Den tragiska massakern vid Wounded Knee

Ett enda gevärsskott inledde den fasansfulla massakern på både män, kvinnor och barn bland siouxerna vid Wounded Knee Creek i South Dakota.

Bufflarna var nästan utrotade av jakt, fördragen med USA:s regering hade brutits och det stolta folket på prärien, som hade förvisats till reservat, var beroende av agenter från samma regering för att överleva. Vintern 1890 hade tillvaron nått en bottennivå för siouxerna, cheynnerna, paiuterna och de andra stammar som levde på prärien. Kanske skulle enbart gudarnas ingripande kunna ställa allt tillrätta. Hoppet om ett sådant ingripande var precis vad paiute-shamanen eller den helige mannen Wovoka erbjöd. En ny, mysticistisk rörelse uppstod bland folket, och Wowoka var inte bara dess budbärare, han utropade också sig själv till den amerikanska urbefolkningens frälsare. Han predikade om att de måste återgå till sin gamla livsstil och sluta ta till sig den vite mannens seder och bruk. Om de gjorde så skulle de döda uppstå, och jorden skulle återgå till sitt naturliga, grönskande och frodiga tillstånd. Det skulle finnas gott om vilt igen och den stora prärien skulle öppnas för deras nomadiska liv igen. För att påskynda återställandet av den gamla ordningen förkunnade Wovoka att urbefolkningen skulle dansa andedansen, en långsam, rytmisk ritual, till ackompanjemang av en enda trumma. Vissa av dansarna bar skjortor med bilder av bufflar och andra heliga vilda djur. Dessa skjortor var oemottagliga för skott från de vitas vapen, trodde man.

Wovoka fick allt fler anhängare och kulten spreds från paiute-byarna till andra stammar i närheten. På hösten 1890 skickade lakota-siouxerna budbärare till shamanen för att de skulle lära sig andedansen. De tog med sig kulten tillbaka till siouxerna. Den mystiska andedansen och intensiteten i tron skrämde de vita nybyggarna, bland annat de agenter från den federala regeringen som ansvarade för urbefolkningens angelägenheter. På Pine Ridge-reservatet i South Dakota telegraferade den lokale agenten till Washington DC: ”Urbefolkningen dansar i snön och har blivit vilda och galna,” skrev han varnande. ”Vi måste få beskydd, och vi måste få det genast. Ledarna bör arresteras och hållas i förvar på någon militärförläggning tills allt har lugnat sig, och detta måste ske omedelbart.” Alla agenter eller officerare i USA:s armé var inte lika oroliga, men åtgärder vidtogs för att kväva det potentiella upproret i dess linda och garantera nybyggarna trygghet på prärien. Myndigheterna trodde att Sitting Bull, en vördad helig man bland siouxerna som tillhörde gruppen som hade lett krigarna under det segerrika slaget mot överstelöjtnant George Custer och sjunde kvavalleriet vid Little Bighorn för många år sedan, kanske skulle ge den nya andedansen sitt stöd, så man förberedde sig för att internera honom.

I början hoppades man att William ”Buffalo Bill” Cody skulle kunna övertala Sitting Bull att kapitulera fredligt. Men agenten James McLaughlin insisterade på att urbefolkningens poliser skulle arrestera honom. Den 15 december 1890 kom ett fyrtiotal polismän till Sitting Bulls hem i reservatet Standing Rock. En folkmassa samlades för att demonstrera mot arresteringen och ett skott brann av när Sitting Bull försökte ta sig ur en av polismännens grepp, och denne dödades omedelbart. Fler skott avlossades, och Sitting Bull blev dödligt sårad av polismännen Bull Head och Red Tomahawk. Sitting Bulls död väckte oro bland siouxerna i Standing Rock, och ungefär 200 av dem flydde till Cheyenne River-reservatet, där hövdingen Spotted Elk, även kallad Big Foot, fanns tillsammans med sin grupp av miniconjouer. Den 23 december gav sig Spotted Elk och ungefär 350 miniconjouer och hunkpapaer av till Pine Ridge-reservatet, där den framstående hövdingen Red Cloud kunde erbjuda dem en fristad och ett starkt ledarskap. När de långsamt avancerade mot Pine Ridge överrumplades Spotted Elks lilla sällskap, med sannolikt cirka 200 kvinnor och barn, utanför Porcupine Butte den 28 december av ett detache­ment från sjunde kavalleriet under major Samuel Whitside. Kavalleristerna dirigerade om siouxerna till stranden av Wounded Knee Creek, cirka åtta kilometer västerut, där de beordrades att slå läger. Samma kväll anlände överste James Forsyth, sjunde kavalleriets befälhavare, med resten av regementet. Ungefär 500 soldater omringade urbefolkningen på morgonen den 29 december, och Forsyth beord­r­ade soldaterna att beslagta deras vapen och driva dem mot tåg som skulle ta dem bort från platsen, som hade avsatts som militärt operativt område. När de sökte igenom lägret hittade de 38 eldvapen, men det var uppenbart att en del av siouxerna inte ville lämna ifrån sig vapnen. Medan den gamle Spotted Elk, som var allvarligt sjuk i lunginflammation, och några andra siouxer förhandlade med Forsyth hördes skottlossning i lägret. Helvetet brakade löst. Det finns olika ögonvittnesskildringar, men en förklaring till den förestående tragedin var att en döv sioux-krigare, Black Coyote, vägrade skiljas från sitt gevär, antingen för att han inte förstod de order som utfärdades, eller för att han hade betalat mycket pengar för det. Medan Black Coyote brottades med soldaterna uppmanade en annan siouxer, Yellow Bird, de övriga att göra motstånd. Minst en andedansare började uppföra ritualen och kastade upp jord i luften, något som soldaterna förmodligen tolkade som en provokation.

