Gå i äventyrare och piraters fotspår

Från Stilla havets skvalpande vågor i väst till de karibiska blå lagunerna i öst – Nicaragua är Central­amerikas mest färggranna nation och bjuder på tropiska öar, tät djungel, glödande vulkaner och välbevarade kolonialstäder.

1. Granada

Vandra på de stenlagda, breda boulevarderna och besök kyrkorna i Nicaraguas främsta kolonialstad.

DEN KAN HITTAS I FICKOR,  kassa­apparater och stoppade i soffor över hela Nicaragua – 100-córdobasedeln (cirka 25 kr) pryds av katedralen i Granada som presiderar över landets vackraste stad. Om du vänder på sedeln ser du Granadas näst mest berömda symbol – en hästdroska och dess skrattande förare på stadens kullerstensgator.

Hästarna, vagnen och skrattet tillhör Mauricio Sanchez, som är en del av en lång tradition av hästdroskförare i Granada. En dag tittade Mauricio på en handfull växel och såg sitt eget mustaschprydda ansikte le tillbaka mot honom. Avbildningen kopier­ades från ett foto taget av en turist för några år sedan.

”Granada är den stad nicaraguanerna är mest stolta över”, säger han där han står parkerad bland lagerträd på det centrala torget och spejar efter kunder han kan ta med på en eftermiddagstur. ”Det är den äldsta staden i Centralamerika och den har en historia som gör att alla känner romantiken i luften. Ibland när jag har folk bak på min droska önskar jag att staden inte gjorde dem riktigt så romantiska!”

Oavsett om Granadas arkitektoniska harmoni ses till fots eller från häst och vagn utlöser den omedelbar häpnad – den är ett raffinerande motgift mot de växande megastäderna i Centralamerika. Vi hoppar upp i vagnen och snart rasslar hjulen förbi den blå fasaden på Iglesia San Francisco-kyrkan och den gulvita Iglesia de la Merced. De har sitt ursprung på 1500-talet och grunderna las strax efter att Columbus betraktade den Nya världen genom sin teleskopkikare. Inuti trängs människor i knarrande trappor upp till toppen av klocktornen för att beskåda utsikten över stadens hustak – villor med luckförsedda fönster, gårdsplan med gurglande fontäner och gamla tobaksfabriker i fjärran. Droskan passerar torg där lokala invånare har picknick med kassavalunch, och fläsksvål serveras i små kiosker. Bredvid dem står statyer av nicaraguanska poeter med sparvar som tagit sin tillflykt upp på deras upplysta huvuden.

Överraskande nog kallas Granada ”Den stora sultanen” efter de spanska nybyggarna vars avsikt var att bygga en hyllning till stadens moriska namne på andra sidan Atlanten i den Gamla världen. Men det som är ännu mer överraskande är att Granada ens existerar. År 1665 seglade den walesiska piraten Henry Morgan till Granada för en skrävlande plundring. Han paddlade kanoter uppför San Juan-floden om natten och smög över Nicaragua­sjön. Han gjorde vad alla pirater med själv­respekt skulle ha gjort om de fann en stad med utsökt skönhet efter en lång, utmanande och olycklig resa – han brände ner den till grunden. Ytterligare tre liknande piratattacker följde och på 1850-talet erövrades staden av den amerikanska äventyraren och legosoldaten William Walker. Han utropade sig själv till Nicaraguas president och när det inte gick så bra lämnade han de glödande resterna med en skylt: ”Här fanns Granada”.

När Mauricio ger sig ut på dagens sista runda ger den brännande eftermiddags­hettan plats åt en mild bris. Människoskaror på kvällspromenad strosar under akaciaträd och lykt­stolpar av smidesjärn. De passerar frisörsalongers flagnande och utsmyckade fasader, och Granadas sedan länge igen­bommade järnvägsstation, där ång­motorer har rostat på plattformen under årtionden. På Nicaragua­sjöns stränder spelas baseboll­matcher och de sista solstrålarna släpper taget om stadens högsta spiror. Morgan Walker och flera andra förstod inte att varje gång Granada förstördes svarade staden med att återuppbygga sig själv – större och vackrare än någonsin.

2. Ometepe

Sätt kurs mot en ö med glödande tvillingvulkaner, svarta sandstränder och uråldriga legender i Centralamerikas största sjö. 

Kapten DONALD JARQUIN står under en bild av ärkeängeln Mikael. Donald har händerna på färjan El
Rey del Cocibolcas rorkult och skannar av horisonten bortom de stålgrå vågorna. Framför oss reser sig två berg ur vattnet som havsmonster, deras toppar har glorior av moln.

