Precis som Amin och hans ”kungliga” titel tar filmen en aning lätt på sanningen. Fiktion som bygger på fakta kan bli bra historier, men också stå i vägen för viktiga budskap.
Efter att ha sett Kevin Macdonalds drabbande film The Last King of Scotland är det inte konstigt om många undrar ”Wow, hände det där på riktigt? Befann sig verkligen en skotsk läkare mitt i Idi Amins Uganda, föll för en av hans fruar, hade svårt att ta in diktatorns grymheter, och smög ombord på ett flygplan när han stod inför en säker dödsdom?” Tja, dessvärre är svaret nej. Historien är för bra för att vara sann, och den bygger på Giles Fodens roman och inte på kalla fakta.
Filmen är en gripande thriller, men den tänjer också begreppet ”baserad på en sann historia” långt över gränsen för de mest naiva. Visserligen skildras detaljer från händelser i Uganda under Idi Amins styre från 1971 till 1979, men handlingen kretsar kring läkaren Nicholas Garrigan, en uppdiktad figur med uppgift att ge ett västligt perspektiv på afrikansk politik. Hade det inte varit för den vildsinta och Oscarsvinnande prestationen från Forest Whitaker, kunde självaste Amin ha blivit marginaliserad som en rätt oviktig karaktär, och det hade knappast gett en sanningsenlig bild av vad han var: en sadistisk massmördare och diktator.
VARNINGSSIGNALER
Det filmen inte visar är hur Amin steg i graderna och fick en ställning där han faktiskt kunde ta makten. Uganda var ett protektorat under Storbritannien, och den unge Amins militära karriär startade i The King’s African Rifles i den brittiska armén i Uganda, där han började som köksbiträde. Hans överordnade minns honom som en obildad analfabet som behövde hjälp med att öppna ett bankkonto. Men han var kraftigt byggd, över 180 cm lång och en duktig soldat. Han befordrades flera gånger och blev en av endast två ugandiska soldater med officersgrad. Men Amin hade tidigt rykte om sig som våldsam och sadistisk. Och som ett tecken på vad som komma skulle, torterade han för att få information och dödade misstänkta som skulle arresteras redan tidigt i sin karriär.
KLUMPIG OCH PINSAM
När Uganda blev självständigt 1962, hade Amin trakasserat sig upp till en position strax under statsminister Milton Obote, som själv inte var främmande för att ta till hårdhänta eller korrupta metoder. Efter flera år med ett till synes gott förhållande dem emellan hörde Amin att Obote tänkte låta anhålla honom för att ha förskingrat militära medel. Amin gjorde därför en kupp, en relativt fredlig sådan, den 25 januari 1971. Enligt The Last King of Scotland skedde detta ungefär samtidigt som Amin skadade handen i en bilolycka med en ko inblandad, och plåstrades om av den förbipasserande läkaren Garrigan, som Amin försökte bli vän med eftersom han älskade allt som hade med Skottland att göra. De flesta ugandier ogillade Obote och välkomnade Amins kupp med jubel och hurrarop. Världssamfundet var lika begeistrade då de hoppades att förändringen kunde leda till en fredligare och mindre korrupt regim. Amin underbyggde detta med gester som att frige politiska fångar och avveckla den hemliga polisen. I likhet med den uppdiktade Garrigan lät sig folk charmeras av Amins sporadiska älskvärdhet, karisma och storslagna löften – men det varade inte länge.
Under sina åtta år som ledare kunde Amin ta fram en tokrolig sida hos sig själv som gick stick i stäv med bilden som mordisk diktator. Till exempel gav han sig själv titeln ”Hans excellens president på livstid, fältmarskalk Al Hadji doktor Idi Amin, DSO, MC, herre över alla djur på jorden och alla fiskar i havet, och erövrare av Brittiska imperiet i Afrika generellt och Uganda speciellt”.
Så den som satte titeln på Fodens roman och Macdonalds film var Amin själv. Han kände sig besläktad med skottarna, och titeln The Last King of Scotland kom upp i ett samtal i samband med bildandet av en armé som skulle bistå Skottlands kamp för självständighet. Han döpte sönerna till namn som McKenzie och Mackintosh och tog alla tillfällen i akt att förarga britterna. Han kunde skicka provocerande eller direkt oförskämda telegram till världens ledare, och till drottning Elizabeth II skickade han en inbjudan till Uganda, så att Liz (som han kallade henne) kunde träffa en ”riktig man”.
