Välkommen ombord på Återföreningsexpressen

Vietnams 160 mil långa järnväg från norr till söder är livsviktig i både krig och fred – och med den får du möta landets otroliga skönhet, människor och historia.

Hanoi

Strax före klockan tolv varje dag dundrar tåget från Hai Phong till Hanoi förbi mrs Bays rum, bara några centi­meter från hennes lilla altan. För mig liknar scenen något ur en katastroffilm. Med sin högt dånande tuta klämmer sig det gigantiska loket precis genom det lilla utrymmet där järnvägs­spåret löper mellan raderna av hus. Ekipaget går så nära att det blockerar fönstrens ljusinsläpp, får tvätten på tork­­­stället att fladdra till och överröstar vårt samtal. Mrs Bay, en pigg 64-åring jag mötte under en pro­menad, viftar bort min oro. ”Jag märker det knappt”, säger hon när den sista vagnen äntligen försvinner bort. Hon fortsätter att massera in den svarta hårfärgen i hårbotten med plasthandskar på händerna. Innan pensionen var Mrs Bay järnvägs­arbetare. Utrymmet i denna myllrande stad är så begränsat att hon ser sig som lyckligt lottad över att ha ett centralt hem, trots de uppenbara riskerna. ”Det är okej för barnen också, vi ropar in dem när tåget tutar.”

Några hundra meter från mrs Bays hus ligger Hanois centralstation, Ga Hanoi. Ga betyder station och stationen är liksom spåret ett arv från det franska styret. Häri­från går järnvägslinjen 160 mil längs detta smala lands långa landskap, till Ho Chi Minh City – tidigare Saigon. Fyra expresståg om dagen gör den 34 timmar långa resan söderut. Flyg och en allt snabbare motorväg konkurrerar med järnvägen i både tid och bekväm­lighet, men inget går upp mot att resa lång­samt med tåg för att kasta sig in i hjärtat av landet och känna skönheten och historien som gör Vietnam unikt.

Det första expresståget söderut avgår klockan 06.00. Genom regnskurarna lyser neonskylten ovanför den centrala ingången på Ga Hanoi i rött. Propaganda­affischer påminner oss om att landet, trots sin häpnadsväckande kommersiella energi, fortfarande är kommun­istiskt. Stationen har sovjetiska influenser, liksom tågpersonalens röda, vita och blå liv­réer och de smarta blå uniformerna som bärs av biljettkontrollanterna.

Medan tåget rasslar fram på de ojämna skenorna och man ostadigt går från främre till bakre delen av tåget passerar man genom samhällets olika skikt: de luft­konditionerade fyrbäddshytterna där turister och rika vietnameser sover i mjuka sängar, vagnarna med stoppade säten och stora tv-skärmar som visar musikvideor och såpor, och de hårda träbänkarna längs bak i tåget – där familjer sträcker ut sig på golvet ovanpå kartongbitar. Längst bak i tåget finns restaurangvagnen och köket. En meny på vietnamesiska och engelska visar ett stort urval maträtter, men det går bara att beställa nudlar med köttbullar.

Jag äter nudlarna och dricker ett siraps­tjockt kaffe sötat med kondenserad mjölk. Utanför fönstret gör betong och färgat murverk i förorterna successivt plats för bananträd och smaragdgröna risfält där ensamma bönder i konformade bambu­hattar arbetar framåtlutade.

Järnvägen som går från norr till söder kallas ibland för Återföreningsexpressen, för att hedra ögonblicket då nordvietnam­esiska styrkor äntligen återtog Sydvietnam 1975. Nordvietnams seger var slutet på en 30 år lång konflikt som både fransmännen och sedan den amerikanska armén föröd-
mjukades i.

Tre timmar från Hanoi kliver jag av tåget vid Ga Ninh Binh. Jag är på väg till natur­­reservatet Van Long, en av landets berömda skönhetsplatser. Men jag har bestämt mig för att ta en omväg för att träffa en väns pappa i den lilla byn Mai Do, en plats som inte finns på turisternas vanliga resrutter.

Van Long

70-åriga Hoang och hans vän Thanh Mai Phan sitter på en veranda i skuggan från longan- och guavaträd. Under krigs­åren arbetade båda männen på järnvägen för den nordvietnamesiska regeringen. Stilig och rakryggad med skinande vita tänder utstrålar Huan en berättigad stolthet över att han hjälpte till att vinka hej då till världens mäktigaste armé. Han berättar att hans jobb var att reparera räls och broar efter att de blivit förstörda av amerikanska bomber. Han berättar att järn­vägen var en viktig del av krigs­insatsen. Den fraktade stridsvagnar och tunga vapen till Vinh, en av linjens största stationer, varifrån de transporterades vidare till frontlinjen längs Ho Chi Minh-leden.

”Vi hade en natt på oss att reparera en hel bro”, säger Huan. ”När vi hörde flyg­larmet visste vi att vi var tvungna att flytta på oss. Det var väldigt farligt”, säger Phan. ”Gränsen mellan liv och död var mycket tunn.”

