Slaget om Storbritannien var något som britterna måste vinna. Stridspiloterna som tog upp kampen mot tyskarna i luften ses nu med rätta som några av de största hjältarna, men hur var egentligen männen bakom spakarna? Patrick Bishop har pratat med några av veteranerna.
DE UNGA männen i Fighter Command som höll linjen mot Luftwaffes anfall mot Storbritannien sommaren 1940 var hjältar långt innan striden var avgjord. Så tidigt som den 20 augusti, när striderna rasade som värst, sade Winston Churchill till underhuset att piloterna ”vände krigslyckan genom sitt mod och sin hängivenhet”. Han fortsatte: ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”. Den fyra månader långa striden som ägde rum i luften ovanför Storbritanniens sydkust blev känd som slaget om Storbritannien.
Bilden av piloten – särskilt Spitfire-piloten – som galant intar luften gång på gång i sin vackra maskin och slår ner på de invaderande hade redan fått en särskild plats i britternas hjärtan. Det var enkelt för officiella propagandister att skapa legender om deras bragder, först nationellt och snart också internationellt.
De fick hjälp av det faktum att Fighter Command sommaren 1940 kanske var den mest socialt blandade militära elit som någonsin existerat. Det här var folkets krig och stridspiloterna speglade i viss mån landets sociala sammansättning. ”Det mest häpnadsväckande är deras vanlighet”, skrev en krigs-
konstnär som tillbringade månader med att resa från bas till bas för att måla porträtt. ”De är vanliga söner till vanliga föräldrar från vanliga hem.”
Det här var lite överdrivet. Det fanns få arbetarklasspojkar i officersmässen, men de flesta eskadrar innehöll mycket mer varierade ursprung än armén eller flottan. I 32:a eskadern hade till exempel befälhavaren sommaren 1940, Michael Crossley, gått på Eton medan John Proctor lämnat skolan som 14-åring för att bli RAF-lärling. Andra hade gått med via RAF:s frivilligreserv, där de fick utbildning på fritiden medan de hade vanliga jobb. Oliver Houghton hade varit montör på en fabrik i Coventry och William Higgins lärare i en byskola i Derbyshire.
Det enda de alla hade gemensamt var passionen för flygning. Nu när flygteknik blivit vanligt är det lätt att glömma den påverkan flygning hade på människors fantasi under 1930-talet, kanske särskilt på unga pojkar.
Flygaressens rekordbrytande turer, Biggles-böckerna av kapten W. E. Johns som beskrev livet i brittiska arméns flygvapen över västfronten, flyguppvisningarna som korsade landet och erbjöd en första flygning för en billig peng … allt fick flygning att framstå som den mest glamorösa aktiviteten.
Innan kriget fanns det flera vägar in i RAF. För de mer välbärgade, med föräldrar som hade råd att låta dem fortsätta gå i skolan, fanns det en chans att få en plats bland eliten på kadettskolan Cranwell. Alternativt fanns det ett kort tjänsteuppdrag som garanterade anställning i ett visst antal år följt av en period i reserven.
För de mindre bemedlade gav lärlingsskolan pojkar chansen att lära sig yrken som montör, riggare eller elektriker med utsikt att få pilotutbildning om de hade det som krävdes. Många av de skickligaste piloterna under slaget om Storbritannien kom den vägen.
Man kunde också gå med i RAF på deltid. Flygintresserade unga män med gemensam bakgrund, oftast överklass, gick samman i regionbaserade hjälpeskadrar som flög på fritiden. Deras mindre privilegierade motsvarigheter använde sig av frivilligreservens schema, som sattes upp för att fylla luckor i leden när kriget började, och fick pilotutbildning under helgerna.
Grundutbildning
Utbildningen under förkrigsperioden och krigets tidiga skede var grundlig, men missriktad. Piloterna inledde grundutbildningen i biplan som inte skilde sig mycket från dem som användes i första världskriget. Efter det blev de uttagna till antingen strids- eller bombflygseskadrar, beroende på sin förmåga.
De som valdes till stridspiloter fortsatte sedan att lära sig hantera monoplanet Harvard innan de tog det stora steget till Hurricane eller Spitfire. De här flygplanen var det senaste inom flygteknik, men taktiken som lärdes ut innan kriget och vid krigets början hade inte mycket att göra med luftkrigföringens nya realitet.
Stor vikt lades vid snäva formationer av det slag som fångade flygshowpubliken under mellankrigstiden. Det visade sig inte vara till någon större nytta i virvlande luftdueller. Mycket liten vikt lades vid det viktiga luftartilleriet och de manövrar som krävdes för att överleva, så piloterna hade fortfarande mycket att lära när de placerades i en eskader. Livet på en eskaderbas innan slaget om Storbritannien var civiliserat, med flygning på morgonen och ledig tid på eftermiddagen. Piloterna hade tillåtelse att ta flygplanet för att hälsa på vänner runt om i landet.
