Sydafrika: GOLD

Följ lyckosökares fotspår genom de sydafrikanska bergen – och avsluta med djurmöten på en av landets första safarier.

Före guldfebern

Bruden kämpar för att bibehålla sin stolthet i den till­tagande vinden. När gästerna samlas kring de nyvigda för en bild blåser alla klänningens kjolar upp och det krävs fyra personer för att få ner dem igen. Den åtråvärda bilden blir inte av. Ett tjockt täcke av låga moln sänker sig över berget de valt som bakgrund – det är omöjligt att skymta den berömda klippan bakom molnen. Bröllopsföljet ger upp, trycker in sig en konvoj av minibussar och kör iväg.

Tålamod har länge varit en dygd på Drakensberg Escarpment. Jag sitter uppflugen på en stenbumling och väntar, babianer med oroande långa tänder stryker omkring mig på högplatån. Då och då får jag sällskap av flyktig dimma som smyger omkring likt nyfikna spöken. Efter en timme sker så det stora avtäckandet. Molnen skingras och de stora bergs­topparna Three Rondavels avslöjas. De reser sig från ravinens botten, 400 meter nedanför. Nere i kanjonen ringlar den mörkgröna Blyd­floden mellan dem. För ett kort ögon­blick, ett ögonblick som förtjänar att förstärkas av en kör av änglar, lyses Mpumalangaslätten, långt i öster, upp av gyllene solstrålar. Sedan kommer molnen och fälten med apelsin-, mango- och avokadoträd försvinner än en gång.

Three Rondavels står i början av en 16 kilometer lång ravin. Längs den löper Panorama Route, en väg som länkar samman de många sevärdheterna längs ravinen – vattenfall så höga att regnbågar bildas vid basen, en ensam spik av kvartsit som spetsar himlen likt en absurd skyskrapa, djupa och tjocka bergs­klyftor som går under storartade namn som Wonder View och God’s Window med antiloper och leoparder. Ändå är det relativt nytt att bara komma hit för att njuta av utsikten. Fram till senare hälften av 1900-talet var det materiella belöningar som lockade människor hit.

Thomas Bourke, vars familj kom till Sydafrika från Irland, är en man som aldrig fick någon be­löning för sitt tålamod. Han misstänkte att det fanns guld i klipporna som omger Blydefloden och började gräva vid flodbanken längs ravinen. Han hade inte tur. Allt som blev kvar av hans ansträngningar är lösa högar av sten och en skylt som varnar människor för att gå längre in på den instabila stensluttningen. Han fick så småningom en slags kompensation – platsen fick bära hans namn. Vattenkaskader tumlar över slät, orange sandsten i Bourke’s Luck Potholes, virvlar genom fördjup­ningar och tunnlar som slitits ut i berget under flera århundraden. Blåkindade glansstarar bygger bon i klyftorna på de låga klipporna, besökare i anorak kastar mynt i de djupaste poolerna och hoppas på framtida framgång – kanske får de den lycka platsens namne aldrig fick.

Andra lycksökare var mer framgångsrika vid slutet av Panorama Route. Guld upptäcktes i om­rådet på 1850-talet, vilket ledde till en till­strömning av guldgrävare från hela världen. Mac-Mac Falls, ett vattenfall med en enda vatten­stråle som faller 70 meter ner i en skuggig krater, är uppkallad efter uppfattningen att varannan man som kom för att göra anspråk på guldet var skotte. I dag är det bara försäljare som gör affärer här. De säljer lerkrukor, flodhästar av trä och skinn­trummor. En kilometer nedströms pågår lugna aktiviteter. Vattnet har skapat flera naturliga bassänger där familjer och tonårsgäng kopplar av innan de slänger på korv på offentliga grillar. Det är svårt att föreställa sig att de mjuka gräsbevuxna slätterna som omger fallen en gång var hem till 1 500 personer som kom hit i hopp om att bli rika.

