Waterloo

Du har hört om hur britterna slog Napoleon vid Waterloo? Nåja, de hade inte klarat det utan hjälp utifrån. Över 60 procent av armén bestod av utlänningar – och de är lätta att glömma bort.

I de flesta historieskrivningar besegrades Napoleon först och främst av brittiska trupper vid Waterloo. Självklart fanns där soldater från andra nationer också, men deras roll har ofta underskattats. I själva verket var det bara 38 procent av hertigen av Wellingtons armé som bestod av engelsmän, skottar och irländare, och därför kan kallas britter. Förutom dem fanns det ungefär 10 000 tyska legionärer som stridit i brittisk tjänst och därför var en integrerad del av den brittiska armén. Ungefär hälften av Wellingtons avdelningar kom dock från Braunschweig, Nassau, Hannover och det nya konungariket Nederländerna. De skulle spela en framträdande roll under fälttåget och bidrog i allra högsta grad till Napoleons nederlag. Historien har inte alltid gett dem den uppmärksamhet de förtjänar.

När segermakterna i Wien blev underrättade om att Napoleon hade lämnat Elba och var tillbaka i Frankrike fruktade de att alla ansträngningarna under de senaste årens krig skulle ha varit förgäves. När kejsaren besegrades 1814, två år efter hans katastrofala fälttåg i Ryssland och närmare ett år efter hans nederlag i Tyskland och Spanien, hade många gränser suddats ut. De segrande stormakterna Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen gick i spetsen för konferensen som skulle bygga upp ett nytt Europa. Ryssland krävde området Polen och Preussen. Preussen, som skulle få släppa flera områden, önskade ersättningar i Sachsen och runt Rhen. Österrike och Storbritannien protesterade, eftersom de helst såg att ryssarna stannade där de var, och ansåg att Preussen skulle få en alltför dominerande roll i Centraleuropa. Samtidigt, som motvikt, jobbade de för att Frankrike skulle få en plats vid förhandlingsbordet – som en likvärdig stormakt.

Runt jul 1814 var det nära att ett stor­krig bröt ut. Att Storbritannien ingick fred med USA, som de varit i krig med sedan 1812, ledde till att de kunde avsätta större delen av sin militära styrka till Europa. Styrke­balansen tippade i Storbritanniens, Österrikes och Frankrikes favör. Preussen och Ryssland drog sig tillbaka. Förhand­lingarna gick framåt och lösningen på det europeiska problemet började skymtas.
I mars 1815 nåddes de dock av nyheten om att Napoleon hade landstigit i Frankrike. Stormakterna glömde sina oenigheter. De enades raskt om att mobilisera 150 000 man i fält och inte vika innan Napoleon åter var besegrad.

Den 20 mars marscherade Napoleon in i Paris, dit kung Ludvig XVIII hade rymt natten innan. Kejsaren tog snabbt tillbaka makten, men hans position var långt ifrån så stark som den en gång varit.

I avsikt att visa medgörlighet och få det franska folket med sig genomförde han många liberala reformer, tilltag som för ögon­blicket dämpade det interna mot­ståndet och som dessutom gav den politiska opposi­tionen medel för att motarbeta honom. Det Napoleon behövde var en snabb seger för att få det franska folket med sig. Han vände därför blicken norrut – mot Belgien. I det här området, som nu tillhörde det förenade Nederländerna, stod en brittisk-tysk-nederländsk armé (härefter kallad den allierade armén) under hertigen av Wellington (91 000 man) och en preussisk armé under marskalk Blücher von Wahlstatt (119 000 man). Genom att agera snabbt och anfalla mellan de två arméerna hoppades kejsaren kunna besegra dem en efter en, innan de stora ryska och öster­rikiska härarna gick över gränsen till Frankrike i höjd med Rhen.

