Köp biljett till ett transkontinentalt äventyr ombord på Amerikas äldsta järnväg. Börja på en jazzbar i New Orleans och kliv av vid stränderna i Änglarnas stad.
New Orleans, Louisiana
Regn strömmar från stuprännorna i det franska kvarteret, men det dåliga vädret har inte dämpat någons humör. Publik har samlats runt Den dansande mannen som börjar sin show. Klädd i vit skjorta, byxor med knivskarpa veck och ett band i svart och guld hängande över bröstet gör han en snygg shimmy tvärs över gatan till takten satt av en musiker i en stilig cylinderhatt och fjäderboa. Han bjuder in publiken att delta och snart har Den dansande mannens show blivit en fullt utvecklad gatufest.
“Det är så saker och ting har sin gång i New Orleans”, förklarar han medan han promenerar förbi panelklädda hus längs Royal Street. “Vi säger ’laissez les bons temps rouler’, låt de goda tiderna fortgå. Det är vad livet här handlar om.”
Den dansande mannen, som heter Darryl Young, har blivit något av en legend i New Orleans efter orkanen Katrina. Han är född och uppvuxna i 9th Ward, ett av stadens fattigaste områden, och utbildade sig till kock. Efter den förödande orkanen har han anammat en ny karriär som dansledare, inspirerad av den gamla traditionen i New Orleans som kallas Second Line (andra raden). Det är det informella ledet som bildas bakom den första raden av sörjande och musiker under en traditionell begravning, medan kistan färdas från kyrkan till kyrkogården.
“Second Line är typiskt för andan i New Orleans”, säger Darryl. “Även i sorg gör vi glädjande saker. När livet blir hårt, festar vi bara hårdare, baby!“, säger han och släntrar bort till Frenchmen Street, där stadens mest kända jazzbarer ligger. Det är legendariska ställen som Spotted Cat, Snug Harbor och Blue Nile. Än är kvällen ung, men underhållningen är redan i full gång. Jazz och blues hörs ut på gatan från barerna och i ett gathörn blästrar en blåsorkester sången When The Saints Go Marching In.
Darryl kan inte motstå att glida in i trängseln bland åskådarna och snart har han fått alla att skaka och hoppa till rytmen. Det är en lugnande syn. Katrina må ha förstört stora delar av staden, men orkanen kunde aldrig beröva den dess livslust.
Festen kommer att fortsätta ända in på småtimmarna, men för passagerarna på Sunset Limited innebär morgondagen en tidig start. Klockan 09:00 nästa morgon lämnar tåget New Orleans Union Passenger Terminal, rasslar förbi Superdome-arenans kupol, korsar den sju kilometer långa Huey P Long-bron och färdas västerut mot Louisianas bakvatten. Stadens gatlampor bleknar bort och blir till bäckar och vattendrag. Gamla ekar böjer sig över vattnet och pilträd slokar längs lervallar, som pryds av gardiner av mossa. Hägrar struttar i det grunda vattnet och någonstans i det grumliga vattnet lurar förmodligen även alligatorer.
I utsiktsvagnen har passageraren Travis Siewers gjort sig bekväm inför resan. Han är en erfaren resenär som ofta åker tåg.
“Folk har glömt hur man reser”, säger han och tittar på vattendragen som passerar utanför vagnens fönster. “De går ombord på ett flygplan och flyger över hela världen på ett par timmar, de stannar aldrig upp för att tänka på hur konstigt det är. Ombord på tåget är du delaktig i resan, du känner varje stöt på spåret. Det är det mest äkta sättet att resa på.”
När eftermiddagen kommer korsar Sunset Limited gränsen till Texas. Träsken torkar ut och öknen tar vid. Ekar förvandlas till mesquite-buskar, pilträd blir kaktusar. Houstons höghus kommer och går. Torra slätter och steniga kullar fyller tågfönstren, och en grön horisont blir mandarinfärgad. Natten faller, alla kryper till sängs och vaggas till sömns av spårens sång. Ovanför glittrar stjärnorna på himlen.
Alpine and Fort Davis, Texas
Sunset Limited knarrar in i Alpine klockan 10:38 nästa morgon. Det är en gammal diligensstad, mindre än en dagsresa från New Orleans, men det känns som en annan värld. För 150 år sedan var detta hörn av Texas porten till vilda västern. Staden växte till ett servicestopp för nybyggare och fraktvagnar som färdades längs den gamla vägen mellan San Antonio och El Paso. Det var en ökänd och farlig väg, och många tog sig aldrig över den. Apache-, comanche- och kiowa-indianer var ett hinder, precis som rövarband och pumor.
