Nazister i rätten

År 1946 stod 21 tyska ledare inför rätta framför en internationell tribunal i Nürnberg. Richard Overy ser på hur dessa rättegångar formade den internationella attityden mot nationers brott på 1900-talet, och undersöker om de principer som upprättades där skulle kunna – eller borde – överleva under 2000-talet.

Det har varit mycket prat om krigsbrotten under ett  decennium eller så, sedan  kriget bröt ut i Irak 2003. En del misslyckade försök har gjorts för att hålla amerikanska och brittiska ledare ansvariga för att de fört ett anfallskrig som brutit mot inter­nationella överens­kommelser. Det har varit mycket offentliga samtal om hur koalitions­styrkornas uppförande i Irak brutit mot krigs­reglerna, i synnerhet vad gäller de skador som åsamkats civila liv och anläggningar. Det finns en oavsiktlig ironi i dessa anklagelser. För drygt 70 år sen tog USA och Stor­­britannien ledningen för att organisera ett storskaligt offentligt åtal av de politiska och militära ledarna i Hitlers Tyskland, det Tredje riket. För första gången i historien åtalades dessa ledargestalter för en rad brott, inklusive att föra ett anfallskrig och brott mot mänskligheten. Det har aldrig funnits någon tvekan hos västerländska ledare om att Tyskland var skyldigt till att bryta mot vedertagna normer för internationellt uppförande och att de tyska ledarna därmed förtjänade att straffas.

Själva rättegången skulle eventuellt aldrig ha ägt rum. Den brittiske premiärministern Winston Churchill var helt för en ståndsrätts­lösning – identifiering av eftersöka krigs­brottslingar av ett högre befäl och avrättning av en exekutionspluton inom sex timmar. Han hoppades att detta skulle avstyra eventuellt politiskt grälande och den långa, komplexa processen med en rättegång där det inte fanns något tidigare exempel och endast ett tveksamt juridiskt rättfärdigande. Först godtog president Franklin D. Roosevelt detta, men en stor del av hans administration gjorde inte det. När sovjeterna insisterade på en rättegång för att påvisa Nazityskland brottsliga natur gick Roosevelts efterträdare, Harry Truman, i april 1945 med på att en summarisk rättegång inte kunde komma på tal. I maj accepterade britterna motvilligt att hjälpa till med att organisera en internationell militärtribunal för att åtala en skara tyska ledare, och sex månader senare påbörjade tribunalen sina sessioner i Justizpalast i den tyska staden Nürnberg.

Beslutet förde med sig två problem: vem skulle åtalas, och vad skulle åtalets natur vara? Den första frågan komplicerades av Hitlers, Goebbels och Himmlers självmord, de tre ledande figurerna i det Tredje Riket. De allierade blev stående med Göring, tillfånga­tagen, tillsammans med en stor samling stulen konst, i södra Tyskland i maj 1945. Han beskrevs av USA:s åklagare som ”en av världens värsta brottslingar” och ansågs generellt som den främste fången. Andra åtalade valdes antingen för att de innehaft en politisk post – utrikes­minister Joachim von Ribbentrop, Hitlers militära chef Wilhelm Keitel och Albert Speer, Hitlers krigsminister – eller för att de sågs som representanter för en bredare krets av de skyldiga. Exempelvis stod Julius Streicher för tysk antisemitism, Hjalmar Schact, före detta utrikesminister, stod för tysk finans­kapitalism och krigföring, och Hans Fritzsche, en lägre representant för prop­aganda­ministeriet, för den frånvarande Goebbels.

