Efter det romerska Britanniens sammanbrott kom germanskspråkiga stammar att dominera en stor del av ön. Nick Higham belyser några orsaker till att anglosaxarna lämnade sina hemländer och berättar vad som hände med britannierna efter nykomlingarnas ankomst.
Den anglosaxiska kolonisationen, eller adventus (”ankomsten”) som Beda kallade den år 731, har länge betraktats som en vändpunkt i den brittiska historien. Beda grundade sin berättelse på en tidigare, britannisk författare, Gildas, som beklagade att hans landsmän hade lejt ”saxare” som senare gjorde revolt och plundrade Britannien. Medan Gildas såg det som en katastrof menade Beda att det var en viktig del i Guds plan att introducera Hans folk i Britannien.
Båda författarna anger att ”saxarna” på olika sätt utarmade ”britannierna”, och förutsatte att läsarna skulle vara införstådda med deras tolkning av dessa termer. Beda gjorde också skillnad mellan olika grupper av nykomlingar och ansåg att folken i de olika engelska kungadömena härstammade från såväl saxare som angler och jutar. Trots att han på andra ställen i sitt verk konstaterade att olika stammar från kontinenten deltog i kolonisationen kom berättelsen om engelsmännens anglosaxiska ursprung att dominera senare generationers syn på perioden. Under de senaste femtio åren har denna ”massinvandringsteori” dock blivit ifrågasatt. Framsteg inom historia, arkeologi och ortnamnsforskning har, tillsammans med nya naturvetenskapliga analysmetoder, öppnar helt andra perspektiv för forskningen om denna tidsperiod.
När kom anglosaxarna till England?
Beda uppgav i sin Kyrkohistoria att det var under perioden 449–456 som tre skeppslaster med angler eller saxare landsteg i Britannien, efter inbjudan från en britannisk härskare, och därmed inledde kolonisationen i England. Det är alltför sent. En gallisk krönikör skrev, förmodligen på 450-talet, att en stor del av det romerska Britannien hade erövrats av saxarna redan år 441, vilket sätter en bortre gräns för deras första landstigningar.
I modern tid har det funnits olika uppfattningar. Dateringar av senromersk keramik, som tydde på att germaner bosatte sig vid den östengelska kusten på 300-talet, fick stöd mot slutet av 1900-talet, men har senare motbevisats. På senare tid har det föreslagits att östra Britannien kan ha varit germansktalande under romersk tid, men den tanken har inget större stöd i romersk-brittiska ortnamn.
I dag anses det allmänt att anglosaxarnas närvaro i England kan spåras till tiden närmast efter det romerskinspirerade styrets slut (ca 410), och att den är påtaglig kring år 420. Den etablerades i sakta mak under den följande generationen. Under 400-talets andra hälft finns belägg för att anglosaxarnas materiella kultur var jämförelsevis omfattande. Den framträder tydligt på gravplatser och nu i allt större omfattning i bosättningar, företrädesvis öster om en gränslinje från Lyme Regis till Sunderland. Men till och med österut finns det luckor där man har gjort mycket få fynd: i och omkring Essex samt i delar av östra Midlands.
Varifrån kom de?
I början av sin Kyrkohistoria kallade Beda nykomlingarna för saxare, angler och jutar, medan den bysantinske historikern Prokopius talade om angler och friser. Saxarna har sina rötter i norra Germanien, i ett område som sträcker sig från Hamburg och Hannover till Nordsjön. Anglerna kom främst från Schleswig-Holstein, längst ned på Jylland i Danmark, som i övrigt beboddes av jutar. Friserna stammade från kusttrakterna i Nederländerna och närliggande områden i nuvarande Tyskland som sträcker sig fram till Bremen.
Senare skrev Beda att även andra folk deltog i kolonisationen, bland annat rugier (från Östersjökusten vid Oders mynning), daner (från de danska öarna och södra Sverige), hunner (få belägg för dessa har hittats hittills) och brukterer (sannolikt från området mellan floderna Lippe och Ruhr). Arkeologiska fynd ger i regel stöd för att det var så. Fynden är särskilt koncentrerade till den nordvästra delen av dagens Tyskland, men det finns också länkar till Norge och delar av Frankrike, där anglosaxiska bosättningar har hittats i södra Normandie.
