Den motvilliga kamikazen

Under lång tid har de framställts som hjärntvättade fanatiker som brunnit för förstörelse, död och ära. Ändå, som Christopher Harding avslöjar, gick många kamikazepiloter in i cockpiten för sista gången helt nedbrutna av rädsla, förvirring och ilska över sitt öde.

Den 12 april 1945 fann sig Ichizo Hayashi sittande i ett plan, skrikande nedåt genom fuktig Okinawaluft mot ett amerikanskt stridsskepp under honom. Det fanns ingen återvändo. De högexplosiva ämnen som packats in i nosen på hans skakande Mitsubishi Zero var så tunga att Hayashi inte skulle ha kunnat styra planet åt sidan även om han försökt.

”Sikta på rökmolnet”, sade han för att plikt-troget påminna sig själv om en av kamikaze-handböckerna. ”Krascha med vidöppna ögon. Många har gjort så före dig – de kommer berätta för dig hur roligt de hade.”

Hayashi drog uppåt lite för att glida över det ljusblåa tropiska havet, och såg fartygets kanoner svängas åt hans håll. Amerikanska soldater gestikulerade frenetiskt åt varandra medan de försökte rikta in ett träffande skott mot hans plan innan det var för sent.

De lyckades inte. Svårt åtgången av nära träffar lyckades Hayashi ändå hålla kursen. Bara några metrar ifrån, med grå metall från det dömda fartyget framför hela cockpitfönstret skrek Hayashi för sista gången över radion: ”Tenno heika, banzai!” (”Länge leve kejsaren!”). Sedan blev det svart i hans värld.

Så, till vilket pris som helst, växte drömmarna hos Hayashis kommendörer – som inte själva frivilligt tog på sig den sorts uppdrag Hayashi genomfört. I själva verket var det få av dem som flög kamikazeplan, framtagna för att avvärja en förlust i Japans katastrofala krig, som kom från högre rangordningar eller som hade några särskilda pilotkunskaper. De flesta kamikazepiloter var unga män som bara sett insidan av en cockpit en gång, under en kort stund innan de skickades ut på sitt sista, dödliga uppdrag.

Frivilliga eller offer?

Från oktober 1944 när de första attackerna ägde rum fram till slutet av kriget flög nästan 4 000 piloter som kamikaze – där de omvandlade pilotflugna plan till riktade, explosiva missiler.

Varför gjorde de det? Varför kasta bort ett ungt liv genom ett så spektakulärt destruktivt självmord? Under många år efter kriget besvarades dessa frågor i väst genom den populära föreställningen om hjärntvättad fanatism, om omänsklig hänsynslöshet. Även i Japan kom ordet kamikaze – myntat av militären för att återge de ”gudomliga vindar” som mirakulöst räddade Japan från den vattenburna mongoliska invasionen på 1100-talet – att användas för att symbolisera farliga förare eller oansvariga skidåkare.

Men dagböckerna, breven och dikterna efter några av dessa piloter, som på senare tid blivit tillgängliga på engelska, berättar en helt annan historia. Det är en långt mindre behaglig berättelse än den tidigare, eftersom verklighetens liv och död för unga män som Ichizo Hayashi visar sig vara mer måttliga och mänskliga än vi kanske vill erkänna.

Hayashi var bara nio år gammal när Japans krig med Kina började 1931. Det skulle snart bli en mycket mer omfattande konflikt, av sina militära arkitekter betecknad som ”existentiell”. Under lektionerna och i sångerna i skolan, i gatuparader och i skrävlande tidskriftsartiklar om militären var budskapet alltid detsamma: Japan befinner sig i fara på grund av de rasistiska, giriga imperierna i väster, och hon måste slåss för sin överlevnad.

Varningen återfanns i vardagslivet: jazz och teaterbesök fick ge vika för marscher och besök i templen, elektricitet och mat ransonerades, och  de livfulla färgerna och materialen i japanska kläder bleknade och blev grövre, omvandlades till nästan formlösa monokroma ”nationella civiluniformer”.

Inte att undra på att några av Hayashis kamikazeflygande medpiloter redan i grund-skolan var övertygade om att de snart skulle dö i strid. ”Jag måste acceptera min generations öde att slåss i kriget och dö”, skrev en elev – som emellertid inte tyckte att det här ödet vare sig var rätt eller rättvist. ”Vi måste ge oss ut på slagfältet för att dö utan att kunna uttrycka våra åsikter, kritisera eller argumentera … Att dö på befallning från en nation – jag har ingen som helst avsikt att lovorda detta. Det är en stor tragedi.”

Några få av de som gick vidare från skolan till ett av Japans kejserliga universitet fick se sin oro och fatalism omvandlas till radikal opposition. Men 1945 hade till och med de valt att bli tysta eller så hade de genomgått en plötslig ”konvertering” av sina åsikter. Japans ”tankepolis” var ökända för sin ihärdighet, där de ibland började med att laga till en trivsam måltid – ”Din mor är orolig för dig; ät upp nu, sluta med det här tramset och åk tillbaka hem” – och, om det inte fungerade, så gick de direkt över till regelrätt tortyr och ”oavsiktliga” dödsfall i förvar.

För alla andra gav studierna i historia eller litteratur inget annat än en ny, större palett som de kunde använda för att måla de mörka tider de hade fötts in i. Under 1944 återtog de allierade Europa och Japans imperium krympte tillbaka mot hemöarna.

Studenter från förr fick uppleva sina förestående offer som en del som skrivits för dem av detta och längre utdrag ur världshistorien, lika väl som av regeringen i Tokyo som raskt delade ut röda värnpliktspapper. Som en kamikazepilot rättframt uttryckte det: ”Jag gjorde miss­taget att födas i det här århundradet”.

