Norge mot Sverige 1808

Det är över 200 år sedan vi i Sverige låg i krig med Norge. Det var ett sjuårigt krig 1807–1814 som ledde till Norges frihets- och självständighetskamp mot de grannländer som tvingat in landet i unioner det inte önskade.

Den här artikeln ska inte behandla det politiska spelet runt kriget, utan koncentreras kring de norska soldaternas strid mot svenskarna. Det finns därför händelser som inte kommer att tas upp. Det viktigaste är att ge en översikt över de slag och sammandrabbningar som ägde rum. Några beskrivs utförligt, några blir bara omnämnda helt kort och andra utelämnas helt. Artiklar av den här storleken måste begränsas.

Trots att himlen över Europa varit mörk i över tio år var Norge en fredlig plats i hörnet av norra Europa år 1808. Från 1797 och framåt, under perioden för Napoleonkrigen, hade stora slag utkämpats på många platser i Europa, med Frankrikes kejsare Napoleon Bonaparte på ena sidan och Europas kungar och furstar på den andra. Allianser skiftar ständigt. De som vid det ena slaget var emot Napoleon, stod på hans sida i nästa. Länder och stater försökte manövrera sig till bästa möjliga position för att undgå krig, överfall och plundring. Förutom Frankrike var de viktigaste länderna England (Napoleons ärkefiende nummer ett), Preussen, Polen, Spanien, Ryssland, Sverige och slutligen Danmark–Norge.

Napoleon hade utkämpat slag ända sedan 1796 då han slog Österrike och Sardinien i slaget vid Montenotte i Italien, slaget vid Austerlitz (1805), Jena (1806) och så vidare. Han hade till och med lett den franska hären ända till Egypten och kriget mot mameluckerna i slaget vid pyramiderna där han vann, men senare blev slagen av engelsmännen i slaget vid Nilen 1798. Förutom att tvingas lämna kvar en stor här i norra Afrika miste han nästan hela sin flotta.

Napoleon kom tillbaka, samlade nya härar och lade i stort sett hela Europa under sig på några få år. Efter freden i Tilsit 1807 – där Ryssland slöt fred med Frankrike – var det bara England och Sverige kvar att strida mot. Danmark–Norge kom i kläm. Valde man engelsk sida skulle franska trupper marschera in i Danmark. Valde man fransk sida skulle de engelska örlogsfartygen inleda en handelsblockad mot landet. För Norge var England en mycket viktig handelspartner. Engelsmännen lade press på kung Fredrik av Danmark för att de skulle ingå en allians med dem. När kungen hade svårt att bestämma sig avgjorde engelsmännen det genom att lägga beslag på hela den dansk-norska flottan och bombardera Köpenhamn hösten 1807.

Det var inte första gången engelsmännen anföll Köpenhamn.

Den första gången var 1801 – när hela flottan bombarderades redan utanför staden – och på eftermiddagen den 1 april var det i stort sett bara kaffeved kvar.

Tidigt 1808 angrep Ryssland Finland. Finland var då en svensk provins. Ryssland var Napoleons allierade och det ledde till att Danmark–Norge var tvungna att förklara Sverige krig. Det skedde den 14 mars 1808.

Sverige var vid den här tidpunkten en erfaren krigsmakt. Inte någon av de största i Europa, men en ledande krigsnation under flera hundra år och ansågs ha bra soldater. Sverige hade mycket riktigt blivit slaget av Napoleon efter slaget vid Jena, men merparten av hären kom relativt oskadd tillbaka till Sverige 1806. Inte minst tack vare den framtida svenska kungen Jean Baptiste Bernadotte – senare Karl XIV Johan. När krigstillståndet mellan Danmark–Norge och Sverige var ett faktum började båda parter förbereda sig för krig. I Danmark stod en stor fransk här, ledd av just Jean Baptiste Bernadotte, redo att gå över Öresund och anfalla Sverige. Utanför Norges kust patrullerade engelska örlogsfartyg för att stoppa alla slags varor och förnödenheter till och från landet. Det, i tillägg till missväxt, ledde till nöd och svält för den norska befolkningen – och är där känt som nödåren.

I Norge mobiliserade armé­chefen, danska prins Kristian August av Augustenburg, de norska styrkorna under hösten 1807. Han var befälhavande general över sunnanfjällska regementet och hade fullmakt att rekvirera styrkor från nordan- och västanfjällska, vilket han gjorde.

Som sagt angreps Sverige i Finland och av den anledningen var inte Norge särskilt prioriterat. Ändå rådde det nu krigstillstånd mellan de två grannländerna och ingen av dem visste vad den andre skulle hitta på. Norge skulle anfalla Sverige som stöd till ryssarnas fälttåg i Finland, men situationen och nivån på de norska styrkorna var av sådan art att det inte lät sig göras. Svensk­arna tog initiativet. Den västra armén var dock inte Sveriges bästa. Den svenske kungen hade därför en plan om att anfalla Norge på flera olika platser samtidigt och på så sätt förvirra den norska arméledningen. Målet var att rycka fram så snabbt som möjligt till Kristiania, belägra staden och tvinga fram en kapitulation. Anfallet skulle försiggå på två flyglar. En i syd mot Smaalenene, ledd av generalmajor Vegesack med 5 200 man, och en i norr, ledd av arméchefen Armfelt med cirka 12 000 man. Totalt en styrka på 17 200 man.

Mot sig hade svenskarna lite mer än 15 000 norrmän. Därav cirka 5 000 förlagda till fästningarna Fredriksten, Fredrikstad, Akershus och Kongsvinger. Förutom dessa fanns det en del soldater i vesterlenska regementet i Kristiansand och längs kusten.

I gränstrakterna mot Sverige hade då Karl August följande styrkor (3 brigader): i norr vid Elverum 3 200 under Staffeldt, söder om honom de Seue med cirka 3 200 man och längst söderut Holst, också med 3 200 man. Reserven bestod av cirka 800 man vid Blaker under Lowzow och 600 man i syd vid Øyer under Ohme. Dessutom låg det en styrka på cirka 2 160 man vid Røros under Bang och cirka 1 200 man i Innherred under Schmettau.

I slutet av mars började svenskarna röra sig över gränsen i färre antal och för mer tempo­rära uppdrag. Norrmännen och svensk­arna möttes ofta i mindre samman­drabbningar. I stort sett var stämningen gemytlig mellan de två grannländerna. Det hände att de tog varandra till fånga, men eftersom de inte riktigt visste vad de skulle göra med fångarna skickade de hem dem igen. Det skulle snart förändra sig.

