Nordöstra Indien

I ett förbisett hörn av ett vidsträckt land kan du gå över levande broar i Khasi­bergen, innan du styr din kos mot noshörningarna i nationalparken Kaziranga. Upptäck sedan byarna som är byggda på pålar på flodön Majuli, koppla av med en kopp te i Jorhat och avsluta hos bergsfolken i Nagaland.

1. Khasibergen

Översvämningar efter monsunregnen är en del av livet i bergen längs gränsen mot Bangladesh, men de lokala stammarna har löst problemet på ett genialiskt sätt.

Dimman döljer Khasi-bergens skogsklädda slutt­ningar, och byborna i Nongriat beger sig till sina arbeten. Männen är på väg mot fälten med säckar av juteväv slängda över axlarna medan kvinnorna gör i ordning frukost eller går ner till floden för att tvätta kläder. Höns­en pickar i under-vegetationen och djungelns ljud ekar i den ångande luften: sångfåglarnas tjattrande, näshornsfåglarnas hesa rop, en och annan gibbonapas dånande läten nere i dalgången. Men det är ett annat ljud som rasslar i bakgrunden likt en musikalisk refräng – ljudet av vatten.

För människorna här kretsar livet kring vatten. Regnet från den närliggande Shillong-platån rinner nerför ravinens klippväggar, ger näring åt vegetationen och förser byborna med en aldrig sinande källa till dricksvatten. Nu är det torrperiod, och floderna och vattenfallen runt Nongriat har avtagit till en droppande rännil, men det kommer att vara helt annorlunda inom några månader när monsunen kommer.

”Under större delen av året står du på en plats som är två meter under vatten”, säger den lokala guiden Batskhem Wahlang och gestikulerar mot den intorkade flodbädden medan han hoppar över stenblock med säkerheten hos en bergsget. ”Just nu är det väldigt rofyllt, men under monsunen är floden ett vilddjur – oberäknelig och farlig.” Han når stranden på andra sidan och ser bort mot dalgången, där slänterna stegrar sig branta som havsklippor. ”Under monsunen”, säger han, ”blir slänterna väggar av vatten som dånar in i dalgången till plymer av vatten­ånga.”

Khasibergen, som löper längs delstaten Meghalayas södra gräns, är en av de blötaste platserna på jorden. Under monsun­perioden mellan maj och november drabbas området av några av världens kraftigaste oväder. Under ett genomsnittligt år faller det 12 meter regn här, ungefär 10 gånger så mycket nederbörd som vi får i Sverige. Staden Cherrapunjee innehar rekordet över högsta regnmängd på ett enda år: 26,4 meter (år 1860–1861).

Floderna i området stiger och svämmar över av störtfloden. De kan bli både tre och fyra gånger så stora. Rännilar blir till bäckar, strömmar blir till floder, men War Khasi-folket har funnit en sinnrik lösning på problemet: levande broar skapade av gummiträdens luftrötter.

”Vi kallar det ritymmen”, säger Batskhem. ”Bro av långa rötter.” Han pekar mot flodbädden där en levande bro spänner mellan gigantiska gummiträd. Brons räcken är formade av trädens ihopslingrande rötter. Rötterna är samman­flätade som de tvinnade trådarna i en stålkabel.

”Det här är den längsta rotbron – 30 meter. Folket här tror att den är 200 år gammal. Jag tror att den kan vara äldre än så.” Batskhem tar ett steg ut på bron och håller sig i det tvinnade räcket med ena handen. ”Oroa dig inte, det är fullkomligt säkert”, säger han och skrattar. ”Om den klarar monsunen, klarar den mig.”

Det finns nio likadana broar i Khasi­bergen. De tar tid och kraft att skapa – även de snabbast växande tar två decennier att få färdiga. De kräver ständig omsorg för att bli starka nog att stå emot monsunens angrepp. Men när broarna väl är färdiga är de väldigt långlivade. De äldsta är mer än 500 år gamla. De flesta brospann är enkla, men det finns en ”dubbeldäckare” i närheten av Nongriat, och där håller man på att uppföra en tredje våning.

”När jag betraktar broarna känner jag mig mycket stolt över mitt folk”, säger Batskhem. ”Enligt mig är de definitivt ett av världens underverk.”

