Namibia: Öknens skepp

Någonstans i Namibias öken, på jakt efter ett skepp i sanden, i en av världens mest stryktåligaste bilar. På riktigt. 

Den 5 september 1909 gick fraktfartyget Eduard Bohlen på sandbankarna vid Conception Bay på den namibiska atlantkusten. Kaptenen gjorde desperata försök att backa loss henne, men sanden trängde in i kylsystemet och motorerna skar ihop. Alla 30 ombord kunde ta sig i land oskadda och en bogserbåt tillkallades från Lüderitz.

Detta tog fem dagar. Under tiden hade fartyget sjunkit djupare ner i sanden och kättingarna som användes för att dra loss henne höll inte. Eduard Bohlen (2 272 ton, 95 meter) fraktade förnödenheter från civilisationen till diamantlägren på den här avlägsna kuststräckan blev ännu ett offer på den ökända Skelettkusten.

Under en tid, när sanden och havet drog sig tillbaka, användes fartyget som lager och logi. Eduard Bohlen är – eller var – ju faktiskt den största fasta punkten på flera hundra mil. Men diamantgruvorna övergavs och som alltid i denna extrema miljö återtog naturen snabbt sin plats.

Salt och sand har eroderat fartyget till en hålbild av rost på lite över 100 år. Det är en spöklik syn i den drivande havsdimman som gör den här kusten så förrädisk. En söndervittrande jätte där allt som finns är några bleka benrester som hyenorna lämnat kvar.

Jag hade föreställt mig det här som själva den storslagna finalen och inte början på vår resa. Föreställt mig hur Hiluxen stolt skulle stå som en symbol för ett nutida öknens skepp bredvid det gamla vraket i sanden.

Vi är en dagsresa söder om Walvis Bay. Vi har lämnat en (nästan) normal infrastruktur eller civilisation eller bevis på mänskligt liv bakom oss och befinner oss nu, bokstavligt talat, mitt ute i ingenstans. Här finns ingen vägbeläggning, inga radio­stationer, ingen uppkoppling, inte ens en strimma kondens efter något plan syns på himlen. Här finns bara Hiluxen, åttonde generationen, lite tystare och stryktåligare med ett mer vridstyvt, rambyggt chassi, förbättrade offroadegenskaper och en effekt­ivare 2,4 l turbodiesel. Men i grund och botten har ingenting förändrats. Det här är den välkända arbetshästen som håller livet rullande överallt på jorden. Från Australiens outback till skogarna i Sydamerika är Hiluxen den givne vapendragaren. Tyvärr blir betoningen på vapen alltför tydlig på de mer stridbara platserna i världen…

Vi startade alltså från Walvis Bay igår. Vår guide Paul Lombard mötte oss på flygplatsen och tog oss med till två fullastade pickuper, hans egen och den vi kör. Vår Hilux har däck av typ Euro-spec Bridgestone Dueler, standardintag och filter och inga extra hasplåtar. En vanlig Hilux. Pauls bil … är något helt annat. Hans är av 2015-årsmodell och utrustad med vinschar, front­bågar, skärmbreddare och snorkel, extra allt med andra ord. Vi kör knappt en mil ut till kusten, beundrar flamingorna, sänker däcktrycket till 1 bar, lägger i sportläge för bättre gassvar och kopplar ur antispinn, det är allt som behövs.

Off grid. Vi drar söderut längs kusten, med sanden till vänster och havet till höger, noga med att hålla oss på margi­nalen däremellan. Men jag kan inte låta bli att testa lite. En högersväng och jag river upp vattenkaskader i vågsvallet, en snabb vänstersväng och jag forsar fram genom sanden. Hur kul som helst, men för en bil finns nog inget sämre än havsvatten och finkornig sand. Bara tanken på hur den där geggan letar sig in i lager, fjädring, luftintag och rörliga delar. Det är illa nog att få den i badbyxorna. Det är också en påminnelse om hur obarmhärtig miljön är. De som strandade på den här kusten kunde kanske ta sig i land genom bränningarna och trodde att de var i säkerhet. Stranden verkar nog lugn och ofarlig, men verkligheten är något helt annat. Hettan, isoleringen, ödsligheten, sälarna … (?)

Havsdimman har börjat rulla tillbaka in över land efter dagens hetta när vi stöter på den första kolonin. Tre hundra lätt gungande sälhuvuden dyker upp och sträcker på sina stubbiga halsar.

”Kör fram och parkera mellan sälarna och vattnet”, säger Paul. ”Gå ur bilen och se vad som händer.”

”Ingen risk att vi blir knockade av en massa sälfenor då?” undrar jag.

”Beror på om de gillar dig eller inte.”

Vi kliver ur. Sälarna tvekar en sekund, sedan försöker de ta sig ner till vattnet. Eftersom vi står mitt i vägen kommer de hasande mot oss och runt oss, vinglande och fäktande med labbarna. Jag tror inte de tänker attackera – det finns inte något här som motiverar det – de är nog bara lite skrämda och försiktiga. Men här finns alltså ett djurliv. Sälarna kan äta sig feta tack vare riklig tillgång på föda i havet. De är en del av ett ekosystem som i stort sett börjar och slutar med schakalerna. Möjligen inbegripet en eller annan hyena. Räkna in ett par stolta oryxantiloper också. Schakalerna är farligast och smyger runt i jakt på byte när mörkret faller.