Under guldjakten

Guldgrävaren Alec ”skott­kärran” Patterson fick sitt smeknam eftersom han inte ville lägga pengar på en åsna när en skottkärra funkade fint till det mesta. En helt vanlig dag 1873 förändrade han regionens historia för alltid. Han var en ensamvarg som tröttnade på Mac-Mac och flyttade norrut för att vaska guld i Lone Peach Tree Creek. Snart hittade han alluviala avlagringar, och – jackpott! Trots sina ansträngningar för att hålla sitt fynd hemligt började ryktet spridas. Inom några veckor rann floden till ljudet av skyfflande, hamrande och tjoande när tusentals guldgrävare vällde in och slog läger.
Pattersons upptäckt utlöste den största guldrushen Sydafrika någonsin skådat. Byn Pilgrim’s Rest blommade upp kring gruvplatserna. År 1876 var det en riktig stad, bas för legitima företag som startades av nya pengar och de bedragare och skurkar som medföljde. Lokalbefolkningen är inte sen med att påpeka att staden fick elektricitet fyra dagar före London – och elen kommer från vattnet som löper genom Bourke’s Luck Potholes.
Även om gruvorna till stor del dog ut på 1970-talet står Pilgrim’s Rest precis som staden gjorde vid förra sekelskiftet. Gröna markattor promenerar längs huvudgatan, pigga efter en natt av att kasta omkull soptunnor. Andra sitter i jakaranda­träd med lila blommor och plockar i varandras päls. Byggnader med plåttak som en gång huserade banker, barberare och bordeller är nu livliga museer. Postbilar står parkerade i verkstaden där man brukade reparera fordon som körde ner till Johannes­burg, och på bensinstationens röda tak står fortfarande orden ”Highwayman’s Garage”  – hundra år efter att det etablerades av syndapengar. I den tidigare doktorns hus är matsals­bordet dukat för tesupé under buttra sepia­porträtt av familjen. En promenadkäpp, ett paraply och en läderväska står vid kapphållaren, som om läkaren ska rycka ut när som helst.
Pilgrim’s Rest består dock inte bara av nostalgi. Det finns fortfarande människor med kopplingar till guldrushen här. I utkanten av staden, nära den gamla kyrkogården, springer jag på Vinky Robertson. Gravarna står på en sluttning med utsikt över de över­vuxna sten­brotten och intygar stadens drag­nings­kraft under glansdagarna. På många av grav­stenarna står namnen på de gruvarbetare som kom hit och besegrades av malaria eller olyckor.

Dold bland dem finns den sista viloplatsen för en namnlös bankrånare. Brottslingens gravsten pryds av två  korslagda benknotor.

Vinkys farfar hade större lycka när han kom från Sverige år 1912. Han tjänade bra på sin gruvdrift och lämnade efter sig generationer som fortfarande bor i staden. ”Det fanns guld i hela bäcken när han var här”, säger Vinky. ”För honom var det en bra plats att vara på, livet är inte så illa om man kan hitta guld.”

Johnny Reinder, hyresvärd på puben Vine som ligger en kilometer från kyrkogården, minns ett nyare uppsving. ”De hittade guld uppe på Graskop Hill 1978”, säger han och pekar ut små, glittrande spår av metallen i en bit kvartsit han har i ett skåp nära baren. ”Vissa var så exalterade att de bröt benen när de sprang nerför berget för att få tag på det.”

Johnny har en anekdot för varje relik han samlat på sig och visar upp på Vine. Alla som stiger in genom dörren bjuds på berättelser från den gamla goda tiden. Han berättar om när han sålde korv med bröd till guldgrävare i Graskop, och han skrämmer sina kunder halvt till döds med historier om gamla guldgrävares spöken som hemsöker byggnaden. ”Alla städer med en historia som denna har många bra berättelser”, säger han med ett leende medan han lägger tillbaka kvartsiten i skåpet och försiktigt låser dörren.

Efter hetsen

När regionens gruvindustri växte vällde fler och fler människor in för att stödja den. Ett nätverk av ”transportryttare” dök upp, och de tog med sig tillgångar lastade på oxvagnar från hamnen i Moçambique. De återvände med guld, och smuggade ofta elfenben och djurskinn. Resan var lång och svår. Otaliga ryttare som försökte sig på den dukade under för sjukdom, mord och djurattacker.

