Burmakonflikten blir ofta bortglömd när vi tänker på kriget. Eugene Byrne minns William Slim, mannen som ledde fälttåget mot Japan. På sidan 54 ger experterna sina synpunkter om vem som var den mest framgångsrike befälhavaren under andra världskriget.
Berättelsen om William Joseph Slim och det hans multietniska armé uppnådde är fantastisk, men något som inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Männen under hans befäl kallade sig den glömda armén, och skulle kunna säga att de leddes av en glömd general som har blivit orättvist försummad.
”Han var utan tvivel en av Storbritanniens största befälhavare någonsin. Det som särskiljer honom var mycket mer än att han vann en rad extraordinära slag”, säger militärhistorikern Robert Lyman.
”Jag tycker verkligen att hans prestationer förtjänar mer uppskattning bland allmänheten. Jag tror att han bland soldaterna anses vara en stor befälhavare”, säger historikern, och den före detta soldaten, generalmajor Julian Thompson.
”Hans styrka låg i hans förmåga att producera effektivt från start”, fortsätter Lyman. ”Att gjuta samman tusentals olika individer till ett enda lag med ett enda mål, att övertyga en besegrad armé om att de hade potential att vända på situationen, att behärska den komplexa terrängen, klimatet och de administrativa bristerna …”
Slim kom från en blygsam bakgrund. Han växte upp i Bristol och Birmingham. Hans första jobb var som grundskollärare, men han drömde om att bli soldat. På den tiden var brittiska armén inte något för pojkar från den lägre medelklassen, de kunde inte ta värvning som officerare och fick inte bli meniga. Men William Slims motto var alltid ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” och han myglade till sig en plats vid officersutbildningen vid universitetet i Birmingham.
Det här gav honom genast en tjänst när första världskriget bröt ut, men hans första placering var bland manskapet, vilket gör honom till en av få meniga som stigit till generalsgrad. Slim stred vid Gallipoli och i Mesopotamien, skadades två gånger och fick utmärkelsen Military Cross. Efter kriget gick han med i den indiska armén, tjänstgjorde med gurkhasoldaterna innan han gick vidare till personal- och utbildningsuppdrag. Eftersom han inte kom från en högre samhällsklass fick Slim dryga ut lönen med att skriva kortnoveller.
Under andra världskrigets tidiga år ledde Slim mindre brittiska styrkor i Sudan, Irak och Syrien. I mars 1942 utsågs han till befälhavare över ”Burmakåren”, en understyrka som skulle försvara Burma mot japanerna. Den stod inför den längsta och mest plågsamma reträtten i brittisk militärhistoria.
Han skrev senare: ”Genomblöta ända in, sjuka i feber, undernärda och skakande när luften blev kallare, fortsatte soldaterna, timme efter timme, dag efter dag. Deras enda vila under natten bestod i att ligga på den våta marken under droppande träd, utan ens en filt som skydd … På den 145 mil långa reträttens sista dag såg … jag baktruppen marschera in i Indien. Alla, britterna, indierna och gurkhasoldaterna, var magra och sönderrivna som fågelskrämmor. Ändå, när de traskade bakom sina överlevande officerare i ömkligt små grupper bar de fortfarande sina vapen och höll leden, de gick fortfarande att känna igen som en stridande enhet. De kanske såg ut som fågelskrämmor, men de såg också ut som soldater.”
Djungelkrig
”Slim var den perfekte mannen för jobbet i Burma”, säger David Smurthwaite, museiutvecklare på National Army Museum. ”Hans tidiga befälserfarenhet under fälttågen i Etiopien, Syrien och Persien under 1940–1941 gav honom mycket kunskap om krigföring med små resurser i svår terräng. När han fick använda sin initiativförmåga var han en förstklassig militär, som när han stred i Burmakåren under reträtten till Indiens gränser 1942.” Många icke-militärer hade mindre tur. Indiska och brittiska civilister i Burma flydde, utan att inse hur svårt det skulle bli. Tusentals dog på vägen.