2. Kaziranga nationalpark

Spana in noshörningar, vattenbufflar, elefanter och – med lite tur – tigrar i Assams största naturreservat.

Tyst, säger natur­forskaren Subash Sawsa och stannar jeepen. Han går ut på leden, söker av buskaget vid sidan av spåret. Det är en halvtimme efter gryningen och stillheten har lagt sig över Kazirangas slätter. På andra sidan floden genomborras tystnaden av ett gällt, panikartat skall.

”Hjortarnas varningssignal”, viskar Subash och hans ögon lyser i halvdagern. ”Det är tiger i närheten.” Han går ner på ett knä, spanar in i mörkret, försöker upptäcka rörelser i landskapet. Fågelsång bryter plötsligt tystnaden. En vattenbuffel dyker upp vid flodstranden, hornen skjuter fram genom den huvudhöga vassen.

Kaziranga är ett starkt tigerfäste. Efter den senaste inventeringen uppskattade man att antalet var cirka 100, vilket gör Kaziranga till den nationalpark i Indien som har allra störst koncentration av tigrar.

”Vanligtvis märker du en tiger långt innan du ser den”, säger Subash när jeepen skakar fram längs ett spår i de västra delarna av parken. ”Men ibland verkar de dyka upp från ingenstans, så vi måste vara försiktiga.” Han kastar en blick på skogvaktaren som sitter i passagerarsätet, med gevärskolven inklämd mellan knäna. ”Försäkrings­policy”, säger Subash med ett brett leende.

Det är ovanligt att man får se tiger, till och med i Kaziranga, men det finns en mängd andra vilda djur att titta på. Parken är uppdelad i tre områden: några är sanka och våta, andra är täckta av gräsmark och träd. En oas för några av Indiens mest utrotnings­hotade arter, däribland den enhornade pansarnoshörningen, den asiatiska vatten­buffeln, barasingahjorten, indisk muntjak och trädleoparden.

År 1904 besökte Mary Curzon – hustru till Indiens vicekung – Kaziranga och såg inte en enda noshörning. Hon över­­talade sin man att skydda parkens krympande djur­bestånd, och parken blev viltreservat 1905, national­park 1974, kom upp på Unescos världsarvslista 1985 och blev till sist tigerreservat 2006.

Lyckligtvis har noshörningarna sedan dess gjort en imponerande återkomst. Nu finns det ungefär 2 400 i parken, vilket svarar för två tredjedelar av Indiens totala bestånd. Även om tjuvjakt fortfarande är ett problem har ansträngningarna att bevara arterna gjort att de har fått ett uppsving.

”Noshörningarna kommer ofta hit för att få salt”, säger Subash och stannar till vid en saltsten. Som på en given signal snubblar en noshörningshona fram ur undervege­ta­tionen, sveper med svansen och klipper med öronen. Ett ögonblick senare sticker en noshörningsunge fram huvudet inifrån gräset och buffar mot mammans ben.

Senare, i skymningen, parkerar Subash sin jeep vid en bäck kantad av vass som leder ut till en silverglänsande sjö. Dimma lägger sig över vattenytan, som färgas rosa av den nedgående solen.

”Tigrar gillar att dricka här”, säger Subash och ser ut över strandlinjen med en kikare. Han tittar under ytterligare en halvtimme medan himlen skiftar från rosa till lila till svart, och stjärnorna börjar pryda den mörknande himlen. Så lirkar han liv i sin bil, lägger i en växel och slamrar iväg mot parkens bommar.

”Tyvärr”, säger han. ”Ingen tiger idag – men det kommer alltid en morgondag.”

3. Majuli

Ta en båt till världens största flodö – ett land av risfält, hus på pålar och heliga kloster.

