På vägar vid världens ände

Hyr en retrohusbil på Nordön och upplev Nya Zeelands magnifika land­skap på ett unikt sätt. Ta bakvägar till svarta sandstränder och grottor som glittrar likt himlen om natten. Kör vidare mot öarnas största sjö och gigantiska gejsrar.

Maorierna kallar vägarna på Nya Zeeland makutu (eller förtrollade), för här på Nya Zeeland är de magiska. Ena sekunden sveper de sig över idylliska små kullar för att i nästa plöja djupt in i en djungel från triasperioden, fylld med silvriga ormbuskar. Det är ett vilt hörn av universum som belönar de som reser hit på egen hand. Med nycklarna till en husbil kan chaufförer spontant gå på jakt efter sjöar de skymtat genom bilfönstret, eller stanna för att klättra upp på en kulle de såg i backs­pegeln. Det blir möjligt eftersom sängen för natten aldrig är långt bort, bara ungefär en meter bakom dem.

VILDA VÅGOR I PIHA

Kiwi-förtrollningen börjar uppenbara sig när vi kör från Auckland till västkuststaden Piha. Den som kör till denna tillflyktsort för surfare måste först ta sig igenom Waitakere Ranges, ett hänsynslöst vegetativt Eden av subtropisk kauriskog som tjänar som barriär mellan civilisationens blinkande stadsljus och den otämjda kusten.

Efter 30 minuter i bilen vindlar vägen uppför korkskruvar i berg täckta av nikaupalmer, några växer högt mot himlen, som Jacks sagolikt stora bönstjälk. Sedan kryper vägen nerför på andra sidan och möter Pihas klippor som är täckta med måsbon. Det är eftermiddag när husbilen rullar in i Piha. Vi passerar några utspridda hus med fjällpanel, och parkerar vid en strand där vågorna slår in över stranden. Den vulkaniska sanden har superkrafter – den är så rik på järn att den fäster på en magnet.

Nya Zeelands surfare dras också hit och pratar om platsen i poetiska termer som matchar platsens namn. Piha är maoriernas ord för ljudet av bränningar som skärs igenom av en kanots förstäv. Staden är så avslappnad och lågmäld att om surfklubben skulle stänga skulle platsen säkert försvinna från kartan. Surfare lever efter en annan klocka än resten av Nya Zeeland, de stiger upp med tidvattnet och gatorna är tomma vid solnedgången.

Med sin solblekta kalufs rufsigt hår är den nationella longboard-mästaren Zen Wallis urtypen för surfidealet i Piha. Han är på vattnet för det mesta och fångar våg efter våg när de blåser in från Tasman­havet, innan mörkret tvingar honom i land. (Han medger att han till och med sover med sin bräda inför en tävling, för att få tur.)

Zen kan mycket om Piha och han är dessutom surf­instruktör. Han talar om vågorna här i vördnads­fulla metaforer.
”Den dominerande pålandsvinden skapar kraft­fulla kollisioner och lockar bara luttrade surfare till stan”, säger han. ”Livet var bara svart eller vitt innan sporten kom hit”, fortsätter han medan himlen blir oljigt lila bakom honom. ”Nu vaknar vi varje dag till färgglada vågor i världsklass, utan trängsel. Det är beroendeframkallande.”

Lysmaskar i Waitomo-grottorna

Husbilen rullar söderut från Piha i den tidiga morgon­disen. Gråa moln hänger över de glänsande kullarna och fälten där gängliga fårbönder samlar in stora fårhjordar, flockar med över tusen djur.

Varken boskapen eller terrängen på Nordöns västra spets skulle se malplacerade ut bland de böljande kullarna i Wales. Gröna dalar och gropiga betesmarker omger den lilla staden Waitomo, som bara har en gata. Bortom vägen målar knöliga jordbruksmarker och ullskjul upp en bildskön tavla. Får slumrar på skrovliga klippor medan lokala bönder tittar på en rugbymatch i stan. Lugn, fredlig och inte så an­märk-ningsvärd – denna plats avslöjar inget om de övernaturliga skatterna som döljs under marken.