Det var april månad som skulle bli viktig­ast för striderna. Den 1 april gick en liten svensk styrka över gränsen mot Røros. Vid Brekkene mötte de en norsk förpost. Några skott avlossades innan de drog sig tillbaka. Det gjorde norrmännen nervösa för att svenskarna skulle anfalla den vägen mot Trondheim. Därför blev överste Bang stående vid Røros nästan hela våren utan att det syntes några fler svenskar där.

Området runt Flisa utgjorde den vänstra flygeln för de norska trupperna i Sydnorge. Här stod en tröndsk grenadjärbataljon, en tröndsk skarpskyttsdivision, sunnanfjällska skidbataljonen, lärdalska lätta infanteri­kompaniet och några få dragoner. Styrkans uppgift var att hejda ett svenskt intrång i området. Skulle svenskarna komma den vägen mot Glommdalføret skulle de hota det viktiga Kongsvingeravsnittet norrifrån. På andra sidan gränsen stod överste Gahn som ett hot med sin kår på cirka 500 man. (Den ursprungliga styrkan var på cirka 600, men efter sammandrabbningarna vid Skalbukilen och Nyen blev en del sårade.) Vidare placer­ades en vaktstyrka vid Midtskogen den 25:e, så att anfallsstyrkan på dagen för slaget vid Trangen blev på lite över 500.

Vid tiden låg det mycket snö i trakterna. Trupp­förflyttningen var därför tvungen att gå längs de få vägar som fanns i området. Det enda valet för svenskarna var att marschera in i Norge via huvudlederna. Det gjorde norrmännens försvarsjobb enklare. De kunde koncentrera vaktstyrkorna på utvalda, gynnsamma platser längs vägarna.

Skalbukilen den 13 april

Den 13 april rörde sig en 180 man stark svensk rekognoseringsstyrka in längs den norra vägen över Røineseter. Styrkan bestod av 100 jägare och 80 infanterister. Uppdragets mål var Nyen och de norska styrkorna i området. De skulle förorsaka så mycket problem för de norska styrkorna som möjligt. På väg mot Nyen passerade de gården Skalbukilen.

Vid Røineseter mötte svenskarna en framskjuten vaktstyrka. Det blev skottväxling, men den norska styrkan drog sig tillbaka.
Det här var helt i linje med dåtidens reglemente. Vaktstyrkan skulle stoppa, uppehålla, ge besked till högkvarteret om kontakt och så dra sig tillbaka. Efter samman­drabbningen på Røineseter placer­ade svenskarna en säkerhetsstyrka på cirka 30 man där och skickade en mindre styrka söderut till gården Utneset. Resten av den nu reducerade styrkan fortsatte mot Nyen. När de passerade Skalbukilen började den tillbakadragande norska styrkan bli så stark att svenskarna började få allvarliga problem med sin frammarsch. Norrmännen skickade fram allt fler soldater för att möta svensk­arna. Taktiken var klar: genom att dra svenskarna längre och längre in i land­et och samtidigt öka och organisera styrk­orna bättre skulle angreppet stanna av. Då skulle svenskarnas reträtt bli värre och möjligheterna för de norska styrkorna att slå svenskarna bättre. Vid Skalbukilen stannade det upp helt. Den svenske befälhavaren Cederström valde då att dra sig tillbaka till Skalbukilen och inta försvarsställning där. De norska styrkorna som satte stopp för den svenska framryckningen var de hoffska och elverumska skidkompanierna samt skarpskyttskompaniet. De ryckte fram med skidlöpare på båda sidor om vägen.

Gården Skalbukilen bestod den gången av ett litet våningshus mitt på tunet, en lada nedanför mot vägen och ett härbre bakom våningshuset. Svenskarna intog snabbt husen och gjorde om dem till ställningar. De högg skottgluggar i väggarna och placerade skarpskyttar på taken. De soldater som det inte fanns plats till i husen placerades i en slänt bakom härbret.

Den här ställningen var inte gynnsam för svenskarna. De var först och främst en rekognoseringsstyrka och skulle dra sig tillbaka vid sammandrabbningar. Det blev skottväxling mellan de två styrkorna utan att det gav något resultat. Avståndet var för stort och svenskarna var för bra skyddade. Man måste tänka på att dåtidens skjutvapen bara var effektiva under 50–60 meter och då utan tjocka timmerstockar att skjuta igenom. Situationen hade därför låst sig i en eldduell, och Staffeldt satte in förstärkningar till den norska styrkan i form av en division tröndska grenadjärer under kapten Knoff och en avdelning under kapten Dreyer. Staffeldt mötte Knoff vid Nyen och gav honom order om att anfalla med bajonett så snart han kom fram till Skalbukilen. Knoff lovade att storma. Stormningen visade sig inte bli så lätt. En hög gärdsgård stod i vägen och snödjupet gjorde stormningen svår. Knoff gjorde ett försök, men slogs tillbaka av svensk eld. Han valde därför att dra sig tillbaka och inta ställning på en liten höjd 120 meter från fienden. Här placerade han ut sin avdelning i linje. Knoff förstod genast att det här draget inte skulle ge något resultat. Avståndet blev för stort och svenskarna var väl skyddade. Medan Knoff och hans soldater låg i ställning kom en av Staffeldts officerare och frågade varför bajonettanfallet inte var genomfört. Knoff redogjorde för situationen utan att få någon särskild förståelse för sitt beslut.

Samtidigt som detta utspelade sig drog sig de elverumska skidlöparna längre ut mot vänster av vägen. När svenskarna upptäckte det lämnade de ställningarna och drog sig tillbaka till några hus längre österut – av rädsla för att bli omringade och tillfångatagna. Norrmännen övertog de ursprungliga ställningarna och det blev en 40 minuter lång eldduell innan svenskarna drog sig tillbaka och försvann över till Sverige. Händelsen vid Skalbukilen var ingen stor drabbning, men det var den första av viss storlek så långt i kriget. När det gäller antal dödade och sårade är uppgifterna osäkra. Källorna uppskattar 1–2 döda och 8–18 sårade svenskar och 2 döda och 14 sårade norrmän.

Erfarenheten från den här drabbningen var att de norska styrkorna klarat sig bra. Knoff fick viss kritik för att han inte stormat de svenska ställningarna. Vakttjänsten, meddelandena tillbaka, den uppehållande striden, tillförseln av förstärkningar och disponeringen av styrkorna hade fungerat enligt reglementet.

