Häxans gryning

I den antika världen var magi en del av vardagen, men i takt med att kulturer utvecklades och nya religioner uppstod, förändrades synen både på trolldom och de som utövade den.

Nästan alla kulturer på jorden känner till fenomenet häxor, det finns emellertid variationer. Vanligen representerar häxan något mörkt och ont, något som injagar skräck. I motsats till den oskyldiga jungfrun som är klädd i vitt är häxan gammal och ful där hon står dubbelvikt över en kittel och kokar ihop elände för intet ont anande offer. Häxan representerar kvinnans mörka sida – en galen och ondskefull kraft. Häxan är en kvinna som inte låter sig kontrolleras.

Denna bild av häxan har inte alltid varit den gängse förkommande. Den har under århundraden stötts och blötts av mytologi, religion och genom förföljelse. De tidigast kända versionerna av häxor kunde inte vara mer väsensskilda från denna mörkmålning. De tidiga häxorna var helare och stöttepelare i samhället. I Mellanösterns tidiga kulturer dyrkades kvinnliga gudomar, och de allra heligaste ritualerna som tillägnades dem utfördes av kvinnor som var upplärda för syftet. De tidigaste exemplen på häxor var visa kvinnor som ansågs vara viktiga för samhället. De kunde stå vid kungens sida, arméer kom till dem för heliga ritualer, och blivande mödrar sökte upp dem för att bli förlösta. Men hur kom det sig att denna beundrade kvinnofigur som skattades så högt i tidiga kulturer förvandlades till den illasinnade och onda häxa vi refererar till i dag?

Det finns många teorier om hur denna omvandling gick till. En förklaring går ut på att indoeuropeerna rörde sig västerut och att deras mansdominerade kultur – som fokuserade på makt, krigare och manliga krigsgudar – då ersatte de fromma, mer passiva gudinnor som hade härskat tidigare. Vår kunskap om indoeuropeerna är inte så omfattande, men det finns stöd för att deras uppfattning om trolldom och om kvinnorna som utförde den förändrades under omvandlingen till mer mansdominerade samhällen och religioner.

Det mest konkreta sättet att studera hur häxor betraktades är att studera hur de skildras i myterna. Dessa mystiska, trolldomskunniga kvinnor blev en vanlig arketyp i många av den antika världens berättelser. Ett praktexempel på denna ”förtrollande” kvinna är Lilith som är en del av den judiska mytologin. Lilith var en promiskuös demon som kidnappade barn i skydd av mörkret. Hon skildrades också som den person som ledde ut Adam ur Edens lustgård efter att hon vägrat att underordna sig honom. Lilith var fruktad, hon var en kvinna som använde sina krafter till att att skada andra. Historier av det här slaget gav den mansdominerade religionen bränsle. Trolldomsläran ansågs vara en farlig och hednisk sedvänja och förbjöds därför. För det judiska folket som kom i kontakt med samhällen som dyrkade gudinnor var det ett sätt att etablera sin egen religiösa dominans.

Även i den grekiska mytologin finns det många kvinnofigurer som utövar magi, men deras skildringar är inte fullt lika fördömande som den om Lilith. Medea var en trolldomskunnig kvinna i den grekiska mytologin som hjälpte Jason när han uträttade sina storverk genom att förse honom med trollformler, trolldrycker och magi. Den traditionsenliga berättelsen slutar lyckligt med att Medea och Jason gifter sig och får barn tillsammans. Medea har rollen som hjälpreda, den som bistår den manliga hjälten med trolldom. I just den här myten är magin något positivt, den hjälper Jason att lyckas, och kvinnan som bistår honom vet sin plats. Det är hennes plikt att hjälpa hjälten för att sedan gifta sig och skaffa barn med honom.

Man kan se att grekerna betraktade häxor annorlunda i historien om Kirke. I Odysséen skildras Kirke som en farlig kvinna som förvandlar Odysseus män till grisar. Hon använder trolldrycker, trollar med en trollstav och kan till och med göra sig osynlig. Odysseus använder en magisk rot som han får av guden Hermes för att besegra henne. I slutet svär den rebelliska Kirke på att inte använda mer trolldom mot hjälten, istället förser hon hans besättning med mat och ligger med honom. Det ska föreställa ett lyckligt slut: den starka kvinnan som försökte överlista och lura män finner sig till slut i sin roll som husmor och älskarinna.

Det finns fler exempel på kvinnor med magiska krafter som inte kunde tygla sina mordiska impulser i den grekiska mytologin. Lamia var till en början en vacker drottning som förvandlades till ett fruktansvärt väsen med aptit på andras barn. Denna makabra och demoniska kvinna avbildas ibland med en ormstjärt nedanför midjan. Lamia blev en fruktad figur, en som mödrar skrämde sina barn med för att få dem att uppföra sig. Det är lätt att se hur berättelserna om denna skrämmande, demoniska kvinna fick fäste i samhället och förändrade synen på magi och vad kvinnor som ägnade sig åt häxeri var kapabla till.

Grekerna var inte emot magi som sådan. De utövade olika former av religiös magi vid ritualer där de åberopade gudarnas krafter. Vad de däremot var emot var kvinnor som inte visste sin plats. Det finns exempel på kvinnor som dömdes till döden för att ha tillhandahållit förhäxande droger och uttalat besvärjelser. Grekerna trodde verkligen på trolldomens kraft, och många var så rädda för den att de ville utplåna den från samhället. Statskontrollerad magi som ritualer för gudarna accepterades, men magi utförd av de lägre klasserna – i synnerhet av fattiga kvinnor – ansågs vara farlig. De ansågs motarbeta samhället.