Även i ett land så geografiskt välsignat som Nya Zeeland är Waitomo-grottorna speciella. Här finns ett nätverk av bottenlösa, kolsvarta passager. Dessa platser har länge varit heliga för maorierna, men också för grott­forskare som Angus Stubbs, tredje genera­tionens bonde som sadlade om till grottforskare. De senaste
20 åren har denna moderna grottmänniska funnit en fristad i de ihåliga grottorna och sjunkande jätte­grytorna. ”De är Nordöns katedraler”, säger han. ”De är skapade under tusentals år av erosion och nu hem till en underjordisk flod och labyrintlika tunnlar.”

Den lokala kawhiastammen använde områdets kalkstenskatakomber som begravningsplats för att nå livet efter detta, men viktorianerna var mer intresser­ade av vad de kunde ta med sig. De plundrade grottorna, en efter en, och grävde upp antikviteter och skelett av gigantiska moafåglar. Fågeln som inte kunde flyga jagades av maorierna tills den utrotades och dess ben inbringade bra betalt på auktioner i London för viktorianerna.

Angus leder oss ner i Ruakurigrottan. En fallucka slår igen och middagssolen försvinner. Våra ögon anpassar sig sakta till mörkret när vi klämmer oss genom smala luckor och fortsätter in i en hangar, svart som vulkanglas. Då uppenbarar de sig – tusentals under­jordiska stjärnor glimmar och förvandlar den skrovliga grottan till en underjordisk stjärnhimmel.

”Dessa små krabater är precis som jag”, säger Angus och lyser med en fackla på lysmaskarna, som maorierna kallar titiwai, vattenstjärnor. ”Inte gulliga när det är ljust, men väldigt vackra när lampan släcks.”

Koppla av vid Tauposjön

När man kör på Nordön berättar skyltarna längs vägen delar av Nya Zeelands historia, Det är en underlig blandning av städer döpta av hemlängt­ande skottar och engelsmän – Hamilton, Hastings, Cambridge, New Plymouth – och mer melodiska maoribyar – Matamata, Whatawhata, Mangatangi.

Från Waitomo-grottorna viker vägen till Taupo­sjön åt sydöst och upp på State Highway 30. Vägen rullar över dragspelslika kullar och passerar många boskaps­grindar på färden genom Nordöns jord­brukshjärta, där det är daggigt och grönt. Snart slukas det gröna av vulkaniska klippor och trädlösa bergs­toppar. Vägen når så Tauposjön, ett av de vackraste vattendragen på södra halvklotet.

Sjön fyller en förhistorisk vulkans kratern och bildades efter ett av de största vulkanutbrotten genom tiderna. Utbrottet slungade ut så mycket material att det skulle ha fått Krakataus enorma förstörelse att verka betydelselös. När Tauposjön först dyker upp ovanför instrumentbrädan liknar den mer ett hav än en sjö. Sjön är så stor att vattnet och himlen blandas likt akvareller, så bred att ytan kröker sig över jorden som en sked.

I staden Taupos norra utkanter ligger Delani Browns verkstad. Han är träsnidare och tillverkar allegoriska totems inspirerade av sjön och maorier­nas myt om Ranginui – himlens fader – och Papatu¯a¯nuku – jordens mor.

”Träet kan leda mig i alla riktningar”, säger han och spänner fast en stor bit förstenad kauri i ett skruvstäd. ”Jag måste lyssna noggrant.”
Under eftermiddagen genomgår plattan en förvandling och blir en invecklad talisman. Delani använder sin mejsel som pensel, etsar graciöst in märken och skalar blocket, drag efter drag. Vid en närmare anblick har figuren tatuerade linjer över sin panna, varje kontur simulerar områdets synergi av floder, raviner och förkastningar.