”Ometepe är nästan som ett annat land jämfört med resten av Nicaragua”, säger Donald som är född på ön medan han gasar på. ”Männi­skorna är annorlunda, land­skapet är annor­lunda, till och med vulkan­erna är annorlunda.”

I Nicaragua finns det dussintals vulkaner, från högt svävande toppar till små, oansenliga lavaklumpar. Men inga vulkaner har format Nicaraguas landskap så utsökt som Concepción och Maderas. De två tvilling­vulkanerna föddes ur kokande vatten för längesedan och förenade sig för att forma ön Ometepe (som betyder ”två berg”).

Denna förlorade värld i miniatyr har länge varit tillflyktsort för de som vill fly livet i de hektiska städerna som ligger längs sjön. Med färjan anländer laster med nicaraguaner varje helg. De vandrar till avlägsna vatten-fall, och paddlar kajak i laguner och i sjöns steniga vatten – förföljda av vulkan­ernas tvillingtoppar vart de än går. Egent­ligen har Ometepe alltid haft en nästan mystisk makt över den nicaraguanska fantasin. Aztek-nybyggare från Mexiko trodde att de hade upptäckt det förlovade landet när de såg ön. Det visade sig vara rätt när de upptäckte att den bördiga vulkanjorden belönade dem med jättelika grödor.

När vi följer en stig längs öns södra strand verkar Ometepe fortfarande vara en plats med ett överflöd likt Edens. Trädgårdar med mango, vattenmelon, chili och bananer skuggar stigar som vindlar sig mellan bunga­lows längs strand­kanten. Stigarna passerar staplade säckar med kaffebönor och hoptrasslade trädrötter.

Även fornamerikanska legender blomstrar här. Snart når stigen Laguna Charco Verde, en liten smaragdgrön lagun som speglar berget Concepción. Kungsfiskar simmar längs stränderna och taggiga cederträd växer längs lagunkanten. Vattnet sägs dölja en ingång till underjorden och bevakas av en simmande häxa som byter inträde mot dödliga själar (och som också har en för­kärlek för att förvandla dem till gårds­djur). Det är inte den enda legenden på Ometepe. En annan berättelse handlar om en liten ström vars vattendrag sägs utlösa ett omedelbart könsbyte, men det stoppar inte kvinnorna som kommer hit för att tvätta.

På Ometepe finns geologiska faror såväl som mytiska. Snart når leden en gul skylt där det står ”Ruta de evacuación”. På grund av Concepcións regelbundna utbrott beordrar regeringen ibland öborna att evakuera (men de får kämpa för att övertyga några större delar av de 30 000 invånarna att lämna ön).

När den sista färjan lägger till i hamnen glänser Nicaraguasjön i eftermiddagssolen och de molniga topparna rodnar i det sneda ljuset. Kajakpaddlare på Nicaraguasjönn drar upp sina båtar på de svarta sand­stränderna och grupper av vänner dricker rom på fallfärdiga strandbarer. En efter en tänds ljusen i avlägsna byar och blinkar som eldflugor i skymningen. I alla fall för stunden är skrämmande sagor om listiga häxor, vulkanutbrott och oavsiktliga könsbyten väldigt avlägsna.

3. San Juan-floden

Följ piraters och guld­rush­pionjärers resrutt in i djungelns hjärta.

DET ÄR STRAX FÖRE soluppgången på San Juan-floden och ljudet från djungeln sätter igång likt en orkester som stämmer upp. Man kan höra cikadornas rassel och ett hackigt puttrande från en motorbåt vars färd ramar in månens darrande reflektion på vattnet. Vrålapornas skrik skär igenom det höga lövverket, men djuren är osynliga. En djup bas hörs när kajmaner sväljer medan de vältrar sig i grundvattnet vid de vasskantade flodbankerna. Den verkliga härskaren här är emellertid floden själv. Den skummar i forsar och gör att det knarrar besvärat i timmer­husens styltor som står i flod­stränderna ovanför den livliga strömmen.

San Juan-floden är för Nicaragua vad  Amazon­floden är för Brasilien. Nicaraguas flod är en 190 kilometer lång vattenväg som flyter österut från Nicaraguasjön till lagunerna vid Karibiska havet. Floden utgör gränsen till Costa Rica under sina sista mil. Halvvägs längs floden ligger Indio Maíz Biological Reserve, ett urskogsområde på över 3 885 kvadratkilometer. I dess avlägsna delar kan man hitta spår efter jaguarer, ozeloter och pumor.