Tidigt under 1943 blev en brittisk attack i Burmas Arakan-region ett dyrt misslyckande. Arkitekten, generallöjtnant Noel Irwin, lämnade över kontrollen till Slim, som än en gång räddade en armé från utplåning. Irwin försökte skylla den misslyckade offensiven på Slim och antydde att han troligtvis skulle mista sitt befälsuppdrag. Som tur var genomskådade generalmajor Archibald Wavell, befälhavare i Indien, det och avskedade Irwin istället. Irwin är känd för att taktfullt ha telegraferat till Slim: ”Du är inte avskedad. Jag är det”.
Slim hade nu i uppdrag att föra befäl över hela den östra armén, snart omdöpt till fjortonde armén. Deras uppdrag var inte lätt. Stridsfronten bestod av 110 mil av väglösa, sjukdomsdrabbade, djungelklädda berg, indränkta i monsunregn under tre eller fyra månader varje vår. En liten mula var mer användbar än en tvåtonspansarvagn och ett Dakota-transportplan ovärderligt. Armén hade på grund av kriget i Europa nästan inga tillgångar och var drabbade av dysenteri och malaria – vid ett tillfälle stod 80 procent av hela styrkan på sjuklistan. De demoraliserade soldaterna ansåg att japanerna var en överlägsen ras. De var rädda för djungeln – de antog (felaktigt) att japanerna var bekanta med sådan terräng. ”Den glömda armén” var bittra över frånvaron av uppmärksamhet hemifrån.
Enkla åtgärder gjorde att de fick kontroll över malarian och skickliga officerare fick i uppdrag att bygga vägar, flygfält och underhållsbaser. Slim ägnade så mycket tid som möjligt åt att besöka soldaterna. ”Under de första månaderna var jag mer en politikerkandidat än en general”, sade han. ”Förutom att jag aldrig lovade något.”
Fjortonde armén, män från hela imperiet, måste anpassas för ett enda syfte. Många brittiska värnpliktiga undrade varför de stred så långt hemifrån medan entusiasmen för rajan sviktade bland indierna, som utgjorde två tredjedelar av armén. En del indier stred till och med sida vid sida med japanerna i nationalistledaren Subhas Chandra Boses Indiska nationalarmén.
Professor Christopher Bayly, medförfattare till Forgotten Armies: The Fall of British Asia 1941–45 (Allen Lane, 2004) säger: ”Brittisk-indiska soldater hade en lojalitetskänsla. De ville inte svika sina familjer, sina folk eller samhällen. Vissa, särskilt officerarna, trodde att den japanska imperialismen var brutal och barbarisk, även om de varnade sina brittiska officerare om att brittiskt styre i Indien måste avslutas efter att kriget var vunnet. Slim var en briljant organisatör och publicist som kunde mobilisera sina soldater mot det som kom att ses som en inhuman, grym fiende”.
De allierade fick här hjälp av den häpnadsväckande idioti och arrogans som japanerna behandlade de erövrade territorierna med. Många asiatiska folk var beredda att hälsa dem som befriare, men deras brutalitet krossade snart alla illusioner.
Slim förstod att alla soldater, oavsett ras och rang, måste behandlas med respekt. Han sade till sina officerare: ”Ni ska inte äta, inte dricka, inte sova, inte röka, inte ens sitta ner förrän ni personligen har sett till att era män har gjort allt det. Om ni gör det för dem kommer de följa er till världens ände. Och, om ni inte gör det, kommer jag krossa er”. För sina brittiska soldater var han Uncle Bill; för de indiska, Chacha (”farbror” på Urdu) Slim sahib.
Att besegra rädslan
Slim beordrade sina officerare att koncentrera sig på att patrullera djungeln. Rädslan för japanerna övervanns genom att attackera små japanska utposter i överlägsna antal. De små segrarna gjorde slut på myten om japansk odödlighet – och väckte en insikt om att djungeln var neutral. En gång, skrev Slim, återvände en grupp av hans älskade gurkhasoldater från en patrullering och ”öppnade stolta en stor korg, lyfte upp tre blodiga, japanska huvuden ur den och lade dem på hans bord. Sedan erbjöd de honom artigt den färskfångade fisken som fyllde resten av korgen till middag”.