Stolt över sin prestation blickar Delani ut mot sjön. ”Ko wai koe?”, frågar han mig. ”Vilket vatten kommer du ifrån?” är en traditionell hälsning född ur whakapapa, den grundläggande släkt­forsk-nings­­principen som genomsyrar hela maorikulturen. Han tvekar en stund innan han pekar på sjön. ”Det är mitt universum”, säger han. ”Precis där.”

Det är inte bara maorier som Delani som förtrollats av regionen runt Tauposjön. Ända sedan de första stammarna kom med kanot på 1200-talet har de lågt belägna och utspridda byarna runt sjön lockat till sig nykomlingar. Idag är den akacia-kantade platsen full av gästhus, gallerier, ekologiska vingårdar och bryggerier som håller semesterfirare här i flera dagar. Många reser ut med båt till de höga klippbranterna vid Mine Bay för att guppa framför en magnifik gud med stenansikte som huggits ut i klippan.

Innan mörkret faller är husbilen tillbaka på vägen och de nästkommande fem milen passerar lika snabbt som en poplåt. Vi svänger söderut till sjöstaden Turangi, parkerar vid vattnet och tänder grillen under en halvmånehimmel. Till middag blir det grillade lammkoteletter, som sköljs ner med öl från kylboxen.

Ångande underverk i Rotorua

När dagen gryr fortsätter vi norrut på den slingriga vägen och når kurorten Rotorua. Staden ligger gömd bland silverglänsande kratersjöar i alla former och storlekar, och är känd för sitt svavelrika badvatten och sina fantastiska maorilegender.

Rotoruas mest minnesvärda folksagor berättas av 71 år gamla moster Josie Scott, maori från nga¯ti whakaue-stammen. ”Sagoberättande är en stor del av livet i Rotorua”, säger hon, och det är få som berättar dem bättre än henne. Hon leder kulturella vandringsturer runt det historiska bosättnings­området Ohinemutu i utkanten av Rotorua – enligt henne den mest energirika platsen på jorden.

”Det finns en magnetisk styrka som gör det omöjligt att åka härifrån”, säger hon, samtidigt som en gejser bakom henne släpper ut ånga. ”Marken är levande, och den binder oss hit.”
Medan vi promenerar runt i maoribyn, förbi den körsbärs­röda och vita St Faiths Anglican Church, pekar hon på utomhusbad och en termalbassäng i en grannes träd­­gård.
”Det är 300 grader där”, säger hon. ”Den värmen är livsnerven som lockade hit vår stam från början. Gå inte för nära bara, du vill inte få termal aktivitet på rumpan.”

Rotorua har ett komplicerat förhållande till sitt vatten. Livet här är inte helt ofarligt. Det finns mer än 1 200 fräsande geotermiska källor i området, 500 pooler och 65 gejsrar bara i Whakarewarewa Valley. Varma källor här kan spruta högre än ett sexvåningshus, men lokalbefolkningen uppskattar intäkterna som turismen genererar. Folkmassor besöker dagligen marängformade gejsern Lady Knox vid Wai-O-Tapu, där plymer av skum strömmar uppåt och ånga pyr ur marken, innan den blåser vidare över kullen i ett väldigt raseri.

På andra håll i Wai-O-Tapu verkar gejsrarna, som är de vildaste på södra halvklotet, dansa och sjunga. Några blåser bubblor, andra släpper ut socker­vadds­moln i den ständigt illaluktande luften. Det finns kalkgröna kittlar (som luktar ruttet ägg), ler­bassänger med räfflade kanter (som luktar skämd skinka) och rykande grottor (som luktar gamla bönplättar). I synnerhet Champagne Pool gurglar mystiskt och fräser som de brusande värk­tabletter man kan behöva efter en utekväll.

Nästa dag förändras landskapet från ångande till solkysst på motorvägen tillbaka mot Auckland. I två timmar rullar vi förbi skogar, harmoniska landskap och lekande vattendrag. När staden slutligen är i sikte och byggnader tornar upp sig allt närmare husbilen känns en U-sväng i sista sekund som det enda rätta.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.