Vi slår läger för natten. Medan Paul och hans assistent Penrich Gonteb gör upp eld och lagar mat, kör fotografen John och jag upp till toppen av dynerna. Ovanför oss glittrar stjärn­himlen i mörkret och vi förundras över hur nära och tydlig den känns. Skådespelet gör oss hänförda. Jag tittar upp. Någon har sagt att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på jorden. Jag böjer mig ner och fyller handflatan med sand och låter de fina kornen rinna genom fingrarna. Många tusen.

Under våra fötter finns bara sand och miltals med dyner upp till 300 meter höga. En del är så gamla att de blivit fossiliserade. Allt är bara kornig sand, inget annat. Och stjärnorna är alltså många fler? Det är svårt att greppa.

Jag känner mig som en liten nålprick härute mitt i detta storslagna och fantastiska universum. Men plötsligt känns sanden och alla stjärnorna där uppe överväldigande. Då minns jag en annan sak som fysikern Brian Cox berättade i något av sina program: att det finns fler atomer i ett enda sandkorn än i alla sandkorn i öknen tillsammans. Tanken svindlar …

Dimman virvlar i strålkastarljuset och jag återvänder till verkligheten med ett ryck. Plötsligt inser jag att dimman tätnar allt mer när landytan svalnar och molnbankarna rullar in från havet. Vi packar ihop kamerautrustningen snabbt, men det är för sent – när vi ska köra tillbaka ner till lägret är vi omslutna.

Vi försöker följa våra hjulspår tillbaka, men vi har kört runt en del häruppe och det slutar med att vi måste gå ur bilen och leta innan vi hittar rätt spår. Ett varningstecken att ta på största allvar. Nästa dag kör vi vidare söderut förbi vraket av trålaren Shawnee som förliste 1976 och fortsätter mot Eduard Bohlen. Vädret är mulet, fartyget är brunt och rostigt och en sorglig syn där det ligger i sanden. Hiluxen låter helt oberörd när den mullrar framåt. Att ta sig hit skulle vara en verklig utmaning, men bilen har knappt fått svettas alls. Antiklimax, alltså? Långt därifrån. Alltsammans är ruggigt overkligt.

Vi tar oss försiktigt upp på det sönderfallande vraket (akterdelen rasade så sent som för något år sedan) och funderar på nästa utmaning. Vi ska ju utsätta Hiluxen för ett rejält kraftprov och bestämmer oss för att fortsätta förbi gruvarbetarlägren och fram till de högsta dynerna, ungefär tre mil längre ut i öknen.

Det beslutet leder till att jag några timmar senare bokstavligen hänger i luften över krönet på en sanddyn. Bakom mig anar jag hur allt bagage i baksätena lyfter när gravitationen upphör och bilen verkar gå in i en egen omloppsbana … Boom! Sanden känns som sten när man landar på den i drygt 70 km/h. Allting exploderar, handskfacket slås upp, de viktlösa väskorna blir blytunga, det knakar i ryggen och magmusklerna knyter sig. Jag kan inte andas och tror att jag har dödat Hiluxen. Lastutrymmet är dessutom fullpackat med tält, gasbehållare, extra bränsle och portabla toaletter – det finns inte en chans att fjädringen klarar det här nedslaget. Jag är rätt säker på att enda vägen till civilisationen är att bli bogserad tillbaka. Men – inte en enda varningslampa tänds. Dieseln låter fortfarande inte det minsta ansträngd. Jaha, klarar bilen det här, då …

Öknen verkar plötsligt som en enda stor översandad lekplats och Paul drar iväg. Vi glider nedför nästan lodräta sandstup utan annan förvarning än att Pauls bil plötsligt vänder rumpan i vädret framför mig innan jag själv tippar över kanten. Vi kryper axeldjupt neråt medan vi långsamt skjuter laviner av sand framför oss.

Vi kör upp enorma sandkratrar med bilarna hängande i omöjliga vinklar. En är lika stor som en fotbollsarena och jag följer efter Paul. Mätaren närmar sig 110, horisonten tippar, hjärtat flyger upp i halsgropen, det känns som om jag sugs ut ur en loop och jag tjuter högt av ren och skär lättnad.

Ingenting är förbjudet i den här miljön, så vi testar allt. Vi plöjer ner i djupa hål där den fossiliserade sanden lyser igenom på botten. Vi lägger i tvåhjulsdrift och försöker krama ur tillräckligt ur motorn för att få drift. Vi kör upp till toppen på gigantiska dyner och kollar vad mer vi kan hitta på. Och ibland kör vi fast. Det viktigaste när man kör i sand är fäste och drivning. Det näst viktigaste är att förr eller senare kommer ett läge där det inte betyder ett dugg. När allt hänger på förarkänslan.