”Chindit”-räderna, de stora styrkorna som opererade bakom japanska linjer, ledda av den excentriske Orde Wingate och som opererade oberoende av Slim, hjälpte också vid samma tidpunkt till att visa att japanerna kunde besegras. Slim fick också hjälp av lord Mountbattens ankomst, som de allierades överbefälhavare på den sydostasiatiska krigsskådeplatsen i oktober 1943. Mountbatten upptäckte Slims stora talanger och blev en stöttande chef. Lika viktigt var hur skickligt Mountbatten hanterade sin syrliga ställföreträdande, den amerikanske generalen Joseph ”Vinegar Joe” Stilwell och den kinesiske nationalistledaren Chiang Kai-shek, vars styrkor också var i krig med japanerna.
Slim hade inlett jobbet med radikala teorier. Från och med nu fanns det inga icke-militärer; alla, även kockar, chaufförer och sjukvårdare, skulle träda in som infanterister när så behövdes. Om en enhet var omringad skulle den fortsätta strida tills den fick hjälp och hjälpen skulle komma från luften. De här defensiva ”rutorna” skulle bilda städ mot vilka japanerna skulle hamras av hjälpstyrkorna. Det fungerade i januari 1944 i Arakan och igen i mycket större skala i det årets japanska huvudoffensiv i Imphal, längre norrut. RAF och US Army Air Force fyllde på de belägrade positionerna som stod emot de ilskna attackerna tills japanerna var uttröttade. Då gick Slim till motattack. Ungefär 100 000 japanska soldater hade korsat Chindwinfloden i mars; i juli återvände 35 000, brutna av hunger, utmattning och sjukdom.
Striden vid Kohima-Imphal var den första större förlusten på land som de allierade åsamkade den japanska armén. Det var en framgång baserad på Slims radikala strategi, som inte syftade till att inta territorier, utan till att bryta ner fiendearmén genom att förstöra dess förmåga och vilja att strida.
Följande års fälttåg i Meiktila-Mandalay studeras fortfarande på militärutbildningar. Det var en djärv attack där allt var improviserat – inklusive strategin. Generalmajor Thompson, som själv förde befäl över stora skaror män under Falklandsfälttåget blev mycket imponerad av Slims förmåga att utkämpa ett manöverkrig. ”På bara 24 timmar gjorde han sitt plan i ordning för att korsa Irrawaddyfloden och delta i striden söder om Mandalay. Det visade stor tankeflexibilitet och ett stort moraliskt mod.”
Fjortonde armén korsade Irrawaddyfloden över världens längsta balkbro – varav det mesta transporterats via mula. Ett stående skämt inom den fjortonde armén var att dess broar var sammanfogade av bambu och skosnören. Robert Lyman, författare till Slim, Master of War: Burma and the Birth of Modern Warfare (Constable & Robinson, London, 2004) säger: ”Han tog enorma risker med logistiken. Burmakonflikten var faktiskt lika mycket en strid i logistik som det var en strid på slagfältet … Stor möda gick åt till att öka mängden förnödenheter till Burma. Järnvägen byggdes ut, vägar byggdes och fick beläggning, sjunkna färjor drogs upp och reparerades, pråmar och flottar byggdes för att användas på ett antal vattendrag. Slim förlitade sig i hög grad på lufttransporter för att underhålla armén och utan de här transportplanen kunde han omöjligen ha uppnått allt han gjorde.”
I Meiktila-Mandalay togs den japanska armén på sängen och besegrades med eftertryck. Den japanske befälhavaren, generallöjtnant Heitaro Kimura, kallade senare fälttåget för: ”ett genidrag i de allierades strategi”. David Smurthwaite på National Army Museum poängterar: ”Många av de här (japanska) männen, och särskilt officerarna, visade stor beslutsamhet inför att fortsätta strida, även i juni 1945 när förlusten stod klar för alla. Vetskapen om att de inte skulle vinna stoppade inte de japanska soldaterna från att strida in i döden”. Om de fick slut på ammunition använde de spetsade bambupålar eller gömde sig i rävgryt för att detonera bomber när pansarvagnar passerade över. Vid ett tillfälle gick en grupp officerare till attack mot brittiska pansarvagnar med sina svärd.
