna, men Emilio Correa Bayeux Jr är blöt av svett. Svetten bildar pärlor i hans ansikte och på bröstkorgen, längs ryggen rinner en bäck. Han började klockan sju på morgonen och har precis avslutat sitt träningspass, det första av två denna dag. Han hämtar andan och lutar sig mot en sprucken blå vägg i Gimnasio Rafael Trejo.
Detta boxningsgym i hjärtat av Gamla Havana är ingen instängd inomhuslokal. Det är ett utomhusgym där folkmassor samlas på fredagskvällar för att titta på blodiga tävlingar. De fyller upp de nakna träbänkarna som blir åskådarläktare på båda sidor av en sliten boxningsring. Idag är det ingen match, men par unga boxare sparras och boxar på säckar. De tränar fintar och slag med korta, högljudda andetag.
Gymmet öppnade på 1930-talet och har knappt förändrats sedan dess. Varje yta är fläckad med fukt eller avslöjar ett dussintal ommålningar, repen runt ringen är lappade och slitna. Men trots det enkla utseendet är detta gym en älskad ikon i Havanna och boxningsentusiaster från hela världen vallfärdar hit.
Kubaner har glödande passion för sporten och de är framgångsrika. Kubanska boxare har tagit hem imponerande 38 olympiska guldmedaljer. Många av Havannas mästare har tränat i denna ring, och Emilio är en av dem. 31-åringen har en silvermedalj från OS och följer i sin fars fotspår. Emilios pappa vann olympiskt guld 1972 i weltervikt.
”På Kuba är boxning en livsstil, så speciell är den för oss”, säger Emilio. Han är en imponerande kille – 180 centimeter av fasta muskler och blixtsnabb i ringen. Men han tror att det är hans uthållighet som gjort honom till mästare. ”Kubaner har anpassat sig till att kämpa”, säger han. ”Från att vi är väldigt små vet vi att vi måste kämpa för vår framtid. Vi lever med passion och vi kämpar för principer, kämpar för stolthet. Och det är inte bara sant i boxningsvärlden, utan också för varje kuban.”
Gymmet är en passande scen för Emilios stridslystna ord, det är döpt efter en kubansk revolutionär och martyr – Rafael Trejo, som sköts i en studentprotest 1930. När Emilio packar sina handskar och förbereder sig för att lämna gymmet vandrar en grupp 14–15-åriga unga män in. De nickar respektfullt mot den olympiska veteranen och börjar sedan köra knäböj och stretcha, smidigt och lätt – trots att landets boxningsrykte vilar tungt på deras axlar.
Gimnasio de Boxeo Rafael Trejo ligger på Calle Cuba 815. Det går inte att förboka ett besök, men knacka på och fråga (snällt) om du får komma in och hälsa på.
Fixa frillan i frisörernas gränd
En ung kvinna sitter blickstilla med stängda ögon medan en frisör för sin sax över hennes panna och toppar hennes lugg. Hon är omgiven av glittrande artefakter från 1800-talet. Antika klippmaskiner ligger utspridda på hyllor bland tennborstar, rostiga rakhyvlar och hårfönar. Vi är på Papitos, en av Havannas mest kända salonger, som också är ett unikt museum och galleri.
Papito själv, formellt känd som Gilberto Valladares, arbetar med saxen han dragit upp från ett specialdesignat läderhölster i bältet. Han betraktar sin kund innan han noggrant klipper en test här och en där, som om han färdigställer ett mästerverk. ”Frisörer är konstnärer”, säger han. ”Att klippa hår är som att skulptera, med form, textur, färg – det är ett sätt att uttrycka sig på.”
Papitos konstnärliga böjning syns tydligt på väggarna, där färgglada målningar fyller varje centimeter. Allt är inspirerat av frisering, från stylade sjöjungfrur till conquistadorer som duellerar med saxar i stället för svärd.
Ändå är det frisörens passion för sitt samhälle som är hemligheten bakom framgången i detta tidigare nedgångna hörn av Havanna. Den asfalterade gången utanför är nu känd som Callejón de los Peluqueros (Frisörernas gränd), ett gatulångt ode till frisering, kantad med skulpturer, väggmålningar och frisörskyltar. Det som började som ett litet företag i Papitos vardagsrum på 1990-talet har blivit ett omfattande socialt projekt. Det finns en gratis frisörskola för barn som har det svårt, ett läckert café och en restaurang, små hantverksbutiker och veckovisa mini-fiestas med ”son cubano”, en blandning av latinamerikansk och afrikansk dans.
”Jag är frisör, men jag är drömmare också”, säger Papito. ”Det viktigaste arvet på Kuba är vårt folk och vår kultur. Så vi måste fokusera på det för att få välstånd. För sex år sedan var detta en av de fulaste gatorna i Havanna. Titta på den nu.”
Han gestikulerar mot gatan. Den är levande med unga frisörlärlingar och kaffedrickande besökare. Barn strömmar till den lokala lekplatsen för att klättra över rutschbanor formade som rakhyvlar och gung-
brädor formade som saxar som öppnas och stängs när barnen leker.