Man har länge iakttagit att typiskt angliska fynd dominerar i östra Midlands och East Anglia (Östangeln), medan saxiska lämningar finns i och söder om Themsens övre och nedre floddalar. Hittills har fynd från jutarna koncentrerats till östra Kent, där de under 500-talet avlöstes av ett frankiskt inflytande.
Varför flyttade anglosaxarna?
Många orsaker har angetts till den anglosaxiska koloniseringen, både positiva och negativa. Till de senare hör de översvämningar som drabbade kustbosättningar vid östra Nordsjön, som då ofta bestod av pålbyggnader. Dessutom utlöste de stora stamförflyttningarna under folkvandringstiden en dominoeffekt som drev kustbefolkningar att söka sig till andra sidan av havet.
En viktig faktor var helt klart de romerska försvarsanläggningarnas sammanbrott. Ett nätverk av befästningar på ömse sidor om Engelska kanalen hade hejdat anfall från Nordsjön under större delen av 300-talet. Men på 400-talet förföll garnisonerna, och pirater kunde attackera kusterna i södra Britannien och Gallien (Frankrike). Västra Gallien fick frankiska och västgotiska kungar som lyckades driva tillbaka sjörövarna, men det postromerska Britannien hade ett bristfälligt försvar. När de saxiska kustborgarna, från East Anglia till Portsmouth, inte längre bemannades ökade plundringstågen och piratöverfallen.
Roms fall gav ledartyper chansen att inte bara plundra, utan också att ockupera mark, ta makten i byarna och kräva tribut. Brittiska härskare kan ha anlitat saxiska legoknektar, som Gildas uppgav. När dessa trupper sedan revolterade grundlade de germanska bosättningar som kunde utkräva tribut av britannierna.
Arkeologiska fynd tyder på att flera olika grupper grundade bosättningar oberoende av varandra, kanske först i Norfolk och östra Kent. Även om de från början var legosoldater rotade de sig snart och blev självständiga. Kanske försvarade varje provins i det senromerska Britannien sitt eget territorium, och förhandlade med olika potentiella ”beskyddare”.
Hur många var invandrarna?
Detta är en omstridd fråga utan något entydigt svar. Under många hundra år antog man att det var en massinvandring, att hela germanstammar kom till Britannien, bröt mark och startade jordbruk, ungefär som européerna senare gjorde i Nya världen. Beda påstod faktiskt att anglernas urhem på kontinenten övergavs, men det har inte kunnat beläggas genom arkeologiska fynd.
Idén om storskalig invandring har tilltalat många språkvetare, som påpekar att engelska är ett germanskt språk med en minoritet keltiska och latinska lånord. I större delen av England ersatte anglosaxiska namn de tidigare romersk-britanniska. Men det finns vissa belägg i litteraturen för att britanniska folkgrupper och samhällsbildningar kan ha funnits kvar i delar av östra England ända in på 600-talet, och arkeologiska fynd pekar i allt högre grad på att övergången mellan ”britanniskt” och ”anglosaxiskt” byggde lika mycket på kulturella val som på migration. Man kan alltså räkna med att en ”anglifieringsprocess” pågick parallellt med invandringen.
Man tror att det senromerska Britannien hade minst två miljoner invånare. Den massiva avskogning som kännetecknade den romerska tiden tycks inte ha minskat, så det är osannolikt att bondebefolkningen blev särskilt mycket mindre under 400- och 500-talen. Bönderna överlevde med andra ord i många områden, och de fick förstärkning av invandrare under flera generationer. Antalet individer som tog sig över havet till Britannien har uppskattats till allt mellan några tiotals till flerahundra tusen.
Nu har även genetiska studier ägnats denna fråga. Preliminära resultat har visat på starka länkar mellan östra Britannien och närområdet på kontinenten, och närmare band mellan området längst i väster och norra Spanien. De senaste studierna tyder på att invandrarna i delar av östra Britannien utgjorde över en tredjedel av befolkningen, men det är osäkert när dessa genetiska markörer uppstod. Var de resultat av koloniseringen efter den senaste istiden, yngre stenålderns jordbruksrevolution, stamförflyttningar senare under förhistorien, anglosaxisk invandring, vikingatiden eller allt sammantaget? Historien bakom dessa variationer är omdiskuterad, även om man ur genetisk synpunkt kan identifiera vissa skillnader mellan Wales och Cornwall i jämförelse med England.