Lier den 18 april

Den 15 april, bara två dagar efter Skalbu­kilen, korsade en större svensk styrka gränsen på nytt. Det var den 1:a svenska brigaden, som marscherade söderifrån mot Kongsvingers fästning. Styrkan var på cirka 900 man. Mot sig hade de de Seus brigad på ungefär lika många man. Den norska styrkan bestod av en grenadjärbataljon från opplandska regementet, tre kompanier från den norska lätta bataljonen, ett halvbatteri trepundskanoner med fyra kanoner och fyra amusetter, det vill säga ettpundskanoner. De norska vaktsoldaterna drog sig gradvis tillbaka framför de svenska framryckande styrkorna. Tanken med tillbakadragningen var att dra de svenska styrkorna in till befästningarna i Lier, fem kilometer söder om fästningen, där de Seus brigad låg och väntade. Befästningarna i Lier var cirka 940 meter breda och hade en framskjuten redutt (en liten rund och sluten förskansning) en bit framför huvudbefästningen. En sådan redutt skulle bryta upp de angripandes formation så tidigt som möjligt, men också förhindra anfall från öst. Ställningen låg på sin vänstra flygel intill en brant backe som gick ner mot Tarvensjön, och på sin högra flygel ut mot ett öppet område som vette ut mot sjön Føskersjøen. Den högra flanken var ställningens svaga punkt. Tog sig fienden förbi mellan befästningen och sjön skulle den kunna komma upp på en bakomliggande höjd och därifrån beskjuta ställningen. Framför ställningen var det öppen terräng som sluttade ner från ställningen och gav försvararna bra överblick över anfallarna.

Befälhavare över Lierställningen var major Kreutz och han hade cirka 900 man till förfogande. En del av dem var också lantvärns­soldater, det vill säga otränade pojkar och män som ännu inte blivit inkallade och därför hade ringa militärt värde. Han utplacerade från vänster tre lätta kompanier, i mitten fanns grenadjärkompani Grüner och ute till höger Sadolins grenadjärkompani. Fyra trepundskanoner var placerade vid Liergården längst i söder, två amusetter var placerade på vänster flygel och två var placerade i redutten. Reserverna var placerade vid Kongsvinger, och Kreutz hade inga tillgängliga reserver i ställningen. Den här dispositionen kom sig av att de Seue var rädd för att svenskarna skulle komma mot Kongsvinger från andra håll än över Lier.

När svenskarna kom så långt som till Lierställningen stannade de. Klockan 9 på morgonen startade anfallet mot Lier skans. Svenska kapten Matern anföll skansens högra flygel utan särskild framgång. Han var tidigt ute och måste dra sig tillbaka. De blev stående att vänta i en dunge – dold för norrmännen i ställningarna. Norrmännen trodde svenskarna var slagna för gott.

De svenska huvudstyrkorna väntade på besked från major Cederström och hans tredje kolonn – som hade gått runt ställningen för att anfalla befästningen i ryggen genom att korsa isen på Vingersjön. Medan de väntade anlände den svenske övergeneralen Gustaf Mauritz Armfelt. Till slut kom besked från Cederström om att isen på Vingersjön var för osäker. Armfelt måste därför planera om och gav Cederström order om att gå söder om sjön för att anfalla skansen från sidan. Under tiden skulle de andra svenska styrkorna göra livet surt för norrmännen.

Tidigt på eftermiddagen startade anfallet genom att svenskarna besköt skansen med kanoner en stund. Därefter försökte de storma den flera gånger, utan att klara det. Armfelt gav därför order om reträtt, men ordern hann aldrig utföras.

Cederströms styrkor hade blivit observer­ade, och major Kreutz gav order om att delar av Sadolins kompani skulle förstärka försvaret på den vänstra flygeln. Ordern missförstods av kapten Sadolin, som tog med sig hela sitt kompani. Han tömde hela den högra flygeln av skansen och gjorde det möjligt för kapten Matern att inta ställning för att beskjuta Lierställningarna bakifrån. Kapten Sadolin flyttade snabbt sitt kompani till den vänstra flygeln. I stället för att stanna i ställningen anföll han med hela kompaniet nedåt den branta sluttningen mot Tarvensjön. Här möttes han och hans män av svensk eld och kom inte över en strid bäck. Han miste 30 procent av kompaniet – döda eller sårade.

Situationen var nu prekär för norrmännen. Höger flygel var förlorad, det fanns inte mycket ammunition kvar och en stor del av styrkan hade fallit. Det märkte svenskarna, som satte in ett stormangrepp i fronten. Redutten föll och hela skansen upplöstes. Major Kreutz gav order om generell tillbaka­dragning. Nederlaget var nästan totalt. 54 norrmän föll och över 100 tillfångatogs. Hur många som sårades vet man inte. Svenskarna hade bara 5 döda, men hela 83 sårade. Norrmännen kunde rädda några av kanonerna, vilket på den tiden var mycket viktigt.

Förlusten av Lierställningen var ett hårt slag för den norska arméledningen. Svenskarna höll området ända till den
30 maj, då de drog sig tillbaka i stort sett över hela linjen. Händelserna längre söderut gjorde det nödvändigt, till stor överraskning för norrmännen, som inte kunde följa efter.

Rakkestad och Toverud

De två följande sammandrabbningarna mellan norrmän och svenskar skedde vid Rakkestadgårdarna (inte att förväxla med Rakkestads kommun i Østfold) den 19 april och Toverud gård den 20 april. Händelserna sker med bara några timmars mellanrum och är ganska lika, men med två fullständigt olika utfall.

Den 15 april ryckte den 3:e svenska brigaden över gränsen vid Ørje och gick västerut mot Høland. Brigaden samlades vid Haneborg, där de förlade huvudstyrkan och högkvarteret. Det var 2:a brigaden som ryckte över Kråkfoss med Lagerbring som befälhavare den 14 och intog Haneborg den 16. Därifrån ryckte han söderut mot Høland för att sammanstråla med 3:e brigaden, vilket skedde den 18. Mörner ryckte med motsvarande styrka mot Blaker och intog skansen den 17. Heyerdal och Veiby beordrades båda fram från Fetsund och skulle spärra tillbaka mot Haneborg, men prins Karl August anföll i fronten och bataljon Meitzner över Glomma mot Blaker.

Grenadjärbataljon Ditten, ledd av major Ditten, samt två lätta kompanier stod i vägen för den svenska framryckningen. Åter drog de sig tillbaka, skickade besked bakåt, genomförde uppehållande strid och intog ställ­ning så långt in som på den västra sidan av Glomma. Vid framryckningen skickade svenskarna också soldater söderut till Høland och norrut till Blakers skans.

