Alex Burghart analyserar vad vi vet – och inte vet – om bakgrunden till den anglosaxiska, episka hjältedikten.
Beowulf är en berättelse om resor. Resor mellan kungariken och folkslag, mellan människors och sagoväsens världar, mellan liv och död. Dikten slutar med att titelpersonen och hjälten, som har blivit dödligt sårad av en eldsprutande wyrm (drake, eller snarare orm), säger att ödet har dödat hela hans familj och att nu ”måste jag följa dem”.
För anglosaxarna var livets slut bara en ny början. Verbet ”faran” ska ha betytt både ’att dö’ och ’att resa’. Med Beowulfs död och historiens fullbordan börjar diktens egen resa, när den trollar iväg sin hjälte genom århundradena. Vid ett tillfälle – flera hundra år efter att hans okände skapare hade gett liv åt honom – höll Beowulf åter på att dö i lågorna …
Tidigt på morgonen den 23 ?oktober ?1731 härjade en eldsvåda i Ashburnham House i närheten av Westminster Abbey. Där fanns en samling som tillhörde en av Englands mest berömda fornforskare, Sir Robert Cotton (1571–1631). Vid denna tid ägde han det viktigaste arkivet för medeltida handskrifter i Storbritannien. Det tog lång tid innan brandkåren dök upp och samlingens väktare fick försöka rädda så många böcker de kunde med bara händerna. Ett vittne såg bibliotekarien, Dr Richard Bentley, rusa ut från huset med en unik handskrift från 400-talet av den grekiska bibeln tätt tryckt intill bröstet. Trots ansträngningarna var gårdsplanen utanför intilliggande Westminster School nästa morgon täckt av askan efter uråldriga skrifter.
Av bibliotekets 800 volymer förstördes eller skadades drygt en fjärdedel. Bland dem som slapp undan med brännmärken fanns en föga uppskattad skrift, senare betecknad som British Library Cotton Vitellius A.xv (fols. 132–201) – men mer känd som den episka dikten Beowulf. Sotfläckarna i handskriften för tankarna till det schakt som gravplundrare på 1600-talet grävde i gravhögen vid Sutton Hoo. Båda påminner oss om allt som nästan har gått förlorat – och om att det finns mycket som är försvunnet.
Beowulf är det främsta diktverket på engelska före Geoffrey Chaucers verk på 1300-talet. Det är en intrikat vävd historia om triumfer och nederlag, om ord och dåd (”worda ond worca”, som skalden säger), ett tidlöst epos om människans villkor. Men samtidigt är Beowulf något av en historisk gåta.
Den antas ha förvarats i arkivet i något kloster som upplöstes av Henrik VIII på 1500-talet, men dess författare, skrivare, härkomst, ursprungliga läsekrets och tillkomstår är okända.
Dateringsproblemet
Det är inte konstigt att forskarna, ända sedan den första tryckta versionen av Beowulf kom ut i början av 1800-talet, har försökt datumbestämma dikten. Debatten har snart pågått i tvåhundra år och för varje år blir meningsmotsättningarna större. Om det nu är någon större mening med att försöka datera dödandet av två träsklevande odjur och en drake som vaktar en skatt, så kan händelserna i Beowulf hänföras till mitten av 500-talet. Vi får veta att Beowulfs morbror, med namnet Hygelac, var kung över geaterna (götar eller jutar, därom tvista de lärde) och en person med samma namn figurerar i Gregorius av Tours (d. 594) historia, då som plundrare i frankernas rike på 500-talet.
Eftersom anglosaxarna under hednisk tid inte var skrivkunniga måste berättelsen – i varje fall i skriftlig form – dateras till efter 597, när de började övergå till kristendomen. Det senaste möjliga datumet antyds av paleografiska undersökningar av handskriften. Genom att jämföra handstilen med den i andra, mer säkert daterade texter kan man göra vissa antaganden om när dikten skrevs ned. Det är ingen exakt vetenskap, men experterna har kunnat enas om att den bör ha nedtecknats omkring år 1000.