Mittemot järnvägsstationen redogör en serie väggmålningar för områdets historia. I ett hörn lurpassar en indiansk krigare över kullarna på en hästrygg, omkring honom spelar mexikanska trubadurer en serenad för en señorita, cowboys jagar boskap i månljuset medan ett svart lok i fjärran rör upp vit ånga.
Dessa skildringar är konduktören Gerry Ontiveros favoritlandmärke. Han arbetar ofta på sträckan mellan San Antonio och El Paso.
“Målningarna är som gamla vänner”, säger han. ”Järnvägen har funnits här sedan 1882, och det är trevligt att tänka på att man är en del av denna historia.”
40 kilometer nordväst om Alpine påminner den gamla garnisonen Fort Davis om områdets farliga förflutna, innan järnvägen kom och gjorde resan säkrare. Mellan 1854 och 1891 var sex av åtta av USA:s infanterier stationerade här för att försvara vägen till El Paso mot indiananfall.
Nu är det en historisk plats och många av byggnaderna finns kvar än idag, som till exempel barackerna, lanthandeln och guvernörens hus. Soldaterna som var stationerade här måste ha känt det som att de hamnat på månens baksida i detta isolerade, nästan utomjordiska, landskap med klippiga raviner, röda kullar och märkligt formade agaveblommor.
Än idag känns Fort Davis avlägset, men numera är dess isolering en välsignelse. Stadens avlägsna läge innebär minimala ljusföroreningar, perfekt för stjärnskådning. På McDonald-observatoriet, strax utanför staden, skannar USA:s tre mest kraftfulla teleskop himlen och forskar om ämnen som stjärnspektroskopi och interplanetär fysik.
Tack vare sina regelbundna stjärnpartys (samlingar för amatörastronomer) är observatoriet också en av få platser där vanligt folk kan kika upp i interstellära rymden genom ett teleskop värt en miljon dollar. Flera kvällar i veckan öppnar observatoriet upp sina dörrar för allmänheten och astronomer pekar ut de färgade prickarna som är Jupiter och Mars, suddiga Krabbnebulosan och Sirius och Arcturus vita punkter. En efter en blickar
besökarna genom kraftfulla teleskop och flämtar över det oändliga havet av konstellationer ovan.
Två dagar senare har himlen åter blivit porslinsblå när tåget rullar ut från Alpine med ett långt tutande i sitt signalhorn. Gula kullar skrynklar till horisonten, dess backar är ärrade av regnet och hårt gräddade av den starka Texas-solen. Telefonledningar och staket som omger boskap visslar förbi. Enstaka husvagnsparker och bensinstationer glimtar förbi. Tomheten är total. Solen klättrar högre och marken bleknar, från sandgult till saltvitt.
300 kilometer västerut, nära El Paso, passerar järnvägen bara några meter från den mexikanska gränsen medan tåget korsar Rio Grande. För 100 år sedan var detta den viktigaste vägen för guldgrävare på väg till Kaliforniens guldfält.
Idag är det ett oroscentrum för gränsproblem. Båtar patrullerar flodbankerna och letar efter narkotikasmugglare och illegala invandrare. Dammiga gula vallar löper längs vattenvägens båda sidor och i söder, på andra sidan av den mexikanska gränsen, skymtas staden Ciudad Juárez grå utbredning suddigt i den karga öknen. Guldgrävare och revolvermän har bleknat med historien, men ett sekel senare förblir detta en vild gräns.
Tucson, Arizona
Klockan är 18:45 när Sunset Limited anländer till Tucson. Tiden räcker precis till för att hinna ut i öknen och se solen gå ner. Ute på White Stallion Ranch betraktar Laura True och hennes häst Lobo showen över ett hav av kaktusfikon och saguarokaktusar. Virvelvindar av dammstormar dansar över marken och ett åskmuller signalerar att en avlägsen storm är på väg. När solen sjunker ner bakom horisonten styr Laura hästen Lobos tyglar hemåt där en cowboymiddag väntar: stekt potatis och oxbringa sakta tillagade över en eld av hickoryträ.