För att möta svenskarnas framryckning skickade prins Karl August hela Holts brigad på nästan 2 200 man norrut. Brigaden bestod av en bataljon från sunnanfjällska regementet, två regementen från det nordan­fjällska, jägarkåren och det ridande artilleriregementet.

Order utdelades om att Rakkestadgårdarna skulle intas, så att vägen tillbaka spärrades för svenskarna. Kapten Heyerdahl med två kompanier skickades dit. Major Weiby drog mot Blaker med fem kompanier och 40 drag­oner för att hitta en passande plats att stoppa svenskarna på. Det fann han på Toveruds gård. På eftermiddagen den 19 kom kapten Heyerdahl fram till Rakkestad­gårdarna med sin styrka. Grenadjärerna ställdes upp med fronten mot söder medan det lätta kompaniet gick i ställning lite längre norrut med front mot Haneborg.

Söder om Rakkestad opererade en styrka på cirka 250 svenska jägare, infanterister och några få husarer. De uppmärksammades på de norska styrkornas förflyttningar och började få ont om tid att komma tillbaka till huvudstyrkan. De ryckte fram så fort de kunde mot Rakkestadställningarna. På grund av den höga snön var möjligheten att färdas utanför vägen liten. De måste därför spränga sig igenom de norska styrkorna. De samlade sig och med höga hurrarop gick svenskarna på med husarerna i spetsen. De norska försvararna avfyrade sina gevär för tidigt och miste därför möjligheten till samlad eldkraft. En effektiv eld av det här slaget bör avges när fienden är på cirka 30 meters avstånd. När svenskarna var cirka 30 meter bort upplöstes det norska försvaret. Vid synen av de anfallande husarerna drog sig soldaterna undan, och svenskarna bröt igenom ställ­ning­arna. De fortsatte i hög hastighet genom gårdarna och klarade sig tillbaka till huvud­styrkan. Det här är ett bra exempel på att dåtidens linje var helt beroende av att de höll huvudet kallt och släppte fienden nära inpå sig innan de avlossade en samlad salva.

Då beger vi oss norrut mot Toverud för att se hur en liknande episod utspelade sig där. Vid Toverud hade major Weiby grupperat ut två grenadjärkompanier mot öst, mot Haneborg och tre musketördivisioner med fronten mot Blaker. Som reserv hade han ett skarpskyttsdetachement och en grenadjärdivision placerad i mitten. Han hade placerat ut fältvakter i alla riktningar. Major Weibys styrka var större än den som legat vid Rakkestad, och dessutom hade han haft längre tid på sig för att gruppera ut sina styrkor.

En svensk styrka under överstelöjtnant Mörner hade kommit så långt som till Blaker innan de insåg att de var avskurna från den svenska huvudstyrkan. De började därför dra sig tillbaka för att upprätta förbindelse igen. Problemet var naturligt nog major Weiby och hans soldater vid Toverud.

När Mörners styrkor nådde Toverud vid midnatt mot den 20 april och fann vägen spärrad bestämde han sig snabbt för att försöka spränga sig igenom. Med husarerna i fronten anföll de snabbt och våldsamt. Major Weiby klarade att hålla sina avdelningar lugna och soldaterna uppträdde disciplinerat. De väntade med att skjuta tills svenskarna var så nära att bataljonselden krossade dem. Svenskarna försökte flera gånger att bryta igenom, men varje gång slogs de tillbaka. Mörner insåg att det skulle bli omöjligt att komma igenom vid Toverud och överlämnade sig och sina styrkor.

Svenskarnas förluster var stora, hur stora vet vi inte riktigt. På norsk sida finns inga uppgifter om döda, bara några sårade. Erfaren­heterna från de här två episoderna den 19 och 20 april är att bataljonens eld­kraft hade en förkrossande effekt om den var samlad och disciplinen i avdelningen var så god att alla väntade med att skjuta tills fienden var på kort avstånd.

Striden vid Lund den 20 april

Svenskarnas 3:e brigad hade kommit över från Töckmark i Sverige och över gränsen den 15 april. Den hade fått röra sig ända fram till kanten av sjöarna vid Rødenes, Ødemark och Aremark utan särskilt motstånd. Här stannade den upp och spred ut sig i flera mindre detachement. Prins Karl August var bekymrad över situationen. Det fanns en risk för att 3:e brigaden kunde använda vägarna genom Rødenes eller över Örebro för att falla brigad Holst i ryggen på sin marsch mot Høland. Hans egentliga önskan var att ta hela sin styrka och marschera ner längs östsidan av sjöarna och rulla upp den svenska brigaden.

Problemet var att situationen vid Kongs­vinger var så osäker att han inte kunde göra det. Han ryckte därför själv fram till Blaker och skickade kapten Zarbell med ett skarpskyttskompani till Lund för att undvika att bli angripen i ryggen. (Lund ligger strax öster om Hemnes kyrka.) Kapten Heyerdahl skickades till korset vid själva styrkan. Här stod då två kompanier mot en hel svensk brigad. Kapten Heyerdahl gick fram till sin ställning, men då han fick höra att svenskarna var på frammarsch valde han att dra sig tillbaka till Fetsund. Kapten Zarbell däremot fann att hans tilldelade ställning vid Lund redan var ockuperad av ett kompani svenska jägare från Södermanlands bataljon under kapten Anderson. Kapten Zarbell gick omedelbart till anfall och drev svenskarna på flykt. Han intog ställningen och väntade på motanfall. Fem kilometer söder om Lund, vid Opsal och Krok, stod ännu ett svenskt kompani i reserv. Efter en kort stund hade svenskarna samlat sig och gick till angrepp igen. De slogs tillbaka. Gång på gång anföll de kapten Zarbells ställning, men till ingen nytta. De norska soldaternas disciplin var stark och kapten Zarbell kunde hålla situationen under kontroll. Ingen sköt innan svenskarna var på nära håll. En välriktad salva mötte svenskarna varje gång de försökte. Mot slutet av dagen gav svenskarna upp. Av de cirka 100 man som anfallit hade 23 fallit och ett stort antal sårats. På norsk sida var det inga döda, men några få sårade.

Trangen den 25 april

Efter att Lierställningarna fallit i svenskarnas händer var situationen vid Kongsvingers fästning hotad. Det visste både svenskarna och norrmännen. Som tur var avvisades svensk­arna vid Lund. Den största faran var nu om svenskarna skulle komma norrifrån och fånga fästningen i en kniptångsmanöver. För norskarna var det därför viktigt att hindra svenskarna från att komma förbi Flisa och ta sig söderut mot Kongsvinger. Överste Staffeldt beordrade så många styrkor som möjligt till området Åsnes. Det antogs att svenskarna skulle komma den vägen, men helt säker var han inte.