Amin kunde skifta från excentrisk diktator till sadistisk tyrann på bara ett ögonblick. Kort efter kuppen satte han i gång en dödlig utrensning av Obote-anhängare. Armén blev kraftigt decimerad under hans första år, och han byggde upp den igen med unga män från hans eget kakwa-folk. Politiker försvann oförklarligt eller hittades döda under mystiska omständigheter. Särskilt acholi- och lango-stammarna var en måltavla för Amins dödspatruller.
Snart började folket i Uganda att frukta de enheter som bildats för att krossa oppositionen. De hade illavarslande namn som Enheten för den allmänna säkerheten och Statens undersökningsbyrå. Människor torterades och mördades i tusental. Vid ett tillfälle täpptes en fördämning i Nilen igen av alla döda kroppar som hade dumpats i floden. Amin frossade i brutaliteten och tycktes njuta i fulla drag av det hemska våldet. Han sparade bilder av offren (många klubbades ihjäl med släggor), han matade krokodiler med döda kroppar, och ryktet sa att han var kannibal som åt av sina mördade fiender. Runt 300 000 människor dödades under Amin, och han fick öknamnet ”Slaktaren från Uganda”.
AVRÄTTNINGAR PÅ TV
De fiender som Amin inte dödade, kastades ut ur landet. År 1972 meddelade han att alla med asiatiskt ursprung, runt 60 000 människor som han kallade ”blodsugare”, hade 90 dagar på sig att lämna Uganda. Sanningen var att många asiater hade egna företag och stod för en betydande del av nationens intäkter. Följden av utvisningarna blev att den ugandiska ekonomin sjönk kraftigt, och butikerna klarade inte att anskaffa vanliga baslivsmedel som socker och smör. Det ledde i sin tur till ökad smuggling och svartabörshandel. Amins svar blev offentliga, tevesända avrättningar av alla som åkte fast.
Alla grymheter som kom från Uganda ökade synen på Amin som en allt mer avskydd person i världen. Han blev symbolen för ondska från en kontinent där diktatorer var alltför vanliga. År 1976 stod det tydligt för hela världen att Amin inte brydde sig om sitt internationella anseende, då han tillät ett kapat flygplan på väg från Israel till Frankrike att landa på Ugandas flygplats i Entebbe. Amin var direkt involverad i krisen, och alla icke-israeler i gisslan släpptes fria. Det krävdes ett team av israeliska kommandosoldater för att få ut 100 av de 103 kvarvarande i gisslan. Amin blev förödmjukad av hur fort räddningsinsatsen gick, och hämnades genom att döda hundratals kenyaner bosatta i Uganda (gisslan hade förts till Kenya), plus den sista i gisslan, som hade förts till ett sjukhus i närheten.
RÄD MOT ENTEBBE
Filmen slutar med blixtaktionen mot flygplatsen i Entebbe, där en torterad och blodig Garrigan flyr för sitt liv med ett flygplan fyllt med gisslan. Och det sammanfattar i stort det som är problemet med filmen – Garrigans rafflande (men uppdiktade) flykt avleder från de verkliga händelserna. De allvarligare problemen, som filmen borde greppat tag i, glöms nästan bort.
Garrigan är i stort ovetande om hur omfattande ohyggligheterna är, vilket betyder att de reella grymheterna i Uganda inte kommer fram tillräckligt, och att sympatin för den unge läkaren minskar.
Amin satt kvar vid makten till 1979, då en misslyckad invasion av Tanzania ledde till att de ugandiska styrkorna – som brukade ge obeväpnade civila stryk – överrumplades. När trupper från Tanzania närmade sig huvudstaden Kampala, flydde Amin. Han bodde i Saudiarabien fram till sin död 2003, utan att ställas till svars för sina grymma handlingar.
The Last King of Scotland är en välgjord film som lyfts av Whitakers strålande rolltolkning, men när historien om Amins regim är så fascinerande och skrämmande i sig, är det ett besynnerligt val att hänga upp filmen på något som faktiskt inte skedde.