Denna breda ursprungsdatering, som omfattar 400 år av anglosaxisk historia, är ungefär det närmaste vi kan komma. Men medeltidshistoriker behöver inte alltid ta det säkra för det osäkra, och många har vågat sig på mer djärva teorier.
En övertygande teori har lagts fram av professor Michael Lapidge vid Cambridge och Notre Dame du Lac. Han föreslår, med viss försiktighet, att en möjlig upphovsman till diktens ämne kan vara abboten Aldhelm av Malmesbury (död ca 710). Han är ihågkommen som en framstående poet och berättare, som smög in kristna budskap i världsliga historier för att omvända människor. På sina ställen gör diktaren bakom Beowulf exakt samma sak. Handlingen utspelas i den forntida hedendomen, men dikten innehåller kortfattade hänvisningar till bibeln: odjuret Grendel tillhör ”Kains stam”, här talas om skapelsen och syndafloden, och i slutet uppoffrar sig Beowulf i sann kristen anda.
Dr Sam Newton har lagt fram arkeologiska och geografiska belägg som knyter dikten till 700-talets Östangeln (East Anglia), en provins som via båtar och skattfynd har visat sig ha förbindelser med Beowulfs hemtrakter i Skandinavien. I Sutton Hoo, Sverige och dikten förekommer båtgravar. Den förstnämnda innehöll många fornfynd i skandinavisk stil. Newton menar att Östangelns härskare under 700-talet, de så kallade wuffings, var identiska med wulfingarna (troligen från Danmark) som nämns i Beowulf, och att en östanglisk poet kan ha byggt skildringen av Grendels träsk på de dystra, deprimerande sankmarkerna vid rikets gräns (nu i Cambridgeshire).
De flesta forskare har ansett det vara osannolikt att dikten, som hyllar skandinavernas stordåd, kan ha komponerats på vikingatiden i slutet av 800-talet, när stora delar av Britannien attackerades av härnadståg från Danmark och Norge. Men vi ska naturligtvis inte pådyvla den tidens människor samma tänkesätt som vi har, och det är befängt att tro att alla som kunde skriva på fornengelska ogillade skandinaver.
Mer konkreta belägg för en datering före 900-talet kan ha lagts fram av framlidne Patrick Wormald. Han visade att många personnamn i Beowulf bara figurerar i andra engelska källor från tiden före vikingarnas erövringar. Men det är fortfarande möjligt att berättelsens verkliga upphovspersoner var ättlingar till danska krigare som slog sig ned i England och växte upp med goda kunskaper i fornengelska och muntliga traditioner från sitt hemland.
Sanningen om Beowulf är tråkigt nog att den varken kan eller kommer att kunna dateras. Historiker tvingas erkänna att man inte kan placera in dikten exakt i den anglosaxiska historien, eftersom det är en ständigt aktuell historia som lätt kan ha skapats när som helst under perioden. Lika viktigt är kanske att vi varken vet tillräckligt om diktens liv eller om det liv som olika generationer av anglosaxare levde, för att kunna avgöra var vi ska placera den.
I stället för att tänka oss att någon sorts Tolkienliknande figur hittade på alltihop i slutet av 800-talet eller början av 900-talet, bör vi nog föreställa oss en poet som skriver ner sin egen variant av en äldre berättelse (ungefär som Shakespeares Kung Lear, som bygger på Holinshed, i sin tur baserad på ett verk av Geoffrey av Monmouth, som kan ha hittat historien i en text som inte har bevarats).
Alla historier som knyts samman i dikten (en man som kämpar mot övermänskliga monster, slåss mot sjöodjur, dödar ormar) och alla dess teman (fejd, lojalitet, tapperhet, storsinthet) är lika gamla som mänskligheten själv. Någon gång kopplades dessa idéer och handlingar, dessa ”worda ond worca”, ihop med en man som hette Beowulf – och sedan spred sig historien, som alla bra berättelser, som en löpeld och blev alltmer storslagen. Ur det perspektivet är Cotton Vitellius A.xv bara en inkarnation i en långdragen utvecklingsprocess som började långt innan dikten skrevs ned och som har fortsatt ända in i våra dagar, i form av populära 3D-filmer och ultramoderna datorspel som har gett nytt liv åt den gåtfulle sagohjälten.