Norrmännen förberedde sig så gott de kunde. Isen på Flisa (som fortfarande var så tjock att den bar) sågades upp på flera ställen för att få till rännor. I Trangenpasset gjordes förhuggningar av nedhuggna träd som lades i brösthöjd (så att man kunde skjuta över) med toppen mot fienden. Det försvårade framryckningen och gav visst skydd. Det gav också de norska soldaterna öppet skottfält. Trangenpasset är en trång passage vid älven Flisas sydöstra sida. Om man följer Flisa från Åsnes kyrka mot svenska gränsen ligger Trangenpasset till höger om höjden Kjellåsen. (Se karta). Fortsätter man följa Flisa österut kommer man till Nyen gård (det första målet för rekogno­serings­styrkan som slutade med slaget vid Skalbukilen). Nyen gård ligger på Flisas norra sida och på motsatt sida ligger gården Gammelseter. Vidare längs älven finner vi Skalbukilen på norra sidan, Utneset och till slut Røineseter, också på älvens norra sida. Flisa rinner ut från Osensjön längre norrut. Vermundssjön är en förlängning av Medskogsån där vattendraget slutar i Flisa. Alltså är älven från Vermundsjön en biflod till Flisa.

Söder om Flisa gick det en vinterväg som idag är märkt med ”Vägen över tolvmilsskogen” (eller Baltebølsveien som den också heter). År 1808 var vägen smal och inte någon bra väg för en militär avdelning.

På svensk sida om gränsen, vid Midt­skogen, stod överste Gahn med cirka 540 man. Av sin överordnade general Armfelt hade han order om att bryta igenom till Flisa och tränga fram till Glomma – för att sedan marschera söderut mot Kongsvinger.

Kvällen den 24 april började nattmarschen över gränsen. Planen var att tränga in så långt som möjligt under natten för att överraska norrmännen. Han valde att korsa Vermundssjön i det norra hörnet för att sedan gå på den enkla vägen på älven Flisas södra sida. Efter en kort tid upptäcktes styrkan av de norska förpostvakterna på Utneset. Framryckningen upptäcktes när posteringen skickade ut fältvakten på Utneset, därifrån till förpostkompaniet på Nyen. De drog sig i god ordning tillbaka mot Nyen medan de höll ett öga på svenskarnas framryckning på flodens sydsida. Nyen övergavs aldrig, och det var här Staffeldt med tiden kom fram med huvudstyrkan. På samma sätt som vid Skalbukilen några dagar innan blev det skottväxling. De skickade besked med ilbud tillbaka till Staffeldts högkvarter på Bjørneby ett par mil längre bak, innan de drog sig tillbaka. Svenskarna var upptäckta. Överste Staffeldt fick beskedet tidigt på morgonen den 25 april. Meddelandet gick ut på att det var en ansenlig svensk styrka på väg. Han beordrade strax två grenadjärdivisioner, under kapten Næglers befäl, att bemanna förhuggningarna vid Trangen. Resten av huvudstyrkan skulle rycka fram och inta ställningar vid Nyen.

Svenskarna marscherade fram längs den smala vägen. De mötte litet eller inget annat motstånd än de framskjutna posteringarna. De norska vakterna på Utneset följde svensk­arna med vaksam blick. Svenskarna vandrade längre och längre in i Staffeldts fälla. När svenskarna kommit över älven placerade de en vaktstyrka på 40 man på Gammelseter (söder om älven) för att undgå att bli anfallna bakifrån.

Staffeldt var orolig för att svenskarnas huvudanfall skulle komma på Flisas norrsida som det gjort tidigare och att framryckningen på sydsidan var en avledningsmanöver. Efter att ha försäkrat sig om att så inte var fallet gav han order om anfall i svenskarnas rygg under ledning av major Ræder, chef över grenadjärbataljonen. Elverumska skid­kompaniet skickades österut på älvens norrsida för att säkra området för anfall.

Hoffska skidkompaniet och de tröndska skarp­skyttarna gick till anfall över älven från Nyen och rakt mot de svenska ställ­ning­­arna på Gammelseter. Det var de här två kompanierna som jagade det sven­ska arriärgardet. Kapten Knoffs 2:a grenadjär­division anföll längs vägen efter skid­löp­arna med Stangs 3:e division hack i häl. Svenskarna kastades strax ut från ställning­arna och drog sig tillbaka efter sin huvud­styrka vid Trangenpasset.

Alldeles innan detta hade svenskarna kommit fram till Trangen och Næglers grenadjärer och kastat sig in i ett anfall – allt eftersom med hela styrkan. Skillnaden i styrka var här till svenskarnas fördel, och norrmännen började ge vika. Efter en lång eldduell försökte överste Gahn skicka ut en styrka på sin vänstra flygel för att kringgå förhuggningen i Trangenpasset. Det här var kapten Knorrings detachement. De möttes av en norsk styrka, och styrkorna isolerades från sina respektive huvudstyrkor under resten av slaget.

Då hördes skott bakifrån, och överste Gahn förstod att hans styrkor på Gammel­seter blev angripna. Efter viss betänketid gav han order om att vända – för att slå sig ut mot Sverige. Med jägarna i fronten stormade han bakåt samma väg som han kommit. Norrmännen som var på väg ut ur sina ställningar vid förhuggningarna i Trangen såg att svenskarna vände och intog sina tidigare ställningar igen.

Svenskarna mötte ganska snart Ræders främsta avdelningar och intog den höjd som idag kallas ”Svenskehaugen” med ett kompani – samtidigt som jägarna fortsatte framryckningen mot Gammelseter. Cirka 250 meter norr om Svenskehaugen var det stopp. Två grenadjärdivisioner stod grupperade på linje och avlossade riktade salvor mot svensk­arna. Svenskarna grupperade sig för anfall och försökte slå sig ut. De lyckades hela två gånger pressa tillbaka grenadjärerna – de blev framjagade igen av sina officerare med dragna sablar. Men då stod den röda linjen fast. Svenskarnas stödpunkt på höjden var deras fasta punkt i striden, men den var för långt borta för att elden därifrån skulle kunna påverka Ræders linjer.

Det var i den här fasen som en av norsk militärhistorias mest kända gestalter trädde fram. Kapten Nicolay Peter Drejer från 2:a trondhjemska infanteriregementet klev upp på en stor stubbe mitt på slagfältet och sköt på de anfallande svenskarna. Några av hans män stod under stubben och skickade laddade vapen till honom. Han träffades flera gånger, hela sju är det flera källor som säger, innan han föll ner. Hans orädda uppträdande eldade på norrmännen och hans uppträdande gick inte svenskarna förbi heller. Naturligt nog gjorde han sig till en utmärkt måltavla – och det måste slå fel.