MORGONFÄRJAN HAR precis angjort Majuli och hamnen är kaosets avbild. Mopeder, pickuper och skåpbilar skramlar av båten, rullar nerför landgångarna och ut på det sandiga strandområdet. Hamnarbetare hojtar över relingen och lasten lossas: säckar med ris, oljefat, lådor med grönsaker, en klimatanläggning, ett par teveapparater. Passagerare går ner för landgångarna och stuvar in sig i tuk-tukar som står uppradade i sanden. Så gör trafikflödet helt om. Färjan fylls på med gods och människor, och efter tio minuter är den på väg bort från kajen, den knattrar iväg över Brahmaputra. Majuli har ingen flygplats eller bro. Färjorna är den enda förbindelsen till fastlandet och
floden styr allting på Majuli. Den sörjer för öns fiskare och den ger näring till risfälten. Risodling är Majulis basnäring och mer än hundra olika sorter växer här, däribland ett järnrikt rött ris som ingår i många assamesiska maträtter.

Att leva längs floden har sina fördelar, men det är inget enkelt liv. Under monsunen försvinner stora delar av ön under vatten, men de bofasta har anpassat sig till den nyckfulla naturen. Mamu Payeng Kaman tillhör Mising-folket, den största av Majulis stammar. Liksom alla i hennes by bor hon i en chang ghar, ett hus på pålar. Det en uråldrig byggnadsteknik, och innebär handvävda bambupaneler och ett tak av vass.

”Floden är en del av livet här”, förklarar Mamu medan hon väver tyg på en manuell vävstol. Hennes ord understryks av skyttelns smällar och surr. ”Vi kan inte styra den, så vi är tvungna att försöka hitta sätt att anpassa oss på.” Hon pekar på en kanot som ligger förtöjd under huset. ”När högvattnet kommer”, fortsätter hon, ”är kanoten det enda transportmedel som står till buds. Kanoter är billiga. De äter inte hö och behöver ingen bensin!”

Öborna är vana vid att hantera flodens nyckfullhet, men detta är något som blir allt svårare i samband med effekterna av klimatförändringarna. Under det senaste århundradet har ön förlorat tre fjärdedelar av sin landmassa: från 1 250 kvadrat­kilometer år 1900 till endast 350 år 2014. Med varje monsun kryper vattennivåerna i floden högre, och mer av ön försvinner ner i Brahmaputras vatten. Enligt vissa prognoser kan ön vara helt under vatten inom de närmaste 15 åren.

Många av dem som bor på ön är oroliga inför framtiden och har flyttat till fastlandet, medan andra har stannat kvar. De boende i Majulis satras, eller heliga kloster, tillhör den inriktning inom hinduismen som kallas för neo-vaishnav­ism.

Jayanta Saikia bor i ett av de äldsta klostren, Dakhinpat Satra, från 1584. Han är 22 år gammal och har varit munk i sex år. Han övar på en khol, en slags handtrumma. ”Det tar lång tid att lära sig spela”, säger han. ”Under högtiderna kan en föreställning pågå i flera timmar!”

Inne i klostret stämmer man upp i ett mässande. En klocka ljuder och förkunnar att det är dags för kvällsbön. Utanför grind­arna flyter Brahmaputras vatten­massor förbi, och en fiskare kastar ut nät i skymningen.

4. Jorhat

Te har spelat en viktig roll i denna del av Indien sedan 1830-talet. Möt teplockare och besök teodlingar på en av Assams mest prestigefyllda teplantager.

I HELA ASSAM HAR MAN en morgon­ritual som sker överallt, från det enklaste byhus till det pampigaste hotellet. Ritualen har markerat början på dagen här sedan kolonialtiden. Ibland serveras morgonteet med pompa och ståt, men allt som oftast köper man det i farten från en gatuförsäljare eller dricker det snabbt vid en uteservering. Teet är kittet som håller ihop Assam. Livet här vore otänkbart utan morgonkoppen te – och i Assam serveras det hett, sött och mycket starkt.

Sedan i slutet på 1830-talet, när brittiska bosättare upptäckte de första vildväxande tebuskarna Camellia här, har te växt till att bli Assams mest lönsamma industri. Det är den största teodlande regionen i världen och här produceras varje år 6,3 miljarder koppar – störst produktion efter södra Kina. Mer än en miljon människor försörjer sig av teproduktionen – från teplockarna på fälten och arbetarna i fabrikerna till kaféägarna, hotellägarna, trädgårdsmästare, speditörer, affärsmän, botaniker, mäklare, auktions­förättare och exportörer. Te är mer än en industri här. Det är ett sätt att leva.