En seger i Belgien skulle tvinga Stor­britannien att dra bort sina trupper från kontinenten och få de övriga makterna att tvivla. Som bonus skulle belgarna gå över på fransk sida och segern skulle återupprätta det franska folkets välvilja för Napoleon. Om de här målen skulle uppnås efter segern i Belgien i verkligheten kan diskuteras, men det här var kejsarens resonemang.

Operationen startade på morgonen den 15 juni 1815, när franska trupper (122 000 man) korsade den fransk-belgiska gränsen uppdelade i tre kolonner. Det första mot­ståndet kom från preussiska styrkor, trupper under general Zieten söder om Charleroi. Den här styrkan nöjde sig med att bara försena fransmännen, samtidigt som han på ett kontrollerat sätt backade över Sambrefloden med sina män och intog ny ställning lite längre norrut. Samtidigt började Blücher dirigera sina övriga kårer mot Sombreffe, medan Wellington var sen att reagera på det franska anfallet. Samma kväll, efter att ha utkämpat mindre strider med preussarna vid Gilly och Gosselies, stod Napoleon på Sambres norra sida med över hälften av sin här.

Morgonen därpå, den 16 juni, avancerade hans två flyglar dels norrut mot Quatre-Bras, dels i nordostlig riktning mot Som­breffe. På eftermiddagen flammade två fält­slag upp när kejsaren krigade mot Blücher i det stora slaget vid Ligny, och när Wellington stoppade den franska vänsterflygeln under marskalk Ney i slaget vid Quatre-Bras. Slaget vid Ligny vanns av fransmännen och preussarna drog sig tillbaka mot Wavre efter stora förluster. Quatre-Bras avslutade slaget oavgjort, så att båda sidor blev stående kvar på slagfältet när kvällen kom.

Dessvärre för Napoleon hade kommu­nika­­tions­problem mellan honom och Ney lett till att d’Erlons kår på närmare 20 000 man marscherade fram och tillbaka mellan slagfälten, utan att göra någon nytta. Sam­tidigt hade kejsaren själv underlåtit att kalla fram sin reservkår (Lobau) på 10 000 man från Charleroi. De här tillbakadragningarna ledde till att Napoleon bara vann en halv seger den 16 juni, och koalitionsarméerna befann sig fortfarande tillräckligt nära varandra för att kunna förena sig mot honom.

På morgonen den 17 juni var kejsaren osedvanligt trög att komma igång. Det ledde till att han inte förstod att Wellington redan stod vid Quatre-Bras. När den informationen till slut nådde honom hade den allierade armén redan startat tillbakadragningen mot Waterloo. Samtidigt uppfattade inte Napoleon i villfarelsen att Blücher befann sig på reträtt tillbaka mot Liège och Maastricht, så han rekognoserade bara vägarna som ledde till Wavre halvhjärtat. I tron att Blücher var ute ur spelet skyndade kejsaren efter Wellington, men en osedvanligt häftig regnskur i kombination med den brittiska kavallerichefen lord Uxbridges ihållande strid vid Genappe gjorde att alla försök att hinna ifatt Wellington misslyckades.

Samma kväll gick de två arméerna i bi­vack på varsin sida om den regnvåta dalen Mont-Saint-Jean. Under tiden hade Blücher bestämt sig för att bistå Wellington i strid­en följande dag genom en flankmarsch från Wavre till Mont-Saint-Jean, samtidigt som chefen över Napoleons högra flank, marskalk Grouchy (med 33 000 man), förgäves letade efter den preussiska armén söder om Wavre. När morgonen kom, sön­dagen den 18 juni 1815, var Napoleon nöjd med att Wellington fortfarande stod på nordsidan av dalen. Kejsaren var säker på seger. Visserligen hade Wellington en bra position med sina trupper dolda från den franska sidan, och styrkeantalet var ungefär detsamma – 73 000 fransmän mot 68 000 britter, nederländare och tyskar. Men Napoleon ansåg att hans infanteri, kavalleri och artilleri var överlägsna i kvalitet, framför allt jämfört med de icke-brittiska avdelningarna i Wellingtons armé. Några av hans officerare tyckte att kejsaren skulle manövrera sig runt hertigens position, men Napoleon valde ett direkt anfall. Det skulle ta för lång tid att gå runt fienden och marken skulle vara olämplig för kanonerna. I stället skulle fransmännen anfalla Wellingtons vänstra centrum front­alt, pressa det bakåt, föra upp artilleriet på åsen och krossa hertigen med hjälp av kejsarens reserver: greve Lobaus kår, det tunga kavalleriet och det franska kejsar­gardet.