Den romerska kulturen influerades starkt av den grekiska mytologin. Uppfattningen om demoniska varelser och den goda, fogliga, moderliga häxan påverkade fortfarande mycket. Romarna ägnade sig öppet åt magi och trolldom. Faktum är att det utgjorde en del av statsreligionen, och många ansåg att det var skälet till imperiets framgångar. Religionen styrdes av de övre klasserna och var direkt knuten till romersk lag. När imperiet stötte på andra religioner eller sekter som påstod sig ha magiska krafter, ansågs det vara vanhelgande och riskabelt för den patriarkala maktbalansen i Rom. Kvinnorna hade kanske ett fysiskt underläge, men genom magi och religion kunde de göra uppror på ett mer subtilt sätt. Och romarna, liksom grekerna innan dem, hatade verkligen kvinnor med makt. Trots att både män och kvinnor utövade trolldom var det kvinnorna som drabbades av förföljelse.

Svart magi och de som utövade den var bannlysta enligt romersk lag. Den som använde trolldom för att fördärva skördar eller sprida sjukdom straffades hårt. Man trodde att de trollkunniga kunde tillverka gift, åkalla de döda, påverka vädret och byta skepnad. Sedvänjan att bränna häxor förekom i Rom långt innan det blev standardförfarande hos de kristna. För de romerska härskarna utgjorde det ett unikt tillfälle att hantera oönskade individer, till exempel de som tillhörde andra religioner.

Isis var en mycket framträdande figur i en kult som hotade den tidiga kristendomen. Denna gudinna dyrkades inte bara i Egypten, utan även i det romerska imperiet. Isis presenterades som den perfekta modern och frun, men var också trolldomens gudinna. Till skillnad från negativa exempel som ofta förekom i myter, representerade Isis en idealiserad form av magisk kvinna. Hon stod på både de mindre bemedlades och överklassens sida, och hon var en hängiven mor som använde sina krafter för det goda. Inledningsvis dyrkades hon inte i det romerska imperiet, men när det visade sig att kejsare Caligula dyrkade henne började kulten kring Isis att blomstra. Religionen utvecklades parallellt med kristendomen under dess tidiga år och det finns teorier om att Isis i egenskap av himmelsk moder med en upphöjd son fungerade som en influens.

Trots att religionerna växte fram sida vid sida var de inte kompatibla. Förr eller senare skulle den ena utplåna den andra. I kristna texter finns inga oklarheter kring trolldom – Bibeln menar att den som ”ägnar sig åt trollformler eller är ett medium eller spiritist som konsulterar de döda skys av Herren”. För att verkligen understryka poängen står det också att man inte ska låta en trollkunnig person leva. Inom kristendomen ansågs troll-dom gå stick i stäv med religionen, man trodde till och med att djävulen var inblandad. Isis och hennes magiska krafter ansågs vara en ond, hednisk lära. I takt med att kristendomen spreds blev dyrkan av Isis och andra hedniska gudar förbjuden. På 500-talet stängde den kristne kejsaren Justinian Isis tempel på ön Philae som hade utgjort mål för pilgrimsresor i tusentals år.

Kristendomen pekade dessutom ut otuktiga kvinnor som det ultimata förkroppsligandet av ondska och hävdade att de hade samröre med djävulen. Dessa hedniska kvinnor anklagades för otrohet och påstods dras ner i ”en avgrund av troslöshet”. Mäktiga gudinnor som Isis förbjöds, och man ser tydligt hur kristendomen uppmuntrade uppfattningen om att trolldoms-kunniga kvinnor var farliga.

Kristendomen dök dessutom inte upp fix och färdig från ingenstans. Religionen utvecklades under åren och det är högst sannolikt att den påverkades av andra religioner som fanns samtidigt. Många av dessa religioner ägnade sig åt trolldom och magi, vilket kristendomen stämplade som vidskeplighet – alltså något som egentligen inte existerade. I den tidiga kristendomen trodde man att trolldom var ett bevis på att personen hade blivit förledd av djävulen och därför borde avrättas. Detta försatte kristendomen i opposition mot många av de rådande religionerna under perioden och bidrog till att den blev dominerande. Det räckte med att tro på trolldom (en viktig del i många religioner) för att bli demoniserad. Kättare efter kättare avrättades. Liksom grekerna, hebréerna och romarna innan dem hänvisade de kristna till trolldom som ett skäl till att göra sig av med annorlunda människor. Lagar och förbud har instiftats mot magi nästan lika länge som företeelsen har funnits. Ofta var mot-ståndet mot trolldom och utövarna en reaktion mot religioner och trosuppfattningar som gick stick i stäv med den egna, som i fallet med judendomen och kristendomen. Även i de samhällen där magi praktiserades, som i antikens Grekland och Rom, fanns det strikta lagar som reglerade vad som var acceptabelt. Skildringarna av mytens trollkunniga kvinnor exploaterades för att förstärka en idealiserad bild av hur samhället — och kvinnor i synnerhet — skulle vara. Den som satte sig på tvären associerades med myternas demoniska figurer.

Denna konstruerade uppfattning om kvinnliga häxor rådde under flera hundra år och ledde till att tusentals oskyldiga människor miste livet på bålen.