”Utan sitt te skulle Assam somna in”, fastslår Dhruba Jyoti Dowerah. Han sköter åtta av regionens största teplantager, som omfattar tusentals tunnland runt staden Jorhat. ”För oss är det något mer än bara trevligt att dricka. Det är en besatthet. Om du stack mig i fingret tror jag att jag skulle blöda te.”

Det är en varm, klibbig morgon på Gatoonga-plantagen. Tebuskarna sträcker sig långt bort i fjärran, så långt ögat kan se. Till skillnad från andra teodlingar, som de i Darjeeling och Nilgiri, finns det i Assam inga böljande kullar eller odlingsterrasser på sluttningar. Här är plantagerna platta som pannkakor. Buskarna har planterats i precisa räta rader som varvas med bevattnings­kanaler. Akaciaträd och mimosaträd ger lite skugga. Glänsande av gryningsdaggen skiner tebladen som glas mot den röda jorden. Teplockarna har redan hunnit arbeta en timme – det är viktigt att plockningen sker tidigt för att bevara fukten och förhindra uttorkning.

Sabitri Ganjam ingår i ett arbetslag av teplockare som jobbar på Gatoonga i dag. Hennes by ligger en timmes promenad bort, och hon går till fots till odlingen varje dag. Hon är klädd i en röd kofta och på huvudet har hon en bredbrättad hatt som skydd mot solen. Vant rycker hon av toppbladen på varje buske innan hon släpper ner dem i en bambukorg hon bär på ryggen.

”På de bästa plantagerna, som våra, tar man bara de två yttersta späda bladen och en knopp från varje buske”, säger hon. ”Det betyder att vi skördar mindre te, men det är av högsta kvalitet.” Hon drar in doften från bladen: den är gräsaktig och blommig, med en bitter, kärv udd. ”Doften är bra”, säger hon. ”Jag tror vi får en fin skörd i år.”

Någon kilometer därifrån gör sig Gatoongas förädlingsfabrik redo för den kommande säsongen. Ingenjörer tar isär maskinerna, rengör all utrustning och målar golven. När säsongen börjar finns det ingen tid för underhåll. Fabrikens närhet till plantagerna minimerar tiden mellan plockning och för-
ädling, vilket maximerar färskheten.

”Helst bör teet behandlas inom två timmar efter plockning”, säger Dhruba och visar oss runt på fabriksgolvet. ”Det är inte lätt, men det är för att säkerställa kvaliteten. Nu tror jag att det är dags att vi smakar lite te.”

Han smiter in genom en dörröppning till fabrikens provsmakningsrum, som mest påminner om ett fysiklabb. Längs ena sidan står en rad porslinskoppar på bänkskivan, en brygd för var och en av plantagens signaturte. Vätskan i kopparna varierar från mörkbrun till bränd orange och blek citron, vilket motsvarar de olika kvalitéerna, bladstorlekarna och styrkan.

Med elegansen hos en sommelier smakar Dhruba på var och en av teerna, låter dem virvla runt i munnen innan han spottar ut vätskan i en spottkopp. ”Alla indiska teer har sin egen karaktär”, säger han. ”Och Assam är känd för sin styrka. En välrundad kopp Assam-te ska vara maltig och ha en mogen fyllig smak.”

Han tar en sista slurk och försvinner in i fabriken. Ute på fälten har det blivit dags för lunch och Gatoongas teplockare tar rast. I skuggan från ett akaciaträd packar de upp sina medhavda matlådor och slår sig ner för att äta. Det dröjer inte länge förrän ett fordon kommer åkande på vägen och tutar glatt. Det är tebilen, och en efter en ställer sig arbetarna i kö för att få sin värmande lunchbrygd serverad.

Mycket mer arbete väntar på plantagen under eftermiddagen, men i Assam har man alltid tid för ännu en kopp te.

5. Nagaland

Gör en avstickare till nordöstra Indiens mest isolerade delstat, ett område med halmtäckta hyddor, bergsfolk och sjuttioåriga huvudjägare dit få besökare kommer.

«Kenekaa aase?”, säger Ngap Non, slår ihop händerna och böjer på huvudet i en hälsning. ”Välkommen till Longwa. Varsågod, kliv på.”