I stort sett var det en realistisk plan. På grund av att delar av greve d’Erlons 1:a kår, det kejserliga gardet och många av artilleriets batterier ännu inte hade nått fram till slagfältet sköts anfallet upp flera gånger. En viktig orsak till förseningarna var att marken var blöt och att artilleriets ammunitionsenheter var försenade. Den här väntan blev olycksalig för kejsaren. Medan Wellington väntade bakom sin ås kom Blüchers tättrupper närmare Mont-Saint-Jean. Den första brigaden från IV:e preussiska kåren nådde Chapelle-Saint-Lambert redan klockan nio på morgonen – med resten av kåren strax bakom. Vid middagstid var till och med I:a och II:a kåren i rörelse västerut från Wavre. Kejsaren var ännu ovetande om de här rörelserna och trodde att marskalk Grouchy hade placerat sig så att Blücher inte skulle kunna blanda sig i vid Mont-Saint-Jean. Det sista var fel. Grouchy stod runt Gembloux och Sart-à-Walhain, söder om den preuss­iska huvud­styrkan vid Wavre, och han befann sig i en ogynnsam position för att kunna påverka händelserna den 18 juni.

Slaget vid Waterloo startade strax innan middagstid med ett franskt anfall mot Wellingtons högra stödpunkt – skogen och herrgården vid Hougoumont – som först och främst försvarades av trupper från Nassau och Hannover. Anfallet var delvis en avledningsmanöver för att binda upp hertigens högra flygel och delvis till för att förhindra att Wellington skulle möta Napoleons stora anfall med ett motanfall från Hougoumont. Fransmännen drev tillbaka de nassauiska och hannoveranska soldat­erna som höll skogen. När de nådde själva herrgårdsbyggnaden stannade de dock upp och striden utvecklade sig snabbt till ett miniatyrslag, där fransmännen skick­ade in bataljon efter bataljon för att försöka erövra positionen. Wellington svarade med att förstärka herr­gården med brittiska gardetrupper.

Striden hade pågått i över en timme och Napoleons stora anfall på östsidan av Brysselvägen skulle precis börja då kejsaren upptäckte oidentifierade trupper i området runt Chapelle-Saint-Lambert. Det var klart att det var preussarna man såg, vilket förändrade hela situationen för Napoleon. Det betydde att han måste avsätta folk för att möta det här hotet mot hans flank, och hans övertag på Wellington skulle då försvinna. Han bedömde situationen som att han hade några timmar på sig att slå Wellington, innan hotet från Blücher tvingade honom att flytta trupper till den högra flanken. Under ledning av en massiv beskjutning från 80 franska kanoner avancerade d’Erlons kår genom dalen mot Wellingtons vänstra centrum, samtidigt som en fransk brigad anföll hertigens stödpunkt i centrum – bondgården La Haie Sainte.

Till att börja med gick det bra för frans­männen. De omringade bondgården på tre sidor och en hannoveransk infanteribataljon som avancerade till försvararnas undsätt­ning slogs ut av franskt kavalleri. För att undgå felen man gjorde under kriget mot engelsmännen i Spanien hade d’Erlons divisioner avancerat på långa linjer i stället för de vanliga kolonnerna. Orsaken var att man ville undvika den svåra manövern att ändra på linjen när man kom i kontakt med Wellingtons trupper bakom åsen.

