Vi tar en titt på 911:an som är en minutiöst välbyggd hyllning till den berömda 911R som satte fem världsrekord på banan i Monza 1967.
911R utvecklades ur behovet av att köra snabbare i tävlingssyfte. Men på Porschefabriken var de inte särskilt snabba med att komma igång med en upphottad version av 911:an. Först 1965 fick fabriken iväg en 911 till Monte Carlo-rallyt. Före 1965 var det upp till de enskilda förarna att hålla 911-flaggan högt, vilket vissa även gjorde senare – Günter Klass vann European GT Rally-mästerskapet 1966, och Eberhard Mahle vann European Hill Climbmästerskapet.
1966 var tydligen ett bra år – Jacques Dewez och Jean Kerguen säkrade en gruppseger vid Le Mans 24-timmarslopp i samma 911S som de – tro det eller ej – körde i både till och från banan.
Sedan följde 911R som var en skapelse av Porsches utvecklingschef Ferdinand Piëch. Med intentionen att delta i GT-lopp funderade man på en rad olika motorer, och Piëch bestämde sig till slut för den sexcylindriga 901/22 som satt i tävlingsbilarna av modell 906 och 910. Den var avancerad för sin tid – försedd med topplock i aluminium och dubbla kedjedrivna överliggande kamaxlar, titanvevstakar, två elektriska bränslepumpar, dubbeltändning och en Weber 46-mm trippelförgasare med utsug.
Ansträngningarna riktades sedan mot att göra 911:an lättare; till och med stålramen konstruerades av tunnare metall på vissa ställen. Alla ”bihang” – dörrar, framskärmar, stötfångare, motorhuv och baklucka – tillverkades av glasfiberarmerad polymer. Vindrutan byttes ut till 4 mm tjockt glas, och i övriga rutor monterades 2 mm tjockt plexiglas. Alla öppningsbara delar försågs med aluminiumgångjärn, vilket kapade vikten ytterligare något.
Faktum är att Piëch och hans arbetslag gick så långt de kunde för att försäkra sig om att 911R vägde så lite som möjligt; mattor, ljuddämpning, fönstermekanismer och dörrarnas insidor fick stryka på foten. Och det tog inte slut där – askfat, två av fem mätare på instrumentpanelen och solskärmen på passagerarsidan plockades också bort. Enkla plastremmar ersatte de invändiga dörrhandtagen och där det gick perforerades de interiöra metallytorna för att minska vikten.