Med sin Stetsonhatt och sina läderbyxor ser Laura ut som en riktig amerikansk
cowgirl, men hon är faktiskt från engelska Gloucestershire. Hon kom hit som volontär för 20 år sedan, blev kär i livsstilen (och ranchägaren Russell True som nu är hennes make) och driver idag familjeföretaget. Hon följer i familjens fotspår, de har drivit rid- och kampläger länge. Det är en tradition som sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet. Då betalade rika stadsbor cowboys för att lära sig att swinga lasso, binda tjur och rida i västernstil. Det är populärt och varje år besöker hundratals gäster ranchen för grillfester och ridturer i skymningen.
“Innerst inne vill alla vara en cowboy eller cowgirl”, säger Laura medan hon häller upp kaffe från en kastrull som står på campingköket. ”Det är en universell fantasi. Folk säger att det är som att kliva in på en filminspelning här, och jag förstår vad de menar.”
Öknarna runt Tucson ser verkligen ut att höra hemma i en film. Det är den typ av landskap där du förväntar dig att få se Hjulben komma rusande runt hörnet, jagad av Gråben.
Men det är inte förvånande att omgivningarna ser bekanta ut. Sedan filmens begynnelse har Tucson varit kuliss för klassiska västernfilmer. Många av dem filmades på Old Tucson, en filmstudio etablerad på 1930-talet som har specialbyggda kulisser för bland annat en saloon, ett sheriffkontor, en kyrka och ett fort från inbördeskriget. Det är en av Tucsons främsta attraktioner, och flera gånger om dagen spelar aktörer upp scener där bovar och hjältar jagar efter varandra med både kulor och krut.
Rån på järnvägen är dock inte längre något passagerarna på Sunset Limited behöver oroa sig för. När tåget lämnar Tucson klockan 19:35 har passagerarna redan satt sig till bords för middag i restaurangvagnen. De tittar ut över Arizonas öken som rullar förbi medan de tuggar i sig caesarsallader och friterad kyckling. De flesta kommer att somna medan tåget skramlar genom Maricopa och Yuma och få kommer att märka när Sunset Limited glider in i Kalifornien två timmar efter midnatt, dånande genom Palm Springs, Ontario och Pomona mot Stilla havet och resans slutdestination.
Los Angeles, Kalefornien
Sunset Limited glider in till sitt sista stopp, Los Angeles Union Station, och hälsas inte av skymningssol utan av gryningens godisrosa ljus. Rödögda och blinkande snubblar passagerarna sakta ut på plattformen klockan 05:35. Bagage lastas på vagnar och många ringer efter taxis från sina mobiler. I den stora entréhallen ansluter de till en ström av morgonpendlare som passerar under krökta fönster och Art Deco-ljuskronor och ut i den flammande kaliforniska solen.
Utanför är det snart rusningstid och som vanligt är motorvägarna översvämmade med bilar. Folk tutar stressat, lyssnar på radiopratare och försöker överlista köerna. Även om bilen fortfarande är kung i Los Angeles finns det ett annat sätt att nå stranden på. En ny tunnelbanelinje, Expo Line, gör det möjligt att resa hela vägen från Union Station till Santa Monica med kollektivtrafiken, något som inte har varit möjligt sedan 1950-talet när den gamla Pacific Electric-spårvagnen körde sin allra sista tur.
Morgonpendlingen är inget som stör Nick Ostrogovich. Han har surfat i Santa Monica sedan 06:00 och tar en paus innan han ger dagens första surflektion.
“Det är detta som är det konstiga med Los Angeles”, säger han och smuttar på en latte medan han tittar på rullskridskoåkare som kryssar längs strandpromenaden. “I centrum är det så mycket trafik och buller, men stranden är mer som en liten by.”
Längs tidvattenlinjen är pariserhjulet och berg- och dalbanorna på Santa Monica-piren tysta. Mitt på dagen kommer de fyllas med turister, men för tillfället är de enda i närheten några fiskare som kastar sina fiskelinor i vattnet. Nedanför dem dånar Stilla havets vågor runt pirens järnstolpar. Ovanför dem hänger en väderbiten skylt med texten “Santa Monica 66: Ledens slut”.
Det är det officiella slutet på den ikoniska resan genom USA, det är även det sista stoppet på min tågresa tvärs över kontinenten. För några dagar sedan stod jag på Mississippis breda strandvallar och tittade på ångbåtar och pråmar. Idag blickar jag ut över Stilla havet och har sällskap av måsarna som cirkulerar i luften ovanför.
Men för Sunset Limited finns det ingen vila. Tillbaka på Union Station bäddas sängar, bestick rengörs och fönster poleras inför återresan. Snart kommer landets äldsta tåg rusa tillbaka mot andra sidan Amerika, precis som det har gjort de senaste 122 åren.