Mitt under Black Coyotes gruff med soldaterna tror många att hans gevär råkade gå av. Just då hävdar vissa vittnen att minst fem sioux-krigare drog fram eldvapen under några filtar och sköt mot soldaterna i sjunde kavalleriet. Reaktionen kom blixtsnabbt. Soldaterna började skjuta mot de omkringstående siouxerna och fyra 42mm Model 1875 Hotchkiss-artilleripjäser fyrades av. Fler krigare drog sina vapen, medan deras kvinnor och barn flydde mot en ravin i närheten. Inom några sekunder hade officerarna förlorat kontrollen över sina mannar, och ett vilt skjutande fortsatte. Soldater till häst jagade urbefolkningen som sprang för att undkomma kalabaliken, medan ännu fler sköts där de befann sig. Spejaren Philip Wells, som var av blandad härkomst, bevittnade massakern: ”Till vänster hörde jag någon som skrek: ’Se upp! Se upp!’ Jag såg fem, sex unga krigare som kastade av sig filtarna och drog fram eldvapen under dem och viftade med dessa. En av krigarna sköt mot soldaterna, som fick order om att skjuta mot indianerna.” Kapten George D Wallace, som hade befälet över trupp K i det sjunde kavalleriet, dödades under striden. ”En kula träffade honom i pannan”, mindes Wells. General Nelson A Miles, befäl­­­havare för militärdivisionen i Missouri, styrkte historien om Black Coyote och det oavsiktliga skottet, men tillade: ”Ett stort antal kvinnor och barn som försökte fly genom att rusa därifrån och sprida sig åt olika håll på prärien blev förföljda.”

Wells redogörelse är en ögonvittnesskildring, men det är sannolikt att båda sidorna bar skuld till det som hände. Spänningarna var starka och i konfrontationens hetta kan ett skott som råkar gå av bli en katalysator. Det är förvisso inte särskilt sannolikt att de omringade och numerärt underlägsna sioux­erna, bland annat många kvinnor och barn, skulle ha kunnat inleda en strid. När skjutandet slutade hade minst 150 siouxer, män, kvinnor och barn, bland dem Spotted Elk, dödats. En del uppskattar att antalet döda siouxer var hela 300. 51 personer var sårade, och minst 7 av dessa dog senare. 25 soldater dog, en del säkert av eld från de egna leden. Efter sammanstötningen vid Wounded Knee, som först betecknades som ett slag men senare som en massaker, svepte en storm över prärien. När tre dagar med dåligt väder var slut samlade civila grupper ihop kropparna efter siouxerna och lade dem i en massgrav. Massakern gjorde slut på andedans-rörelsen och anses utgöra slutpunkten i de blodiga krigen mellan USA och urbefolkningen. I dag pekar aktivister på Wounded Knee som ett typexempel på den brutalitet som USA:s regering förtryckte folket med. År 1973 valde representanter för rörelsen Wounded Knee till en symbolisk plats som de ockuperade för att uppmärksamma världen på deras situation. Hundra år efter massakern antog USA:s kongress en resolution där de uttryckte ”djup ånger” över den förfärliga händelsen.