Det allra svåraste fallet var att Hitlers tidigare ställföreträdare, Rudolf Hess, som hade flugit till Skottland i maj 1941 med ett galet fredsuppdrag, hade fängslats av britterna och drabbats av anfall av självförvållad ”hysterisk” amnesi. Britterna tyckte inte att han var i skick för att klara av en rättegång. Men av rädsla för att den sovjetiska regimen skulle misstänka deras motiv för att undanhålla honom flögs han till Nürnberg i oktober 1945, med en diagnos som utfärdats av en kommitté av erfarna psykiatrer att han klarade av att vittna, och lades till listan över åtalade bara några dagar innan rättegången öppnade i Nürnbergs Justizpalast den 20 november 1945. Efter ett kort tillfrisknande i november fick han ett återfall igen till ett tillstånd av närapå permanent minnesförlust.

Åtalen var inte heller otvetydiga. Den amerikanska åklagarsidan tog ledningen i att bygga upp åtal som inte hade någon motsvarig­het i internationell lagstiftning. Rättegångens syfte ur ett bredare perspektiv förklarades som ett försök att ”lyfta internationell uppförande­standard”, men åklagar­grupperna tvingades att klassificera handlingar som brott som då de begicks inte var brottsliga enligt inter­nationell lag.

Robert Jackson, den domare i USA:s högsta domstol som valts att leda åklagar­sidan och den man som mer än någon annan formade rättegångens framgångar, förklarade för Truman att den strikt juridiska frågan inte spelade någon roll, eftersom det tyska ledare hade gjort ”har betraktats som brottsligt ända sedan Cains tid”. De påföljande rättegångarna behövde väljas utifrån en retrospektiv rättvisa, men de hade också sina rötter i en traditionell moralkodex som den ameri­kanska allmän­heten kunde känna igen sig i. Konspiration till anfallskrigs­föring, brott mot mänsklig­heten och brott mot freden defini­erades för att täcka de saker som Hitler­regimen hade gjort, varav ingen tidigare hade existerat vad gäller överens­kommen inter­nationell lagstiftning. Ett helt nytt brott togs också upp – folkmord, eller mordet på en nation. Den här definitionen av internation­ella brott ritades upp av den polska advokaten Rafael Lemkin och införlivades i Förenta Nation­ernas Folkmords­konvention som under­tecknades 1948.

Rättegångens tveksamma juridiska under­lag gav de allierade åklagarteamen många problem att hantera då rättegången pågick. Det var svårt att bevisa en konspiration. Några av de åtalade – i synnerhet Hess – var inte längre i tjänst när de flesta av brotten utfördes, samtidigt som tanken på anfallskrigsföring som ett brott kändes obekväm med den västerländska vetskapen om att sovjet­regimen hade angripit och ockuperat östra Polen 1939 och en del av Finland 1940. Sovjetunionen vägrade tillåta några diskussioner om den tysk-sovjetiska pakten 1939 och sovjetiska åklagare instruerades att tysta alla försök från de tyska fångarna att ifrågasätta den sovjetiska diktaturens moraliska trovärdighet. Oavsett var Jackson besluten att få alla åtalspunkter att hålla. De väster­ländska staterna ignorerade bevisen för de sovjetiska brotten och samarbet­ade för nästan sista gången som allierade innan det kalla kriget startade.

Fångarna svarade på rättegången på flera olika sätt. Robert Ley, chef för den spretande tyska arbetarfronten och dess fritids­organ­isation Kraft genom glädje ströp sig själv i sin cell innan rättegången startade, och lämnade efter sig ett självmordsbrev där han bekände sin outhärdliga skam över att behandlas som en vanlig brottsling. Göring försökte dominera de andra så att de kunde visa upp en gemensam front genom att erkänna att de hade gjort de saker de anklagades för, men förneka att de var brottsliga. ”Självklart rustade vi upp”, talade han om för fängelse­psykiatern. ”Jag ångrar bara att vi inte rustade upp mer.” Men även han undvek bödeln genom att begå självmord med cyanid, kanske levererad av en amerikansk vakt, kvällen före avrättningen. Speer valde motsatt strategi, tog på sig allmänt ansvar för att ha utfört handlingar som han nu såg som brott, även om han aldrig riktigt kunde erkänna sin egen personliga skuld. Hess satt och läste romaner eller stirrade runtomkring sig, synbarligen omedveten om processerna, förutom under två dramatiska stunder av klarhet i början och slutet av hans rättegång.