Historieförfattaren George Macdonald Fraser deltog i fälttåget i Meiktila-Mandalay och berättade om det ett par år innan han dog. Han imponerades av sina kamraters professionella attityd: ”Vår brigad bestod av en brittisk bataljon, en gurkhabataljon och en baluchisk, och vi trivdes bra ihop … Man slogs av hur mycket bättre vi var än japanerna. De engelska soldaterna som jag tjänstgjorde med var mycket, mycket bra på det de gjorde. Det var även balucherna – ja, de var män från den nordvästra fronten, du kunde inte lära dem något – och inte heller gurkhasoldaterna. Japanerna var inte i närheten av oss. Modiga, visst. Mycket, mycket modiga, men inte så smarta.” Burmeserna reste sig i revolt och i ett separat amfibiskt anfall intogs Rangoon, där Mountbatten övervarade en stor segerparad den 15 juni, även om fraktioner av hårdingar fortsatte att strida.
Stöd för sepoygeneralen
Det som sedan hände drev den här mycket proffsiga armén till myteriets rand.
Generallöjtnant sir Oliver Leese, en förbindlig officer från Guards Armoured Division vars tidigare karriär ägt rum i Nordafrika och Italien, hade blivit överbefälhavare över de allierades landstyrkor i Sydostasien sent under 1944. Leese ansåg att Slim behövde vila och sade till honom att han skulle leda upprensningsoperationerna i Burma.
Det här var en degradering och alla visste det. Den i normala fall lättsamme Slim vägrade att ta jobbet och inom fjortonde armén var man rasande. Mountbatten stöttade honom och i stället var det Leese som fick sparken.
Slim kallades till London där han mötte Churchill för första gången. Efter att de ätit middag höll premiärministern låda, entusiastisk inför sina chanser i det kommande valet. Slim visade hur väl han kände sina soldater genom att säga: ”Ja, premiärministern, jag vet en sak. Min armé kommer inte rösta på dig”. Churchill var imponerad av den uppriktighet som mannen han en gång avfärdat som en enkel ”sepoygeneral” visade, och gav honom Leeses jobb.
Fjortonde armén var den sista stora armén det brittiska imperiet hade men segrarna banade väg för imperiets slut, inte dess återuppbyggnad. ”Det brittiska styrets kollaps var bara en tidsfråga”, säger Christopher Bayly. ”Burma kunde kanske ha hållits några år till om inte landets unga män radikaliserats och militariserats av kriget. I Indien blev folkets reaktion (som stöttade den indiska nationalarmén när de ställdes inför rätta 1945, inklusive de män som dittills varit lojala med den brittisk-indiska armén), att börja övertyga britterna om att det inte var mödan värt.”
Slim blev generalguvernör i Australien 1953, där han var populär och okontroversiell. Han gav ut sina memoarer, flyttade tillbaka till Storbritannien 1960 och blev viscount.
Idag vittnar den mest välkända brittiska veteranorganisationen från andra världskriget, Burma Star Association, om den anda Slim arbetade fram. Få veteraner behöver övertygas om att Uncle Bill var en av krigets största befälhavare och många historiker instämmer. David Smurthwaite noterar torrt: ”En intressant aspekt i en utvärdering av Slims karriär är att ingen efter kriget har försökt svärta ner honom. Det är ganska ovanligt för befälhavare av Slims rang från andra världskriget”.
Jon Latimer, författare till Burma: The Forgotten War (John Murray, 2004), en av de bästa krigsredogörelserna på senare år, säger: ”Montgomery var mycket effektiv som befälhavare, men han saknade aldrig medel och visade heller aldrig någon stor talang för improvisation … Jämfört med allt vad Montgomery gjorde är Slims prestationer helt häpnadsväckande och det är tveksamt om Monty kunde ha klarat samma sak under liknande förhållanden. Slims memoarer är också mycket bättre än Montys, både i litterär mening och i fråga om ärlighet. Slim genomlevde hela alltet nästan från första början och vände katastrof till triumf.
Burmafälttåget blev i stort sett ignorerat då och även idag får det mycket mindre uppmärksamhet än fälttågen vid Medelhavet och i Europa … Men den japanska regeringen var vid tidpunkten brutal och aggressiv, och dominerades av militären. Någon var tvungen att besegra dem: och inte bara genom en sjöblockad eller atombomb. Den japanska armén var tvungen att krossas för att undvika att de inte, likt Tyskland efter första världskriget, skulle kunna hävda att de blivit förrådda. Den japanska regimen i Burma, som hotade Indien och Kina, var en bra plats för det och Slim och fjortonde armén ordnade det, trots kolossala förluster – i en stor krigsprestation.”
Läs mera i bokasinet Andra världskriget på djupet.