För tidsbokning hos Papitos, maila proyectoartecorte@gmail.com eller ring 00 53 7 8015102.
Ät på en undangömd restaurang
La Guarida är lätt att missa. Ingången är en grottlik fallfärdig foajé som en gång hörde till ett stort palats. Nu är den tom, förutom en sprucken marmortrappa och en ensam gudinnestaty vars huvud och armar sedan länge förlorats. Men två trappor upp ligger ett av Havannas bästa matställen. La Guarida är en paladar, en privat restaurang som sanktionerades av den kubanska regeringen på 1990-talet och som gjort sig känd för att laga traditionella kubanska rätter med tekniker från Frankrike, Italien och Spanien. Konstnärligt dekorerade tallrikar dyker upp, med långfenad tonfisk i sockerrörssås, spädgris med läcker apelsin- och citronsås, och mjuk kaka gjord på mango och kokosnöt.
Restaurangens grundare Enrique Núñez växte upp i detta stora marmorklädda palats. Fram till revolutionen 1959 var det en välbeställd doktorsbostad, men gjordes sedan om till lägenheter för lokala familjer. ”När jag sa till mina vänner att jag ville öppna en restau-
rang i ett område i Havanna som inte är turistigt sa de att jag var galen”, säger Enrique med ett litet skratt och nickar mot de fullsatta borden. ”Det var ett bra beslut, men då verkade det inte så.”
Restaurangbranschen i Havanna är ingen lek. Brist på basföda är en ständig utmaning. En dag kanske det inte finns ägg, nästa dag saknas salt. För att lyckas trots detta skickar Enrique ut tre anställda för att söka igenom marknader över hela staden varje dag.
”Efter revolutionen stannade tiden för alla byggnader och bilar, och samma sak hände med gastronomin”, säger han. ”Fram till 1996 fick vi inte driva privata restauranger, det var samma mat överallt. Nu har staden 500 paladares. Det finns konkurrens och det kubanska kökets hjärta slår igen.”
Huvudrätter från 120 kronor (laguarida.com).
Köp konst på litografi-tvätteriet
Rafael Perez Alonsos ansikte är koncentrerat. Hans lockiga, mörka hår faller framåt när han drar en krita över en rektangulär kalksten. Flinka drag följer varandra tills en bild framträder – en haj med veteranbilsansikte. Munnen består av stötfångare och galler, vilket ger de vassa gaddarna en komisk touch.
Skissen är det första steget i en litografisk tryckmetod, den komplexa processen att skapa konst med hjälp av sten. När Rafael har lagt sista handen på teckningen målar konstnären Max Delgado Corteguera kalkstenen med ett lager gummi arabicum och lägger på bläck. Nu är verket redo att täckas med papper och handlindas genom en litografipress. Resultatet fångar bilhajens alla mönster och linjer, men varje tryck får små brister som orsakas av gummits mönster. Det gör varje konstverk unikt. När alla trycken är klara torkar konstnärerna av kalkstenen, som blir redo att användas till ett nytt verk.
Litografi dör ut i hela världen, kanske på grund av dess komplexitet och de färdigheter som krävs för tekniken. Men här i Havanna skapar konstnärer litografi med hängivenhet och en känsla av nationell stolthet.
Konstformen kom till Kuba från Europa på 1800-talet för att man skulle kunna skapa skräddarsydda etiketter åt landets finaste cigarrer. Ett antal av dessa ursprungliga stenar har först vidare genom generationer och används än idag, inklusive den som nyligen kladdades ner med Rafaels bilhaj. Platsen är knappast historisk, litografipressen står mitt i en av Havannas mest dynamiska och moderna konststudios, La Lavandería.
Namnet är bokstavligt – detta stora vitväggiga utrymme under ett vågigt järntak var en gång ett industriellt tvätteri. Nu är det delvis verkstad och delvis galleri, fullt av lekfulla verk – från en enorm lila pistol och ett biljardbord format som Amerika, till en soffa av taggtråd som piffats upp med kuddar inspirerade av Kubas och USA:s flaggor. Medan Rafael och hans konstnärskollegor jobbar dånar puertoricansk rap från radion.
”Folk frågar varför jag använder en 200 år gammal teknik”, säger Max medan han försiktigt tvättar kalkstenen. ”Jag svarar att jag arbetar med den här stenens energi som är två miljoner år gammal. Det är en del av mitt lands historia, och jag är en del av något större.”
”Kan du föreställa dig hur många händer som har arbetat med den här stenen? Hur många konstnärer?”, frågar Rafael honom.
De ler mot varandra och klappar stenen torr. Stenen är klar för en ny konstnär, och processen börjar om igen.
La Lavandería ligger på Calle 54 i stadsdelen Playa, öppet dagligen. Besökare kan gå runt i galleriet och köpa tryck från 180 kronor. Mejla la_lavanderia@ymail.com eller ring 00 53 7 2096737 om du har frågor.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.