Hon går in i huset. Där inne är det mörkt och svalt. Några solstrålar letar sig ner genom det halmtäckta taket, kastar spindel­nätsmönster på det stampade jordgolvet. Verktyg och prydnadssaker hänger på väggarna. Det är jordbruks­redskap och befjädrade hattar, ceremoniella masker och pärlhalsband, djurhorn och en hel arsenal av daos, machetes med triangulära eggar som används för att skära växtlighet, men som tidigare även var vapen.

Ngap Non väntar med huvudnumret till sist: ”Den här snidades av min mans farfar”, säger hon och pekar på en bastant trädörr på framsidan av huset. Den är huggen ur ett teakträd och täckt av sniderier. ”De berättar om Konyak-folkets livsstil. Enligt mig är det den finaste dörren i hela byn.”

Hon pekar på några figurer: en jägare siktar på en tiger med sitt gevär, omgiven av ödlor, ormar och storkar. Två män sitter i en hydda, den ena brygger te medan den andra puffar på en opiumpipa. Inne i huset finns ytterligare sniderier. En föreställer en barbröstad krigare som greppar en ödlas ben, omgiven av en hög med dödskallar.

Ngap Non nickar allvarligt mot bilden. ”Det är en konyak, en huvudjägare. En gång i tiden var de Longwas stolthet, men nu är alla gamla. Snart är alla borta.”

Longwa brer ut sig på gränsen mellan Nagaland och Burma. Tills helt nyligen var Nagaland ett mysterium även för de flesta indier. Bergigt och täckt av djungel. Och i årtionden var det förbjudet område för utlänningar på grund av att gerillakriget blossat upp lite då och sedan 1950-talet. Även om det finns några kvardröjande motståndsfickor är Nagaland i stort sett fredligt i dag, och har gradvis öppnat upp sig mot omvärlden. Men även nu känns det äventyrligt att resa i regionen. Bara vissa områden är sanktionerade för utomstående att besöka, och beväpnade soldater i Assam­fältjägarna kontrollerar fortfarande passet när man korsar gränsen.

De flesta av Nagalands två miljoner invånare tillhör någon av 17 stammar, av vilka konyak-stammen är den största. Traditionellt har varje distrikt styrts av en angh, eller hövding, en titel som ärvdes från far till son. Få människor reste några längre sträckor från den egna byn – föga förvån­ande kanske, med tanke på att Nagalands stamfolk var notoriskt misstänksamma mot främlingar, och krigare bedömdes snarare efter hur många huvuden de hade samlat än för sina diplomatiska färdigheter. Även om sedvänjan förbjöds av missionärerna på 1890-talet tror man att det fanns huvud­jägare som var aktiva i Nagaland så sent som på 1950-talet.

Nuförtiden reser de flesta unga från sina byar, de dras mot de fallfärdiga kåkstäderna  på sluttningarna i sin jakt på jobb. En del slinker över gränsen till Burma, andra styr kosan mot någon av de stora städerna i Assam och Manipur.

I ett annat hus i Longwa sitter Teram Nyakto på huk på golvet vid en rökig vedeld. Han är son till en av byns sista huvudjägare och berättar om den positiva utveckling som byn har genomgått. ”När jag var pojke fanns det inte så stora möjligheter”, säger han. ”Men nu har vi utbildning, hälsovård, läkemedel. Vissa har satellitteve.”

Teram tar fram sin ceremoniella hatt – en huvudbonad av bambu och gamfjädrar – och ser på sin pappa Kamhi som är i 80-årsåldern. Kamhis ansikte och bål är översållade av tatueringar som skildrar hans stordåd som huvudjägare. ”Tiderna förändras”, säger Teram. ”Men vi får inte glömma vår historia. Den gör oss till dem vi är.”

Utanför Terams hus återvänder byborna från fälten. Skolklockan ringer och barnen sprider sig på bytorget. En moped kilar förbi, framförd av en tonåring i läderjacka och pilotsolglasögon. I dalgången hugger och bränner bönder i djungeln vilket skickar upp rök mot den gula himlen. Föränd­ringarna kommer snabbt till Nagaland,
men det förflutna är aldrig långt borta.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.