Kapten Nægler, efter att åter ha intagit förhuggningarna i Trangen, hörde nu strids­larmet två kilometer längre norrut och insåg att svenskarna var i strid med Staffeldts huvudstyrka. Efter viss betänketid lämnade han kvar en mindre styrka medan han med huvudstyrkan rusade i den riktning där svensk­arna försvann. Nu kom svenskarna under dubbel eld.

Överste Gahn var vid den här tidpunkten inte så rörlig. Han hade en gammal skada som hade gått upp, och han låg på en släde där han ropade ut sina order. Nu var svenskarna pressade från båda sidor. De hade samlat sina ännu stridsdugliga på Svenskehaugen och försökte bryta sig ut från höjden med bajonetterna på.

I slagets sista fas ljöd plötsligt skid­löpar­nas hornsignaler i flanken. Det var kapten Arntzen med sina hoffska skidlöpare som efter en flankrörelse kommit fram och stormade in mot de dödströtta svenskarna.

De norska styrkorna som hade omringat höjden var nu så antalsmässigt överlägsna att allt hopp var ute för svenskarna. När deras desperata försök att bryta sig ut inte fungerade beordrade överste Gahn de svenska trumslagarna att slå chamade (kapitulation).

Svenskarna överlämnade sig och samlades ihop på vägens västra sida. Den svenska styrkan under kapten Knorrig som opererade i Trangens östra flank kom undan och tog sig över till Sverige. Förlustantalen uppgavs till 27 döda och 57 sårade på svensk sida, medan 16 dog och 52 sårades på norsk sida. Under dagarna som följde dog flera dessutom på båda sidor av skadorna de fått. En av dem var kapten Drejer, som dog på Sønsterud gård fyra dagar efter slaget.

Efter slaget vid Trangen var svenskarnas styrkor i Dalarna tillintetgjorda och Staffeldts styrkor drogs ner till Kongsvinger. Hit kom också en del av de Seues trupper.

Situationen i områdena söder om Kongs­vinger började nu bli prekär för befolkningen. De svenska soldaterna levde i området och krävde så pass mycket resurser att det var fara för hungersnöd både bland befolkningen och soldaterna. Skulle de norska soldaterna rycka in i området måste de ha med sig förnödenheter. Det var brist på hästar och därför antog den norska arméledningen att de skulle kunna bedriva krig i fem dagar, eller så länge en soldat kunde bära sina egna förnödenheter. Det här begränsade naturligt nog möjligheterna till strid. Samtidigt var det viktigt att inte svenskarna blev stående så länge att de kunde få större mängder förnödenheter och soldater dit från Sverige. Det gick rykten om att det hade kommit engelska trupper till Göteborg, och dem ville inte norrmännen slåss mot.

Det hade blivit dags för norrmännen att gå på offensiven.

Ørje den 4 maj

Den 3:e svenska brigaden hade fastnat vid Ørje och särskilt på östra sidan av Rødenessjön. De hade tillverkat förhugg­ningar och skansar på flera ställen. Det fanns naturligt nog en stark önskan om att fördriva de svenska styrkorna och om inte annat utröna deras stridsförmåga. Major Krebs fick därför order om att gå mot svenskarna. Han hade befäl över tre kompanier norska jägarkårer, fyra grenadjärkompanier, nordan­fjällska skarpskyttar, en division från 1:a akershuska och smålendska dragonerna. De skulle gå över bron vid Lund.

På kvällen den 4 maj skickades kapten Zarbell från nordanfjällska regementet mot gården Opsal. Här visste man om att det låg cirka 150 man från Södermanlands 1:a bataljon bakom en stark förhuggning. De rörde sig i en stor båge runt förhuggningen i hopp om att inte bli upptäckta. På morgon­kvisten fick de kontakt med svenskarna – som uppenbarligen visste att de kom. Kapten Zarbell levde upp till sitt rykte och gick omedelbart till stormanfall. Anfallet lyckades inte, eftersom svenskarna var för starkt befästa. Då dök Krebs upp med sin huvudstyrka och med nytt mod gick hela styrkan på. Svenskarna höll stånd. Då kom jägarlöjtnant Haxthausen stormande i spetsen för sina mannar, löjtnanterna Hegge och Gerner följer efter. Stormanfallet var så våldsamt att svenskarna kastades tillbaka från sina ställningar. Det var så våldsamt att de också i samma anfall kastade tillbaka reserven i de bakomliggande ställningarna. Svenskarna drog sig tillbaka till nya ställningar vid Krok på sydsidan av Opsalälven. Det tillbakadragande svenska kompaniet fick här förstärkningar av sin bataljon. Ställningen var väldigt stark och ett frontalanfall över älven var meningslöst.

En av jägarna i kapten Butenschøns kompani, Lars Opsal, kände till området och visade kompanichefen en väg över älven lite bortanför skansen. Här kunde soldaterna vada över. Framför sig hade de nu en brant sluttning där svenskarna låg på toppen. Major Krebs kom springande fram för att se efter Butenschøns kompani och blottade sig för svensk eld. Kulorna ven runt hans öron. Han stod kvar och ropade till svenskarna: ”Skjuter så många på en enda man?” Krebs hävdade senare att svenskarna verkade lite brydda över detta och elden upphörde. Löjtnant Hegge såg att hans major var utsatt och samlade snabbt sitt folk till anfall. Tillsammans med löjtnanterna Haxthausen, Rustad och Gerner samt deras avdelningar stormade de fyra rakt mot svenskarna. De kände sig nu hotade från två håll – frontalt och i flanken av Butenschøns avdelning – och de drog sig tillbaka. De tillbakadragande svenskarna satt fast igen vid gården Jåvel. På samma sätt som tidigare gick norrmännen på med bajonett och drev ut svenskarna från ställningarna efter ett par bakslag. Färden bar vidare till Slupstad, där svenskarna fick ytterligare förstärkningar och fastnade. Ingenting såg nu ut att stoppa de norska soldaterna. Svenskarna kastades på nytt ut och drog sig tillbaka till Askerud gård. Här stoppade Krebs anfallet. Hans soldater hade stridit i över sex timmar och började bli utslitna. De norska styrkorna hade ryckt fram snabbt, och det gjorde prins Karl August orolig för att styrkan skulle omringas. Han gav därför order till Krebs om att dra sig tillbaka. Det gjorde de i stillhet.