Under en guidad vandring på de leriga stigarna i morgonens halvljus verkar allt vara av ofantliga mått. Enorma spindelnät klamrar sig fast på höga mandelträd, som kanske bara var små plantor när conquista­dorerna först satte sina fötter i Nya världen. Pyttesmå pilgiftsgrodor hoppar bland ormbunkarna, deras ryggar lyser rött och gult. Oavsett i vilken riktning du tittar är det levande alltid närvarande här. Kapucinapor gungar i klätterväxterna, vilda orkidéer blommar bland löven och rasslandet av malplacerade lövverk antyder att en osynlig varelse flyr från närmande människors fötter. Det är sällan djungelns surr över-röstas av den mullrande trafiken på San Juan-floden.

Utan asfalterade vägar i närheten förblir San Juan-floden en viktig förbindelse mellan Nicaraguas spansktalande väst och dess kreolsktalande karibiska kust. För längesedan var floden den enda vägen in till Nicaragua. På 1800-talet, när vilda västern fortfarande var vild och Panama saknade kanal, fraktade ångbåtar guldgrävare som reste från New York till Kalifornien via San Juan-floden. Ännu längre bak i tiden rodde pirater från Atlanten uppströms genom djungeln för att plundra Nicaraguas spanska städer.

”Jag är så van vid floden att jag inte ens hör ljudet av den”, säger Rosa Amelia Herrera i sin gungstol medan hon ser lastbåtar glida förbi. Vid 84 års ålder är hon en av de äldsta invånarna i El Castillo. Hon har bott i samma stylthus, byggt av hennes man Cristóbal, sedan hon var 22 år. ”Alla mina barn föddes ovanför strömmen. När jag inte hör ljudet av floden, saknar jag det.”

4. Little Corn Island

Lämna din spanska parlör, slumra till i en hängmatta och promenera längs vita sandstränder på Nicaraguas mest avslappnade karibiska ö.

Nicaragua ÄR ETT LAND med förtrollande geografi, ända från de två stora sjöarna till kedjan av vulkaner som är landets ryggrad. Det betyder att någon som studerar en karta över landet förmodligen inte kommer att märka två små prickar utanför landets östra kust – Little Corn Island och Big Corn Island. Vid avstigning på flygplatsen på Big Corn, där ankomsthallen inte är mycket större än en busshållplats, framgår det att detta är en plats som rör sig i sitt eget tempo.

Språket går från snabb spanska till långsamma, mjuka toner av kreolska. De toppiga tonerna av latinamerikansk pop­musik på radion förvandlas till rullande reggae. Och om du tar färjan från kajen på Big Corn till Little Corns stränder 30 minuter bort, skiftar livets takt från långsamt till nästan orörligt. Även om Little Corn tekniskt är en del av Nicaragua är detta definitivt en karibisk ö.

”Little Corn är en plats där alla säger god morgon och god kväll till varandra”, säger Winston ”Winnie” Downs – borgmästare på Little Corn Island (befolkning: 1 200, bilar: 0) – medan han tar skydd från en kort regnskur i öns lilla kulturhus. ”Vi behöver inga vägar här eftersom vägar bara gör att människor rör sig snabbare. Varför skulle vi behöva röra oss fortare här?”

Little Corn Island är knappt 3 kilometer lång och 1,5 kilometer bred. Ön är en plats vars stigar bör undersökas med strategisk långsamhet. En utflykt åt vilket håll som helst kommer inom 15 minuter att leda besökare till en vit sandstrand. Stranden kommer sannolikt att vara prickig av drivved och kokosnötskal, toviga nät och strandade fiskebåtar som inte känt ett stänk av Karibien på flera generationer. Mycket sannolikt kommer människor att ligga horisontellt i hängmattor mellan palmer.

I mitten av ön finns en basebollplan där hästar betar. Vissa påstår att läktaren är tillräckligt stor för att rymma hela befolkningen på Little Corn. I södra änden ligger ”byn”, som är den enda bosättningen på ön men som inte bemödats formaliteten att bli namngiven. Det är en plats som bara är ytterst lite mindre fridfull än resten av Little Corn. Här spelas diskomusik på fredags­kvällar och gospel hörs på söndags­morgnar. I solnedgången hörs ljudet av biljard­spel från strandbarer och från ett närliggande hus hörs ett plötsligt oljud av trummor i oregel­bundna intervaller.