Man har också testat att göra isotopanalyser av tänder. Med den tekniken kan man avgöra i vilket område en individ har växt upp. Hittills har försöken varit småskaliga, och de flesta resultat bekräftar att individer som testats antingen var födda på plats eller på annat håll i Britannien. Men en analys av 8 (av totalt 51) skelett som grävdes ut vid Ringlemere Farm i Kent tydde på att vissa var födda i Friesland, och de upphittade föremålen har en tydlig kontinental prägel. I framtiden kanske tekniken kan ge svar på fler frågor, men bara en mindre del av gravarna på de flesta tidiga gravplatser kommer förmodligen att kunna visas tillhöra invandrande personer.
Vad hände med britannierna?
I flera hundra år antog man att britannierna flydde från saxarnas härjningar till Wales och Cornwall, och övergav sina marker. Det finns vissa belägg för detta, genom främmande inflytanden på det walesiska språket. Det skedde också en britannisk invandring till Armorica, som senare fick namnet Bretagne. Men det verkar alltmer troligt att britanniska bosättningar levde kvar.
Ortnamn i Kent visar att britanniska var ett levande språk under den postromerska tiden. Spridningen av en särskild stil inom metallbearbetningen i de senromerska verkstäderna, med exempelvis skivformade broscher, kan tolkas som belägg för att britannierna kontrollerade sydöstra England nedanför Themsen en bra bit in på 400-talet. Ett brev från påven Gregorius tyder på att Augustinus av Canterbury var involverad i teologiska diskussioner med britanniska präster som bodde i Canterbury omkring år 600. Staden Lincoln var fortfarande i britanniska händer, liksom Verulamium (St Albans). Kristendomen levde vidare på båda platserna. Arkeologerna anser numera att den period som har kallats ”senromersk” i själva verket varade en bit in på 400-talet, och man har identifierat gravar från senromersk tid på platser som Baldock och Southwark.
Utanför de tidiga anglosaxiska bosättningsområdena tycks britanniska samhällen ha överlevt ganska smärtfritt, även om många tvingades betala tributer. Norr och väster om området som tidigare var det romerska Britannien växte britanniska kungariken fram, och vissa störtades först på 500- eller 600-talet. Cornwall styrdes av inhemska härskare fram till vikingatiden. Engelska bosättningar i dessa områden grundades snarare av jordägare än av lantarbetare och bönder, och där fanns engelska jordskiftesformer, engelsktalande stormän och engelska kyrkliga makthavare.
Ortnamn från tiden före anglosaxarna är vanligare i västra Storbritannien än i trakter med rikliga arkeologiska fynd från tidig anglosaxisk tid. Det kan betyda att de västra områdena först senare utsattes för en mer politiskt präglad ”anglifiering” jämfört med de östra områdena, och att lokalbefolkningen behöll mer av sitt traditionella kulturgods när de övergick från att vara britanniska till att bli engelska.
När började man använda termen anglosaxare?
Romare och britannier kallade de första invandrarna saxare. Frankerna föredrog benämningen angler, och den anammades också av påvemakten, särskilt av Gregorius den store.
Beda använde båda benämningarna. När han talade om germaner i Britannien skrev han antingen ”angler” eller ”angler och saxare”, men han var inte konsekvent. Hans samtida Stefan av Ripon kallade den helige Wilfrid ”saxarnas biskop”, trots att dennes biskopsdöme låg i Northumbria.
Termen anglosaxare uppkom på kontinenten under 700-talet och användes för att särskilja Britanniens germanska invånare från Nordeuropas ”gamla saxare”. När kung Alfred på 800-talet tog över delar av Mercia titulerade han sig anglosaxarnas kung. Titeln levde kvar på 900-talet när hans arvtagare hade tagit kontroll över Northumbria, men föll senare ur bruk och ersattes av engelsmännens kung (”King of the English”). På 1500-talet återupplivades termen anglosaxisk av akademiker som beteckning på en viss period i Englands historia.
Nicholas J Higham är professor emeritus i medeltidshistoria och kulturgeografi vid University of Manchester, och har tillsammans med Martin Ryan skrivit The Anglo-Saxon World (Yale University Press 2013).