Det här är bra exempel på vad mobil krig­föring kan göra för en krigföring som var mer baserad på statisk taktik. Med eld och förflyttningar kan en anfallande styrka pressa en jämbördig styrka tillbaka trots att den sitter i väl skyddade ställningar.

Nästa angrepp kom på morgonen den 7 maj. Då anföll major Fischer med 4:e jägarkompaniet och två kompanier från nordanfjällska regementet befästningarna vid Ørje bro. Svenskarna blev fullständigt tagna på sängen, och hann med nöd och näppe skynda sig tillbaka över älven. Av rädsla för att norrmännen skulle sätta in ett stormanfall brände de bron över älven. Svenskarna var snabba med att bygga skansar för att befästa sin ställning på östra sidan av älven. Norrmännen anföll inte mer, och de hade egentligen bara fått svenskarna att befästa området ännu starkare.

Efter att svenskarna intog Lierställningarna inledde de en omfattande utbyggnad av området. De vände på Lierställningen så att den vette norrut. De byggde förhuggningar och skansar vid Rastad, i området mellan Digersjön och Vingersjön och längs älven Skinnarbølå. Vi befinner oss nu i området sydost om Kongsvinger mot svenska gränsen. Svenskarna fick genom hot norska bönder att göra de tyngsta jobben vid utbyggnaden runt Skinnarbølå. Längs den byggdes många befästningar och förhuggningar.

Mobekk den 18 maj

Norrmännen hade ett stort jobb framför sig för att kunna rensa området på svenskar. Planen var att den 18 maj anfalla norrifrån med tre kolonner och samtidigt genomföra ett skenanfall från väst mot Rastad-Lier-området. Hoppet var att Lierställningarna skulle ges upp. Anfallet satte i gång och svenskarna drog sig snabbt tillbaka till Lier, men inte längre. Förhoppningen hade varit att svenskarna skulle dra ut styrkor från skansarna mellan Vingersjön och Digersjön, men det gjorde de inte. Förutom dessa problem slet norrmännen hårt med att få fram sitt artilleri. Det var mycket blött överallt och vägarna var inte särskilt framkomliga. Anfallet startade mot Skinnarbøl och Skands­gården två timmar för sent. På grund av fram­­komligheten var inte styrkorna på plats förrän klockan 13. Det gjorde, hävdar vissa källor, att anfallet kom mitt i vaktavlösningen. Vid den här tidpunkten var det dubbelt så många soldater i skansarna som vanligt. Den första kolonnen med kapten Jürgensen anföll Skandsgården med Lærdalska lätta kompaniet och Hoffska skidkompaniet. Kapten Nægler skulle som kolonn två stötta anfallet och se till att röja förposter ur vägen med en tröndsk grenadjärdivision och delar av en tröndsk skarpskyttsdivision. Svenskarna rymde från Skandsgården och stack över älven till Overud gård – och rev bron efter sig. Här blev styrkorna stående med en älv emellan sig.

Samtidigt skulle den tredje kolonnen under överstelöjtnant Ræder, som bestod av en grenadjärdivision, Elverumska skid­kompaniet och 100 man från den tröndska skarpskyttsdivisionen, anfalla Mobekk skans. Mobekk låg lite längre sydost än var de två andra kolonnerna anföll. Planen var att de skulle ta sig fram via skogsstigar ända fram till Digersjöns västra strand och korsa älven vid fördämningen för att anfalla skansen bakifrån. Problemet var att Ræder hade använt sig av en lokal kvinna. Hon var möjligen lokal, men kände inte till omgivning­arna väl. Hon ledde Ræder och hans män rakt mot Mobekk skans, vilket gjorde hans situation mycket svår. Han valde då att omgrupp­era sin styrka och gå till anfall.

I princip skulle man aldrig anfalla en skans av den här typen utan att först ha lagt en kraftig artillerield mot den. Artilleri fanns inte och därför måste anfallet genomföras utan. Norrmännen anföll med stormformation, men svenskarnas eld blev för kraftig och de drevs tillbaka (trots att lærdalingarna kom till undsättning efter att ha säkrat segern längre västerut mot Overud).

Ræder placerade ut en del skyttar på taken på Mobekk gård, men avståndet var över 100 meter och effekten liten. I nästa anfall försökte norrmännen att kringgå skansens vänstra flygel. De försökte hålla sig utom skotthåll för de svenska gevären. Man försökte vada över älven för att komma bakom ställningen, men på grund av hög vattennivå lyckades inte det. De drog sig tillbaka och försökte sig på ett nytt anfall, den här gången på höger sida. De anföll igen i ett kombinerat frontal- och flygelanfall. Inte heller det här gav resultat. Det slutade med eldduell mellan de två styrkorna. Husen på Mobekk började brinna, och situationen blev svår för de norska soldaterna. Ræder bestämde sig därför för reträtt. Svenskarna försökte förfölja, men kastades tillbaka. Resultatet blev 8 döda och 30 sårade norrmän, medan svenskarna miste 30 döda och sårade. Det var ett hårt slag för de norska styrkorna. De hade ”vunnit flera slag, men vid den här händelsen hade många saker gått väldigt fel”.

Efter striderna i Rødenes och omkring Kongsvinger ändrade kriget karaktär. Svensk­arna drog tillbaka sin huvudstyrka. Både Lierställningarna och Mobekk skans över­gavs. Det enda området där det fortfarande fanns svenskar var längst söderut, i Østfold; området Rødenes och Ørje och Enning­dalen med huvudförskansningar på Preste­bakken och Berby. Den enda aktiviteten i områdena längs gränsen under den här perioden var stridspatruller och enstaka mindre samman­drabbningar.

Prestebakken den 10 juni

I början av juni växte önskan om att helt kunna kasta ut svenskarna ur Norge. Anfallet skulle gå mot Rødenes och Ørje, men när svenskarna plötsligt drog sig ur också det här området fanns de bara kvar i Enningdalen.

Anfallet startade den 10 juni. Anfalls­styrkan delades in i tre kolonner. Den första under kapten Huitfeldt med cirka 230 man från sunnanfjällska infanteriregementet och några lantvärnssoldater. De skulle anfalla Preste­bakken från väst. Andra kolonnen under löjtnant Thambs med cirka 540 man, också från sunnanfjällska infanteriregementet, samt några lantvärns­soldater skulle anfalla Prestebakken från öster och söder. Den tredje kolonnen stod under löjtnant Spørck som avdelades från Thambs avdelning och ryckte fram öster om kyrkan och anföll från söder. Löjtnant Magnussen skulle ro söderut på Iddefjorden och gå i land söder om Berby, där han med en något stukad skara på runt 100 man och artilleri skulle genomföra ett avledningsanfall mot Berby så att förstärkningar inte kunde skickas till Prestebakken. Skenanfallet lyckades och det kom aldrig några förstärk­ningar till Prestebakken.