”Ibland spelar vi trummor flera timmar i sträck”, säger Jovan Emanuel. Han sitter på verandan och spelar djembe, ett instrument gjord av mandel­trä och stramt getskinn som är vanligt på Nicaraguas karibiska kust. ”Little Corn inspirerar mig. När jag rör trumman känner jag ett slags ljus inuti mig, jag känner mig helt tyngdlös. Och oavsett hur högt vi spelar klagar aldrig grannarna.”

5. León

Bege dig till Nicaraguas ursprungliga huvudstad för att komma närmare landets poetiska själ.

DET ÄR EXAMENSDAG i León och eleverna samlas utanför katedralens vit­kalkade fasad. I kate­dralens smala mittskepp minglar föräldrar med föreläsare och handledare. De betraktas av helgon och reliker av marmor som togs med över Atlanten från Spanien för ett halvt årtusende sedan. Utanför spelar högtalare popmusik med hög volym över torg fulla med festprissar som firar friheten. Musiken skakar butikernas jalusier och dundrar så hårt att den riskerar att lossa terrakotta­kaklet på taket ovanför.

Liksom The Godfather Part II, The Empire Strikes Back och Terminator 2: Judgment Day kan en uppföljare överträffa originalet – och det är definitivt fallet med den nicaraguanska staden León. Staden grundades 1524 och var landets första huvudstad. León var ursprung­ligen känd som en håla av gammaltestamentlig synd. Staden styrdes av tyranner med aptit för pengar som tillfångatog och mördade den inhemska lokalbefolkningen. Och i äkta gammal­testamentlig stil förstördes och begravdes León i aska efter ett vulkan­utbrott år 1610.

Leóns ”andra upplaga” flyttade cirka 25 kilometer norrut och 400 år senare lever staden ett mycket lyckligare liv som högutbildad och högljudd universitets­stad. Den koloniala arkitekturen här är mer fallfärdig än i Granada. Ovanför pastell­färgade bungalows hänger trassliga elkablar och gatorna pryds av satirisk politisk graffiti. I hela staden finns kulhål och bombskador från den nicaraguanska revolutionen på 1970-talet, när eleverna i León ledde ett uppror mot den repressiva Somoza-diktaturen. Porträtt av revolu­tionära martyrer hänger stolt på väggar över hela staden, årliga parader hålls till minne av demonstrationer där elever massakrerades och det lilla revolutions­museet ärar de döda.

På dagarna vandrar lokalbefolkningen runt på marknader fulla med frukt och grönsaker. På kvällarna hänger eleverna utanför katedralen, bredvid en fontän bevakad av fyra morrande stenlejon. Vart du än går utgör en kedja av vulkaner fortfarande (nu lyckligtvis mer avlägset) bakgrunden till Leóns förvittrande koloniala storhet.

”León är Nicaraguas bokstad”, säger Alberto Alvarez Oporta Cruz, som säljer kantstötta begagnade böcker på stadens torg och väntar på att få in fler böcker från de utexaminerade studenterna. ”León är vårt lands poesiparadis, de har så mycket att inspireras av här”.
I hela Latin­amerika har Nicaragua ett rykte om sig att vara ett land med många poeter – en plats där skickliga lyriker äras som rockstjärnor, och där alla från grund­skoleelever till presidenten skriver egna rader. I León är det inte ovanligt att se studenter sälja utskrifter av sina komposi­tioner till förbipasserande.

Albertos favoritpoet och Leóns mest kända son ligger begravd inte långt härifrån, i katedralen under en staty av ett mer dämpat stenlejon. Rubén Darío hyllas som Nicaraguas Shakespeare, och när han var 10 år hade han läst hela Don Quijote. När han dog 49 år gammal kunde hans verser reciteras i hela den spansk­talande världen. En av stadens stoltaste platser är hans gamla hem som gjorts om till ett museum. Här finns bland annat hans bibel och himmelssängen där han tog sitt sista andetag.

Framåt kvällen ökar intensiteten i examensfesten. Gatorna är avstängda, flaskor med öl sveps, scener monteras upp, band spelar musik och poeter läser minnes­verser för uppskattande publik. Festen slutar inte förrän morgon­solen färgar himlen bortom de mäktiga vulkanerna i öst. Då är det svårt att inte hålla med verserna som står inskrivna på Rubén Daríos stengrav: ”Nicaragua skapades av kraft och storslagenhet. Nicaragua är gjort för frihet.”

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.