När Vinkys farfar kom hade en mindre farlig lösning etablerats, en järnväg hade byggts som skulle frakta varor mellan kusten och guldfälten. Selati­linjen visade sig vara så framgångsrik att järnvägs­bolaget startade en passagerarlinje. Tåget stannade en natt längs Sabiefloden öster om bergen, så att gästerna kunde kika ut på de mystiska fyrbenta djuren som jagade varandra på andra sidan glaset. Det sista tåget gick 1973, men arvet från Selatilinjen lever vidare. Tack vare safariresornas popularitet blev regionen landets första djurreservat: Sabi Sands.

”Ångloket körde förbi varje morgon”, minns Elliot Mgiba och laddar sitt gevär med kulor från ett hölster på bältet. ”Det var så bullrigt – tuff, tuff, tuff – och det varnade djuren om sin ankomst med visselpipan.” Elliott har varit skogsvaktare i Sabi Sands i 45 år och brukade ta Selatiexpressen till skolan. ”En dag krockade tåget med en noshörning”, berättar han medan vi klättrar in i ett terrängfordon. ”Pappa kom hem med en bit noshörningsbiff, men jag var väldigt upprörd och åt inte av den.”

Selati Camp är en lodge inrättad för att hylla järnvägen och är full av minnessaker om den första safarins romantik. Vi följer det gamla järnvägs­spåret genom reservatet. Impalor, några med nyfödda kalvar på vingliga ben, springer bort när vi passerar. Nyala­antiloper med stora öron står kvar i buskarna, obeslutsamma om de ska stanna eller springa. På platsen för en gammal station i närheten av lodgen berättar Elliot om passagerarna som var tvungna att tillbringa natten i träden och gömma sig för kring­strykande lejon efter att Selatiexpressens förare inte lyckats upptäcka och stanna för lejonen när han körde igenom. ”Efter det satte järnvägsbolaget upp stegar mot träden så att människor lättare kunde klättra upp”, säger han.

Leoparder har ersatt människor i träden nuförtiden. Vi möter flera under vår tid i Sabi Sands, inklusive ensamma ungar vars mammor är ute på jakt.

En slöar i ett jackalberryträd, den orkar knappt samla kraft nog för att titta på oss när vi närmar oss. ”Om en leopard hittar en bekväm plats så sitter hon kvar länge”, säger Elliot och försöker fånga ungens intresse genom att imitera en hyena. ”Vi kan vara här i två timmar utan att hon rör på sig.” Lite längre bort, i ett annat träd, hänger resterna av en impala. Det har släpats upp bland grenarna av en leopard som ligger i gräset.

Det är fest för parkens jägare. Deras byten är svaga, den långa torkan har precis upphört. Hyenor lunkar runt med enorma kött­ben i käftarna, medan flockar av vildhundar slappar i skuggan av akacia­träd, allt för mätta för att röra på sig. Lejonen är så bort­skämda att de dödar flera bufflar om dagen. De äter vad de be­­höver och lämnar kadaver med så mycket kött att inte ens gamarna orkar äta upp allt. Medan vuxna lejon med tjocka magar ligger i dammet för att smälta maten övar ungarna inför fram­tida jakter – de tumlar runt med sina syskon och jagar ellips­vatten­bockar med blottade tänder.
Balansen kommer dock att skifta. När gräs­­­marken och skogen åter vaknar till liv kommer bufflarna i parken äta upp sig och bli för starka för lejonen. Noshörningar marscherar över slätten med huvuden neråt, de dammsuger upp all vegetation inom räckhåll. ”De har inte sett sådan här mat på länge, de kan knappt tro att det är sant”, säger Elliot medan en hane lunkar förbi bara några meter från vårt fordon. Noshörningen är så fokuserad att han inte märker det stora metallobjektet. ”När de äter så här har de ingen uppfattning om omgivningen, de följer bara gräset.” Elefanterna är också för dis­­tra­herade av de nya löven på träden för att ägna oss någon upp­­­märk­samhet. Även dyngbaggarna har fullt upp. De jobbar ihärdigt med att forma dyng­bollar och putta dem längs reservatens stigar i ett försök att imponera på po­ten­tiella partners.

Och så passerar årstiderna i detta hörn av Sydafrika, precis som de gjorde innan resten av världen kom för att gräva efter rikedomar i bergen, eller ånglok tuffade och gnisslade över slätten med vagnar fulla av guld. Lycksök­arna och järnvägs­byggarna är sedan länge borta, men livet i Sabi Sands myllrar vidare.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.