De två norska kolonnerna rörde sig mot Prestebakken natten mot den 10 juni. De svenska förposterna kunde inte skicka besked till huvudstyrkan om att norrmännen var i antågande. Plötsligt dök norrmännen upp från fem–sex ställen samtidigt. Svensk­arna blev överrumplade, lämnade ställ­ning­­arna och tog sig in på kyrkogården vid Prestebakken. Här förskansade de sig bakom stengärdsgårdarna. Norrmännen anföll och de svenska styrkorna splittrades. 150 man lyckades rymma från kyrkogården under anfallet, men de stoppades av löjtnant Heide, som spärrade vägen mot Berby med 60 man. Striderna hade varit hårda. Resultatet var 12 döda och sårade norrmän, medan svenskarna miste 60 döda och svårt skadade samt 34 lättare sårade. Svenskarna fick dessutom hela 361 man tillfångatagna. Totalt hade norrmännen oskadliggjort 455 man. På sommaren blev det lugnt. Norrmännen genomförde några strövtåg in på svensk sida om gränsen utan några särskilda resultat.

Berby den 12 september

Den sista stora sammandrabbningen i kriget skedde vid Berby. Den här gången var det svenskarna som anföll. Även om svenskarna senare har hävdat att det handlade om beväpnad rekognosering utvecklade det sig till något mycket större. En styrka på runt 200 man under major Krebs stod som förpost vid Berby. Förutom soldaterna hade han också två amusetter att disponera. Styrkan bestod, förutom jägarkåren, av grenadjärer från Bergen­hus och soldater från nordanfjällska och sunnan­fjällska regementena. Alla vägar mellan Norge och Sverige var täckta av norska posteringar. Löjtnanterna Birch, Mund och Smith hade befälet över dessa.

Två stora kolonner av svenskar ryckte norrut mot Berby. Den ena från väst över Tysling­moen med omkring 400 man och den andra längs huvudvägen från söder neråt längs älven mot Berby med ungefär 900 man. Det var en formidabel styrka.

Halv åtta på morgonen fick Krebs besked om att svenskarna kom från både söder och väster. Han skickade 60 jägare under Butenschøn till Smiths förpost. Dessa var på plats innan svenskarna fick kontakt med norrmännen. När svenskarna kom emot de norska ställningarna låg dimman tät över dalen. Det gjorde det svårt att uppskatta hur stor styrkan var. Norrmännen försökte sig på ett stormanfall med bajonett, men drevs tillbaka. De drog sig tillbaka mot Berby.

Major Krebs ankom med sin styrka och amusetter. Han ställde upp dem bakom en stenmur, grupperade ut jägarna på flyglarna och grenadjärerna i mitten. Kanonerna var i centrum. Dimman låg fortfarande över området, men det blev skottväxling med både gevär och kanon. Resultatet av skjutningen var oklart på grund av krutrök och dimma. Det blev för övermäktigt för Krebs styrkor. Svenskarna anföll med våldsam kraft och han beslutade att dra sina styrkor norrut. På vägen tillbaka måste de över en bro. Det blev kaotiskt vid bron en stund, och flera av soldaterna måste vada över. Väl på den andra sidan intog de på nytt ställning och väntade på svenskarna. I tillbakadragningen hade en av Krebs amusetter gått förlorad, och det förargade honom väldigt. Att förlora en kanon var mycket allvarligt, och det ansågs vara en stor seger för dem som tog den.

Svenskarna försökte storma över bron två gånger, men avvisades båda gångerna. Klockan 12 dök plötsligt svenske överste Posse upp. Han krävde vapenvila och att få tala med major Krebs. De diskuterade lite fram och tillbaka, innan de blev eniga om en vapenvila. Överste Posse lät Krebs hälsa på sina officerare. Det kan verka underligt för oss, men enligt dåtidens gentlemannamanér var det inte alls ovanligt. Svenskarna drog sig tillbaka med norrmännen i hälarna. Förlust­erna vid Berby blev stora. Hela 50 döda och sårade svenskar, och 25 döda och sårade norrmän.

Frampå hösten blev det stilla vid gränsen. Svenskarna önskade fred med norrmännen. Trots att de hade hela 23 000 beväpnade män mot 5 000–6 000 norska kan det verka underligt. Situationen i Sverige var inte bättre än den i Norge. Hungersnöd och brist på det mesta folket behövde för att klara livhanken gjorde att prins Karl August ingick fred med svenskarna mot kungens vilja.

Striderna mellan Norge och Sverige krävde över 400 norska liv. Förlusterna på svensk sida var större, hur mycket vet man inte. Även om det var två relativt små härar, sett i förhållande till dåtidens härar i Europa, var striderna dramatiska. Norge slogs för att inte bli ockuperat av ett grannland, det handlade om frihet. Slagen var väl heller inte av det största och våldsammaste slaget. För dem som upplevde dem var det klart skrämmande och satte spår för resten av livet. Trots sin dåliga utrustning, proviantering och krigserfarenhet visste soldaterna att det fanns en nytta med det. Det fanns en nytta med att ta upp sitt vapen, lära sig följa order och slåss, för att till slut vinna den seger landet behövde.

Nu var det så att den danske kungen inte ville ha någon fred. Han beordrade prinsen att anfalla, men prinsen vägrade. Han använde nu tiden i sitt högkvarter i Kristiania åt att samla ihop förnödenheter och få ordning på allt. Förhållandet mellan kungen och prins Karl August blev naturligt nog inte särskilt bra efter detta. År 1809 erbjöds han att bli tronarvinge i Sverige – vilket han tackade ja till. Sett med dagens ögon är det såklart lite underligt, men så fungerade det då. Hans vidare öde är inte så muntert. Han fick slag och föll av hästen. Det stod allt eftersom klart att han var sjuk på grund av sina ansträngningar under fälttåget i Norge. Rykten om lönnmord var länge i svang, och det värsta resultatet blev att den svenske riksmarskalken Axel von Fersen lynchades till döds vid hans begravning i Stockholm.

Svenskarna stod nu åter utan tronarvinge. Efter en lång process föll valet på den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte – en av Napoleons marskalkar. Han tackade ja, och blev senare Karl XIV Johan och kung av Sverige–Norge 1818.

Det här fälttåget blev en stor uppmuntran för norrmännen. De kunde klara sig på egen hand. Och det här blev kanske upptakten till det som slutade med unionsupplösningen 1905.