Jag är halvamerikan och det känns konstigt att dessa två gamla män en gång kämpade på motsatt sida av ett krig som min familj deltog i. Men det verkar inte finnas något kvar­stående agg. De vinkar farväl och jag börjar min bilresa på
40 minuter till Van Long. Vietnam har modern­iserats snabbt sedan kriget. Hanoi och Ho Chi Minh är enorma, och ibland överväldigande, städer. Men du behöver inte åka långt för att hitta stillhet och extra­ordinär skönhet. Natur­reservatet Van Long är ett område med enorma kalkstens­klippor som reser sig ur försiktiga kanaler fulla av liljor. De höga, vittrade kanterna är klädda i mörkgröna löv som ser ut att kunna husera mytiska varelser. Det är kanske inte förvånande att denna miljö var en av inspelningsplatserna för filmen Kong: Skull Island.

Jag paddlar runt på vattenvägarna med 63-årige Nguyen Thi Thon. Hon har fortfar­ande på sig sina antiblodigel­strumpor på sig efter att ha spenderat morgonen på risfältet. Sin tid delar hon mellan att arbeta på sitt risfält och ta med turister på båtturer. Trots att hon bor så nära järnvägen säger hon att hon aldrig varit ombord på ett tåg. Hon säger att hela hennes familj bor i närheten och att hennes arbete på fältet håller henne upptagen. Hon leder oss djupt in i reservatet, där ojämna klippor sträcker sig upp ur våt­mark­erna. Vattnet har karvat ut grottor i kalk­stenen.
Vi åker in i en av tunnlarna och välkomnar mörkret och tystnaden. ”Även jag tycker att klipporna är vackra”, säger hon med en suck. ”Jag blir stolt av att människor som du reser så långt för att se dem.”

Den kvällen tar jag SE19-expressen söderut från Ninh Binh. Det är min första natt ombord på ett vietnamesiskt tåg och det som påverkar mig mest är hur fysiskt skakig resan är. Tåget ruskar, skakar och gungar mig i våningssängen. Jag vaknar med den konstiga, men inte helt obehag­liga, känslan av att ha blivit bankad med en köttklubba. Utanför är det äntligen ljust. Breda vattenvägar, solsken och risfält talar om att vi närmar oss vår destination.

Hue var Vietnams huvudstad i nästan 150 år. Staden ligger längs floden Perfume River, och är varm och fuktig med stor­slagna monument och låghus. Här finns det kungliga lugnet ännu bevarat.

Hue

I hjärtat av staden ligger palatskomplexet med utsikt över floden. Här huserade Nguyen, landets sista kungliga dynasti. Kejsarstaden i Hue ser ut som citadell från ett gammalt kinesiskt styre, men det är otroligt modernt. Palatset byggdes på 1800-talet och var bebott till 1945, då den trettonde och sista kejsaren, Bao Dai, abdikerade. Han hängde kvar som frans­männens marionett­, men dog i Paris 1997.

Palatskomplexet led stora skador under Têtoffensiven 1968, då den nordvietnam­esiska armén utförde en överrasknings­attack mot Sydvietnam och dess amerikan­ska allierade. Men tillräckligt mycket har återställts eller förblivit intakt för att förmedla den forna storheten – de stora tron­rummen, stora geometriska gårdar, skuggiga lundar och dammar med tjocka karpfiskar. Längs gång­vägarna som kantas av stora kolonner påminner fotografier om de sista för­därvande åren av feodalt styre – en domstol med kinesiska influenser där tjänstemän i silkebyxor även på 20-talet bugade för en monark som hade ett harem och eunucker.

En av dessa tjänstemän var en man som heter Pham Ba Pho. Han tjänade både Bao Dai och hans föregångare – den flam­boyanta, franskutbildade läppstiftbäraren Khai Dinh. Pham Ba Phos hus, som ligger tio minuter från Kejsar­staden, har reno­verats kärleksfullt av hans sonson och är öppet för besökare.

Pham Ba Pho kom från en lantbruks­familj och vann sin plats vid domstolen genom det tusen­­åriga systemet med tävlings­­tentor. Idag lever hans hem vidare med den eleganta at­mo­sfär han beundrade. Hemmet är en lummig oas, byggd enligt feng shui, och kombi­nerar ljus, skugga och vatten för att skapa en atmosfär av lugn.

Efter en dag av att skipa kejserlig rättvisa kom Pham Ba Pho hem för att röka opium från ett rör av elfen­ben, umgås med sina tre fruar, spela schack, lyssna på musik eller dricka och måla.

”Han sa att folk tycker opium är dåligt, men om du bara röker lite ger det dig ett långt liv”, säger hans sonson till mig.

