Japan: Minibil i megastad

Tänk Lost in Translation, men med fler hästkrafter. Även om vi kände oss lite vilsna förstår vi verkligen
varför små, pigga stadsbilar är så populära.

Det går att klara sig ganska bra genom att mima och peka. Japan är ett land där engelska, både i tal och skrift, fortfarande är relativt ovanligt. Jag hade alltid tyckt att det bara gjorde fantastiska Tokyo lite extra äventyrlig och spännande.

Men när jag klämmer in mina etthundrasjuttiofem centimeter (jag känner mig väldigt lång, för en gångs skull) i den minimala Hondan önskar jag mig mest av allt en engelsk översättare. Den slimmade instrument­brädan har inte plats för någon GPS. Jag vill helst navigera själv, utan några tekniska hjälpmedel, men inser att det inte räcker med att bara peka med hela handen i den här världsmetropolen som får London att kännas som en småstad.

Handviftandet hjälper inte ett enda dugg när John Wycherly och jag går på jakt efter en GPS med sug­propp att fästa på rutan för att i alla fall få en liten hint om var vi är. Men ok. Dags att göra som för tio-tjugo år sedan, innan vi fick smarta telefoner och fortfarande var helt ovetande om vad som väntade runt hörnet: vi drar igång alla tre cylindrarna i vår lilla S660 och puttrar iväg ut på äventyr.

Kanske är det lika bra att bara köra runt och upptäcka staden där vår okonventionella minibil föddes och samtidigt lära oss lite mer om den. S660 är en kei-bil, vilket bland annat innebär ett maxuttag på 63 hk från en motor med max 660cc. Bilen får inte heller ha större dimensioner än en Renault Twingo.

Jodå, visst har vi småbilar och små motorer även i Europa, men kei – en förkortning av keijid?sha, som betyder litet, lätt fordon – togs fram redan 1949 för att matcha behoven under de ekonomiskt svåra åren efter andra världskriget. Syftet var att få fram lägre beskattade bilar, frigöra parkeringsutrymme och minska trafik­kaoset. Vår brittiska Mini kom lite senare, men den var å andra sidan resultatet av en mans personliga vision och inte en massiv försälj­nings­kampanj. Det dröjde nästan 40 år innan det kom en ny minimodell som ens kom i närheten. Det var Smart.

Yttermåtten och motorstorlekarna hos kei-bilar har utökats till dagens nivåer under åren, både för att tillgodose marknadens behov och den ständigt växande storstaden. De flesta är praktiska stadsbilar av olika slag. Några sticker ut och vittnar om uppfinnings­rikedom och att de japanska biltillverk­arna velat krydda konceptet lite extra. Honda Beat på 90-talet – en bakhjulsdriven roadster med motorn i mitten – är ett exempel. Vår S660 är dagens moderna arvtagare.

Den är antagligen tänkt som en avstressande pendlar­bil, men med det gulliga tygtaket hoprullat och undanstuvat under huven blir den en perfekt liten åkattraktion i den här öron- och ögonbedövande staden.

Vårt första stopp blir Hie Jinja, ett vördnads­bjudande och typiskt japanskt Shintotempel som ligger mjukt inbäddat mellan moderna glasfasader. Medan Wycherley börjar jobba med kameran håller jag mig utanför bild och passar på att se mig omkring. Jag förstår snabbt att det här är en mycket andlig plats. Lokalborna köar till den strikt koreograferade altarceremonin som utförs med bugningar, handklappningar och klockringning.

Det känns som att vi stör friden genom att glida upp och parkera en knallgul liten roadster bredvid den rituella temizuya-fontänen som används för att rena händerna före altarceremonin. Jag drar mig tillbaka mot bilen. Då ser jag att jag inte behöver oroa mig längre. Bredvid oss står nu en Rosso Corsa Ferrari FF och den skapar ännu mer uppståndelse.

Det ger lite perspektiv till vår lilla sportbil som ser ut att ha krympt i tvätten jämfört med den dryge italienaren. En riktig kulturkrock, men S660 med sitt typiskt japanska formspråk är på hemmaplan. Och vi sticker iväg utan att göra mer väsen av oss tack vare vår lilla motor som motsvarar ungefär 90 procent av Ferrarins V12:a.

Med bara 830 kg att förflytta känns det inte alls som om våra tre pannor inte skulle räcka till. Kraftöverföringen till bakhjulen sker via en sexväxlad manuell låda av Hondas allra bästa sort. Lägena är korta och distinkta, utväxlingen en njutning. Inte minst för att man kan snurra upp motorn till gott och väl över
7 000 varv och uppleva hela draget på den stora centralt placerade varvräknaren. Plötsligt verkar alla stadsbilar därhemma så tråkiga och förnuftiga. Kei-bilar som den här erbjuder både ren körglädje och fullvuxen teknik i samma paket.

Vi släpper loss vår S660 på motorvägen – motorn räcker gott och väl till – på väg mot en inte lika fridfull plats som vårt första stopp. Vi är vid Shibuya Crossing, den del av Tokyo som mest motsvarar mina föreställningar om den japanska huvudstaden.