I slutändan dömdes 11 av de 21 åtalade till döden. Hess fick livstids fängelse, Speer, räddad från bödeln, möjligen för sin villighet att erkänna den kollektiva skulden, fick 20 år, medan tre av männen – Schacht, von Papen och Fritzsche – frikändes från på åtalspunkter.

Det tyska folket reagerade på rättegång­arna med en blandning av likgiltighet och motvilja. När det hela var över, efter nästan ett års juridiskt manglande, var den allmänna opinionen i de allierade länderna trötta på dramat. Ändå bevisade tribunalen den ofantliga betydelsen den hade i att forma den internation­ella inställningen till hela problemet med brott på nationsnivå. Folkmordskonventionen 1948, Genèvekonvention­en om krigslagar 1949 och vidare Genèveprotokollen från 1977 samt Europak­onventionen om mänskliga rättigheter, undertecknad 1950, hade alla inom sig något av erfarenheterna i Nürnberg och önskan om att det inter­nationella samhället ska tillhandahålla tydliga gränser för vad som får och inte får göras inom lagens ramar i internationella och civila konflikter. Trist nog har många av fallen efter Nürnbergsrättegångarna som rört anfallskrigs­föring, grymma civilkrig eller civilas död och utsatthet för våldsamheter gått helt ostraffade.

Bara i några fall där det internationella samhället har varit överens om att agera unisont mot små nationer för att förhindra en katastrof har arvet efter Nürnberg upprätthållits ordentligt. Men även här, som med forna Jugo­slavien eller i Rwanda, agerade det inter­­nationella samhället väldigt sent och har kämpat med att identifiera eller finna de skyldiga och ställa dem inför rätta.

De senaste två decenniernas historia har påvisat att stormakternas goda vilja är avgör­ande om principerna som slogs fast i Nürnberg ska upprätthållas. I kriget mot terrorn har västerländska stater engagerat sig i vad som av några har sett som aggressiva handlingar och grymheter mot civila som bryter mot de principerna.

Flera försök har gjorts att ställa västerländska statsmän eller generaler inför den internation­ella brottmålsdomstolen, som inrättades ­2002 för att ta upp just sådana fall, men inget av dem har lett någonstans. USA godtog inte proto­kollen från 1977, vilka definierade att civila skulle skyddas under krig, eller, faktiskt, så gick de inte ens med på att ställa sig bakom den internationella brottmålsdomstolen. Sedan attacken på World Trade Center 11 september 2001 har USA:s regering accepterat behovet av att använda alla medel som anses nödvändiga för att bemöta konflikten med islamisk fundamentalism, trots kritik mot några av deras handlingar från människorättsorganisationer, i synnerhet vad gäller behandlingen av de fångar som förvaras i interneringscentret i Guantan­amo Bay.

För tio år sedan begärde den brittiske försvarsministern, John Reid, en radikal omvärdering av Genèvekonventionen för att lossa västerlandets händer i kriget mot terrorn. Den amerikanske politiske forskaren Philip Bobbitt gav i sin bok Terror and Consent (Allen Lane, 2008) argumentet att väst fullständigt behövde tänka om kring de vapen och koncept som var relevanta under konflikterna på 1900-talet, och behövde omdefiniera inter­nationell lagstiftning så att den inte fjättrar åtgärderna i kriget mot terrorn.

I själva verket hade konventionens villkor redan brutits av väst och dess allierade i några år för att de skulle kunna bekämpa hotet från terrorister mer effektivt. Tråkigt nog skapar detta en växande uppfattning bland internat­ionella advokater om att insatsen för att införa någon permanent grund för ordning och rättvisa i världssystemet för över 70 år sedan i Nürnberg nu hör till historien.

Läs mera i bokasinet Andra världskriget på djupet.