Vi gör allt för att hålla oss flytande på det här förrädiska underlaget. Sanden kan snabbt lösas upp och svälja bilen så att den vilar på undersidans plåtar. Då gäller det att långsamt och försiktigt försöka gunga hela ekipaget fram och tillbaka och försöka packa sanden så att den bär igen. Ibland krävs en hel del trixande och många försök när vi backar och kör fram lite i taget. Ibland kommer vi inte loss, utan måste ta hjälp av Pauls draglina.

Däcken ställer till det. Våra Dueler 265/60 R18 är tillräckligt breda, men mönstringen är inte kraftig och djup nog för att ge bra grepp i sanden. Penrich stönar över placeringen av den främre bogseröglan under kofångaren. Jag klagar på växellådan. Det är en sexväxlad automat och det går inte att få i lågväxel under gång. På lågväxel har vi en topphastighet med vrålande motor på ungefär 65 km/h och det räcker inte för att ta oss upp på de högsta dynerna. Lådan svarar inte särskilt bra på manuella växlingar heller, men jag antar att den ändå är snabbare än en helt manuell växellåda.

Vi lär oss mer om öknen. Sandytan binder fukt och är fastare på morgonen (dimman svarar för 60 procent av årsnederbörden på ynka 15 mm). Namibias öken är den näst torraste platsen på jorden. Sanden är också fastare på de ställen där den packas av vinden och den uppför sig dessutom på olika sätt. På vissa ställen sjunker vi inte ner alls, men får inget grepp i sidled. Att kunna skilja på olika sorters sand och veta varför det finns dyner på vissa ställen men inte på andra … Det är överkurs för mig. Paul, som övat på att köra bland dynerna hela sitt liv, har utvecklat ett sjätte sinne. Kanske övertolkar jag det hela, men det är i så fall bara för att bilen får kämpa sig fram så ofta på grund av däcken.

Med en omgång specialdäck som på Pauls bil antar jag att vi också skulle vara nästan ostoppbara. Hiluxen känns rejält stryk­tålig, men det går inte att jämföra den med vilken annan SUV som helst. Inredningen är plastig, men praktisk – det här är ingen familjebil (vilket den inte heller ska vara).

Bilen är full av sand som vi har dragit in och av allt sandsprut från hjulen, men det är inget problem – det går lätt att städa bort. Den här bilen är en arbetshäst och man kan lita på att den gör det den ska. Och pålitligheten är ytterst viktig. Räddningen (via satellittelefon) är långt borta och det finns inte en människa på många mils avstånd.

Namibia är restriktivt när det gäller turism och tillåter oftast bara ett besök varannan vecka i det här oändliga området. Och med undantag för aska och urin måste allt som tas med ut i öknen också tas med tillbaka. Ingenting får lämnas kvar.

Hiluxen är verkligen en livlina. På kvällarna är det vår bil som får duschen att fungera medan Pauls bil driver belysningen och köket vi har satt upp i ett vindskydd mellan bilarna. Nu är inte bilarna bara monstermaskiner och dyra leksaker, utan det absolut viktigaste vi har: vår överlevnadsutrustning som vi är totalt beroende av. På kvällen gör vi upp eld med veden som vi har med oss. Vi samlas runt den sprakande brasan med varsin kall öl till en köttbit, lite sallad, bröd och frukt, innan vi tar en dusch och kryper ner i våra bekväma sovtäcken. Jag tänker att Hiluxen tar väl hand om oss och lovar mig själv att jag ska vara lite snällare mot den nästa dag.

Vi hoppas få se en grandios soluppgång, men vi är bara tre mil från kusten och det räcker inte för att vädret ska hinna klarna upp. Istället kör vi upp till toppen på de högsta dynerna och ser hur de svalkande molnbankarna drar sig tillbaka ut över havet och sedan jagar vi efter dem ner mot kusten.

Vi blir påminda om att den här fantastiska miljön är något helt annat än bara en lekstuga för offroadkörning när vi kör igenom gruvbyarna vid Warsasha och Conception Point. De övergavs redan innan andra världskriget och där bodde bortåt 600 härdade äventyrare som vaskade fram diamanter i sanden, bokstavligen liggande på magen i den 45-gradiga hettan. Snacka om hårt liv.

Det här är spöklika platser och gravplatserna i närheten vittnar om de närmast outhärdliga levnadsvillkoren här på Skelettkusten.

Insikten om det hårda livet gör att vi stannar upp och tänker till och ser med andra ögon på den karga miljön och spåren efter människans intrång och påverkan.

Tysta går vi förbi den korrugerade plåten och den restaurerade kojan som står som ett minnesmärke över allt människor fått utstå här. Det är frestande att tänka på om Hiluxen skulle klara hundra år i den här rostätna miljön. Den skulle nog i alla fall klara sig bättre än de flesta andra SUV:ar, antar jag.

På samma sätt som den här platsen och fartyget Eduard Bohlen är Toyota Hilux anpassad för att klara påfrestningar i de mest extrema och primitiva miljöerna på jorden.

Läs mera i bokasinet TopGear: Jorden runt.