Multiplicera Times Square med Piccadilly Circus och du är nästan där; bussar och bilar och starka neonskyltar runt en maniskt snurrande trafikplats. En ständig trafikström fyller på från fyra håll och när kaoset pausas av rödljusen påbörjas en smärre folkvandring över gatan.

Jag är rädd att jag förlorat min kartläsare för alltid när Wycherly passar på att hoppa ur för att ta några bilder. När de sista fotgängarna lämnar gatan och ljusen slår om till grönt blir han helt uppslukad av folkhavet på trottoaren. Den lilla Hondan borde inte ha en chans i denna väldiga karusell, men bilens storlek och minimala vändningsradie gör att jag lätt tar mig fram och rätt enkelt kommer undan (med en del mindre snygga filbyten).

Efter att jag räddat fotografen in i bilen igen söker vi oss mot lugnare vägar efter kalabaliken på Shibuya. Det är ett ständigt högt tryck på Tokyos alltför få p-platser och inte lätt att hitta någonstans att parkera. En trång gränd dyker upp och vi styr in där. Här borde nog inga bilar befinna sig överhuvudtaget, men det är perfekt för att visa fördelarna hos kei. Vi kan parkera var vi vill, verkar det som, och ärligt och totalt oförstående skylla på att vi inte kan läsa skyltarna.

När vi kommit undan trafikvrålet och de framväll­ande folkmassorna sticker vår riviga lilla roadster ut ännu mer. Den är en liten luring, en slags hyllning i skala 2:3 till Hondas nya NSX. Om en minibil är vad du behöver, varför inte välja en sådan här? Och antagligen för att jag inte kan det japanska ordet för ”idiot” känns det som vi blir bemötta med vänlighet och inte fientlighet från de som passerar vår otillåtna parkeringsplats på gågatan. En Toyota Crown-taxi skulle aldrig komma undan så lätt.

Smala gränder är inte rätta platsen för att testa bilens övriga köregenskaper förstås. Med bra grepp och låg tyngdpunkt skulle vi behöva en halkig gokart­bana för att få bilen ur balans. Den låga vikten och det minimala överhänget gör att styrningen känns direkt och exakt. Och ingen av de andra stads­bilarna jag har testat har haft en så låg och bekväm förarstol. Honda har insett vilka begräns­ningar som deras kei-bilar har och klarat utmaningen att få fram nya innovativa lösningar.

Du kanske behöver en bil som är billig i drift, men därför ska du inte behöva pruta på bilens personlighet. Som av en händelse kommer en liten gullig kei-glassbil körande och vill tränga sig förbi oss. Vi lämnar gränden och trasslar oss genom tokyotrafiken ett par timmar till. Dagsljuset börjar försvinna. Det blir kväll och ljusreklamen och alla ljuden från stad­ens livligare kvarter märks alltmer. Högt över allt och alla svävar det 333 meter höga Tokyo Tower. Med tanke på att vi är nästan 1 000 mil hemifrån skulle det vara rent oförskämt att inte åka upp till den högsta utsiktsplatsen, 250 meter upp i himlen. Skymnings­panoramat över Tokyo tar andan ur oss och vi får ett helt nytt perspektiv. Vi inser hur komplex och sammanbyggd staden är, staden som en gång i tiden gav upphov till lättkörda och smidiga kei-bilar.

Det här måste vara det bästa sättet att utforska Tokyo på, att uppleva all den udda charmen och den typiskt japanska kulturen. Alltsammans uttryckt i en innovativ 3,4 x 1,5 meter ”stor” bilmodell, resultatet av ett mycket viktigt kapitel i landets återhämtning efter andra världskriget.

Om du inte behöver någonting som ens påminner om ett bagageutrymme är S660 det självklara valet för en avkopplande och rolig stadspendling. Men det finns en glädjedödare och den gäller också övriga kei-bilar. Det finns tyvärr inga planer på att den här lilla Hondan, med en prislapp omräknat till kronor på ungefär 105 000, kommer att säljas utanför Japan.

Jag erkänner att jag gång på gång faller för charmen hos Honda S660. Och jag förstår inte riktigt varför – bortsett från dåliga krocktester – vi inte får tillgång till hela den här godispåsen med minibilar. Europa vill ha starka och stylade stadsbilar, verkar det som, helst med rätt mycket premiumkänsla. Men nu ser vi en rejäl U-sväng i form av bantade trecylindriga motorer, fokus på låg skatt och så vidare. Allt det som varit självklart på den japanska marknaden genom åren, tack vare en enda lång rad av liknande bilpärlor som S660.

Efter en dag i den mysiga lilla bilen, där vi fått upptäcka Tokyos alla sevärdheter och öronbedövande trafikkaos, vill vi faktiskt uppmana läsarna till att höja sina röster. Alla städer behöver bilar som den här.

Läs mera i bokasinet TopGear: Jorden runt.