Livet i Fighter Command var att likna vid en internatskola. Politik diskuterades inte så mycket, istället fokuserade man på sport. Stridspiloterna tyckte om att ta en drink och drogs naturligt till puben vid dagens slut. De mer vågade uppsökte närmaste storstad. I London hade de sina favoritvattenhål: Hatchett’s i Piccadilly och Bag o’ Nails på Beak Street, där de kunde dricka till gryningen med sina beundrarinnor innan de skyndade tillbaka till basen för att vara redo för tjänst på morgonen. Det var i stort sett oskyldiga utflykter. ”(Det) ledde aldrig någonstans eftersom man måste tillbaka till flygfältet”,
sade piloten Geoffrey Page. ”Vi var bara entusiastiska och glada som skolpojkar.”
Spänd atmosfär
Stridsflygstationerna kännetecknades av en skämtsam, sorglös atmosfär. Lättsamheten var, vilket de själva insåg, i viss mån konstlad, en mekanism för att hindra att de tänkte för mycket på det de upplevde under striderna sommaren 1940. Dagarna var långa och utmattande. Den sommaren var vädret ovanligt vackert och piloterna började längta efter moln och regn.
Från gryningen var de på stationen. De dåsade i fällstolar och väntade på att telefonen skulle ringa med en order om att det var dags. Det här var den mest dämpade timman på dagen när tapperheten var som minst. Alla väntade på att kaffevagnen skulle komma så de fick skölja bort ölsmaken från gårdagskvällen.
Ordern om att lyfta var nästan en lättnad, men de flesta piloter kände i ärlighetens namn ett visst mått av rädsla under större delen av dagen i luften. En, Peter Devitt, sade senare att han var ”stel av skräck hela tiden, och den som påstår att han inte var rädd … var lika rädd som alla andra”. Men rädslan steg och föll. Mellan topparna fanns stunder av spänning, till och med uttråkning. Ingen pilot kunde ha flugit om skräcken slagit sina klor i honom.
Några piloter knäcktes av påfrestningarna. De behandlades i stort sett på ett sympatiskt sätt och fick övergå till andra uppgifter. De flesta lyckades mästra sina känslor och fortsätta. Den främsta motivationen som fick piloterna att fortsätta var önskan om att inte svika sina eskaderkamrater, dynamiken som ger kraft i nästan alla konflikter. En stark eskaderanda gav färre förluster och förbättrade chanserna till framgång. Vanligtvis skapades det uppifrån och Fighter Command hade tur som hade gott om inspirerande ledare som Brian Kingcome och Pete Brothers som, genom att föregå med gott exempel, skapade en trygg atmosfär och främjade moralen.
Vinnarinstinkt
Det var huvudsakligen frågan om kämpaglöd som avgjorde slaget om Storbritannien. RAF och Luftwaffe stred mot varandra på i stort sätt likvärdiga villkor. Balansen mellan styrkorna var inte alls lika ofördelaktig för Storbritannien som de första propagandaredogörelserna påstod. Brittiska piloter och flygplan kunde matcha Luftwaffes. Efter att tyskarna misslyckats med att få till en tidig knockout blev striden ett utnötningskrig där uthållighet och moral skulle visa sig avgörande.
RAF-piloterna drevs av trefaldig patriotism: för enheten, för landet och för mänskligheten i stort. Många piloter hade varit likgiltiga inför nazismens framväxt och kände ingen särskild fientlighet mot Tyskland innan kriget bröt ut. Men när de tittade ner från de soliga skyarna över sydöstra England mot de stora flygplansformationerna, målade med svarta kors, som rörde sig över kanalen för att bomba deras anhöriga försvann likgiltigheten. I slutändan var det skillnaden i stridsmoral som fick vågskålen att tippa över. Spitfire- och Hurricane-piloterna stred för allt de höll av och var inställda på att vinna till varje pris. Anmärkningsvärt nog var det få av dem som ens hade några tankar på förlust.
Tyskarna red på en våg av eufori som genererats av deras relativt enkla segrar i Polen, Nederländerna, Belgien och Frankrike. När det började stå klart att RAF inte skulle vika ner sig, trots skrytet från deras befälhavare Hermann Göring, började deras självförtroende att vackla. De dagliga anfallen avtog. En dag i slutet av oktober, för första gången sedan försommaren, dök tyskarna inte alls upp och piloterna vågade börja hoppas på att de vunnit slaget om Storbritannien.
Läs mera i bokasinet Andra världskriget på djupet.