På ett sätt som ingen av dem skulle ha känt igen begick Ichizo Hayashis likar ”självmord” genom att skriva upp sig för och fullfölja sina kamikazeuppdrag. Hayashi hade tänkt över det steget förr. Nu hade den frivilliga delen försvunnit från det hela. ”Man har gett mig döden”, skrev han.

De som älskade konst, filosofi och naturen fann också meningsfulla historier att berätta för sig själva, där de bortsåg från triviala militär­slogans till fördel för mer inspirerande tankar: blommorna i deras hemstäder, skönheten hos månen över de militära övningsbaserna, familjernas ansikten och den bättre värld som skulle komma efter kriget. Under slutet av 1943 citerade en pilot vid namn Hachiro Sasaki gillande ett barns berättelse: ”Jag ber att jag får se den dagen så snart som möjligt, då vi välkomnar en värld där vi inte behöver döda fiender som vi inte kan hata. För att uppnå detta skulle jag inte misstycka att min kropp slets itu oändligt många gånger.”

Många av piloterna skrev lika lyriskt om att offra sig som de skrev om oundgängligheten. De hade hört talas om det, dag ut och dag in, varefter kriget tog fart. De hörde det från föräldrar och lärare, från religiösa ledare och filosofer. Till och med Japans första psyko­terapeuter blev en del av det, där de beklagade hur den västerländska individualismen degenererades till en sjuklig egoism, och de försökte hjälpa Japans unga att – som de såg det – balansera sina egna önskemål mot deras familjers och samhällets behov.

I december 1943, när studenter på universi­teten plötsligt värvades i tusental, verkade det vara överflödigt att ha en positiv inställning för att godkännas. Det var som om ju mer hopplös Japans situation blev, desto mer akut kändes kallet att ge allt man hade: ”För vår nation”, kommenterade en av piloterna, ”enormt fattig på materiella resurser, är den sista [sortens] kapital våra kroppar.”

Kamikaze, uppslag

Rädsla för döden

Dessa studenter tillfrågades när de marscherade ut ur sina klassrum och in i de stora armé- och marinkårshallarna inför sina kamrater om de anmälde sig frivilligt till kamikazedöden. För de flesta hade en stor insats – livet – redan beslutats om för länge sedan, och inte av dem själva. De klev fram.

Under de kommande månaderna tillbringade dessa ”frivilliga” – inklusive de få som hade stått tillbaka, bara för att få sina namn inskrivna i listorna ändå – sina dagar med att ta emot allvarliga omgångar av nybörjarstryk och en torftig pilotutbildning, och sina nätter med att kämpa för att bevara sin hjältemodiga romantik intakt. Ichizo Hayashi skrev i sin dagbok: ”Det är lätt att prata om döden som en abstrakt sak, som de gamla filosoferna gjorde, men det är verklig död jag fruktar. [Japansk militärpersonal] dödar spädbarn och oskyldiga civila i Kina … men det finns inte längre någon tid för mig att fly.”

En hel del piloter anammade sina nya kamraters och överordnades åsikter, och deras skriverier omvandlades från poesi och historia till stereotypa och rätt så oengagerande förväntningar om ärofylld och vacker död. Få kunde hålla kvar dem. De upplöstes snart återigen i förvirring och längtan – efter familjer och partner, efter att slippa hela det absurda i situationen.

Det blev snabbt för mycket att hantera. Piloter drack och gjorde uppror i sina baracker, eller tog sina turbälten – vart och ett tillverkat av tusen civila, invecklade stygn – och brände dem i avsky. Minst en pilot besköt sin egen bas strax efter att ha lyft inför sitt sista flyguppdrag. Många kamikazepiloter saboterade sina egna plan eller styrde avsiktligt ner dem i havet, utan att träffa sina mål.

I slutänden visade sig kamikazestrategin vara långt ifrån så effektiv som man hade hoppats. Tidigare angrepp förde med sig ett stråk av överraskning, men när amerikanerna väl visste vad de hade att förvänta sig och fick igång sina radarsystem utgjorde tunga och knappt manövrerbara plan tragiskt enkla mål. Nästan 4 000 piloter dog, jämfört med förlusten av ett 40-tal av de amerikanska fartygen.

Om något så hade uppdragen förvärrat saker och ting för japanerna därhemma. Motståndet på öar som Saipan och i skyarna nära fastlandet bidrog till att övertyga amerikanerna om att det hemliga vapen de utvecklade i New Mexicos öken skulle vara det enda sättet att få slut på kriget. Hiroshima och Nagasaki fanns bland de städer som skonats från konventionella bomber för stunden, för att man bättre skulle kunna utvärdera kraften i det nya vapnet.

Ingen vet hur den 12 april 1945 slutade på riktigt för Ichizo Hayashi. Men det var så här dagen började. Utöver den uppgående solens hårband och den rena vita sjal som utgjorde kamikazepiloternas legendariska utstyrsel gick Hayashi in i sitt plan med tre andra föremål: en Bibel, ett exemplar av Søren Kierkegaards Sjukdomen till döds och ett foto av sin mor. Två av dem var kristna: det sista lagret av mening – av oundviklighet – om kriget och Hayashis osökta del i det var detta, i hans sista ord till sin mor: ”Allt ligger i Guds händer”.

”Det här är som en dröm”, skrev han. ”Imorgon lever jag inte längre. De som flög igår är alla döda – det känns inte verkligt. Jag undrar om jag får lov att komma in i himlen. Mor, snälla, be för mig. Jag klarar inte tanken på att komma till en plats där du inte förenas med mig sedan.”

Läs mera i bokasinet Andra världskriget på djupet.