De sista vietnamesiska kejsarna sågs som dekadenta och orättvisa. De sålde ut sig till fransmännen och förlorade folkets stöd. Slutet på dynastin svepte också bort hundratals år av gamla traditioner av elegans och estetiskt välbehag. En känsla av det klamrar sig fast i designen av Pham Ba Phos trädgårdshus och samspelet mellan vatten, tegel, trä, kakel och balkar.

Den sista sträckan av järnvägen från Hue till Ho Chi Minh City har en restid på
20 timmar. Vietnamesiska vänner verkar lite oroliga när jag berättar om vad jag gör. ”Det är långt”, säger de bestört. När jag går ombord på tåget är det natt. Det är kolsvart när vi vinglar förbi bergspasset Hai Van och följer konturerna av de branta slutt­ningarna som stupar mot havet. Gryningen kommer till slut när vi närmar oss Nha Trang, en populär turistort. Jag har
12 timmar kvar av min resa och jag känner mig lite avundsjuk på dem som kliver av för att gå vidare mot stranden. Det har blivit varmare medan vi har rest söderut. De branta Annamitiska bergen växer upp på vår västra sida. Genom fönstret ser jag landskapet sömnigt rulla förbi – halm­täckta hus liknar små öar på risfälten, hägrar balanserar på bevattningskanaler, där står taggiga drakfruktträd och kokos­palmer. I varje stad står stora klungor av mopeder bakom järnvägs­korsningarnas bommar när vi passerar.

Försäljare rullar regelbundet sina kärror genom tågvagnarna. De gör vietnamesiskt kaffe från en blandning i en plastflaska på beställning. De säljer kex, snabbnudlar och kokade majskolvar. Jag får tiden att gå med tupplurar och vingliga promenader. I de billiga, över­fulla vagnarna slumrar ut­matt­ade resenärer i gångarna, vilket gör det svårt att komma förbi. Vid lunch besöker jag restaurang­vagnen för att äta nudlar. På bordet bredvid mig skalar kökspersonalen en enorm hög gröna bönor.

Tillbaka i min kupé läser jag en biografi om Ho Chi Minh. Farbror Ho är den viktig­aste personen i vietnamesisk hist­oria, han var landets första president och grundare av kommunist­partiet. Han dog 1969, innan krigets slut, men hans ord och porträtt syns överallt. Han är även fysiskt närvarande. I Hanoi, utanför hans stora mausoleum, såg jag mängder av vietnam­­esiska skolbarn och besökare tålmodigt vänta i regnet för att få en skymt av hans balsamerade kropp.

Tåget kör in på Ga Saigon strax efter klockan 16.00. Mer än 20 timmar av konstant rörelse har gjort mig des­orienterad och lite döv.

Ho Chi Minh-City

Stationens svimfärdigt eländiga luft understryker att detta är ingången till en stad på 10 miljoner människor – en metropol där stadens franska förflutna blandas med svindlande skyskrapor från 2000-talet och myllrande stadsliv.

I hjärtat av gamla Saigon ligger det före detta franska stadshuset, en märklig gallisk inkräktare med gul stuckatur, träluckor och figurklippta häckar. Mittemot byggnaden, på ett vackert trädkantat torg, stirrar en staty av Ho Chi Minh ner på sina tidigare kolonialherrar. Men även Farbror Ho står i skuggan av de förändringar som skett i staden som nu bär hans namn.

Idag verkar Ho Chi Minh City redo att bli en asiatisk megastad och konkurrera med Seoul eller till och med Tokyo. Staden är fortfarande hem till ett livligt Chinatown, och försäljare langar tofu och billiga snacks till stadens flitiga arbetare. Men de lyxiga affärerna och galleriorna blir allt fler. Stadens tunnelbana beräknas vara färdig 2019 och från EON Heli Bar, på 51:a våningen i Bitexco Financial Tower, ser du en stad som tycks växa framför dina ögon. Mot en pärlemorfärgad himmel reser sig byggnader av olika färdighetsgrad. Vissa ramas in av byggställningar, andra är redo för inflytt och dekorerade med gula glödlampor. Staden verkar sträcka sig till horisonten. Trafikkaoset nere på gatan förvandlas till harmoniska floder av gula strålkastare och röda bakljus. I Saigon­flodens mörka kurva står nästa steg i den hungriga stadens expansion: det lyxiga komplexet Diamond Island, som utlovar en framtid väldigt långt från Farbror Hos dröm om sträng jämlikhet.

Innan jag lämnar Vietnam åker jag tillbaka till Ga Saigon. Det är en timme till nästa ankomst och stationens atmosfär är avslappnad. Bakom biljettdisken hänger tidtabellen för Åter­förenings­expressen på väggen. När jag klev av tåget igår undrade jag om jag någonsin skulle vilja gå ombord igen. Men nu när jag läser stationernas namn – från Hanoi till Ninh Binh, Hue, Saigon – platserna jag minns och de som jag sovit mig genom, känner jag ett styng av sorg över att resan är slut. Det är som att titta på en bok jag bara snabbt bläddrat igenom, men som jag nu är fast besluten att läsa ordentligt.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.