Det här var lyckat till att börja med, för de brittiska och nederländska trupperna som tog emot anfallet kom snart till korta i striden. Men så förändrades situationen. Hertigens två kavalleribrigader gick till anfall och fransmännen var sena med att möta dem med eget kavalleri. Hela det franska anfallet bröt samman, och d’Erlons kår störtade tillbaka ner över åsen med de brittiska ryttarna efter sig. De stannade inte förrän de nådde det franska batteriet nere i dalen, där det blev britternas tur att ådra sig stora förluster.

Napoleons stora anfall hade dock stannat av och kejsaren behövde nu tid för att omorgan­isera sina trupper. I och med att d’Erlons kår slagits tillbaka hade Napoleon mist det tidsövertag som kunde ha gett honom segern i slaget innan preussarna nådde fram. Nu blev han tvungen att flytta sin reservkår under greve Lobau och två av sina kavalleri­divisioner till en blockerings­position på sin högra flank. De här avdel­ningarna var därmed ute ur slaget mot Wellington.

Preussarna hade visserligen inte kastat sig in i striden ännu, för de var tvungna att kämpa sig över leriga vägar och passera floden Lasne – som hade blivit bredare efter nattens regnväder. Wellington blev tvungen att strida starkt i några timmar till, innan Blüchers hjälp skulle bli märkbar. Napoleon hade två reserver att sätta in mot Wellington – kejsargardet och resterna av kavalleriet som inte var använt. Han gav marskalk Ney – som hade det taktiska ansvaret för slaget – direktiv om att göra sig klar för att anfalla med kavalleriet, men nu slog den dåliga kommunikationen mellan kejsaren och hans marskalk åter till med full styrka. Wellington gjorde vissa omdisponeringar för att skydda sina avdelningar från artillerielden, och Ney fick intrycket att hertigen höll på att dra sig tillbaka. Han satte in sitt kavalleri för tidigt.

Medan striderna fortfarande rasade runt Hougoumont, anföll Milhauds tunga kavall­eri­kår. Utan att få order om det gick till och med chefen för det lätta garde­kavalleriet till anfall. Cirka 5 000 kavallerister korsade dalen, red igenom eld från kanon­erna och vällde över toppen, där Wellingtons infanteri väntade på dem. Hertigen hade sett hur Ney ställde upp. När frans­männen passerade raden av brittiska batterier uppdagade de att fienden var förberedd – utgrupperad i fyrkanter – det mest effektiva sättet att möta kavalleri på. Förbluffade över att möta ett sådant motstånd lyckades inte fransmännen uppnå någonting, och när de passerat de många fyrkanterna väntade det brittiska kavalleriet på dem.

En kaotisk strid bröt ut mellan ryttarna på båda sidor och vid fyrkanterna flammade musköterna varje gång fransmännen kom för nära. Snart strömmade Neys ryttare tillbaka neröver åsen, sönderslitna och med behov av omorganisering. Wellingtons artillerister, som sökt täckning inne i fyrkanterna, vände tillbaka till sina kanoner och återupptog skottlossningen.

Napoleons uppmärksamhet var vid den här tidpunkten allt mer riktad mot de nyanlända preussarna, men då han insåg att Ney hade gått till anfall med kavalleriet ansåg han att det var bättre att anfallet fortsatte än att Wellington fick en andningspaus. Han beordrade till och med Kellermanns kavallerikår och det tunga gardekavalleriet att anfalla. Gång på gång stormade det franska kavalleriet uppöver åsen – för att lika ofta drivas tillbaka av elden från de brittiska fyrkanterna.

På grund av kommunikationssvårigheterna mellan Ney och kejsaren stod det franska infanteriet stilla utan att blanda sig i striden. På så sätt blev kejsarens andra reserv utmattad. Med kavalleriet mer eller mindre ute ur bilden hade han bara ett trumfkort kvar – det kejserliga gardet. På kejsarens högra flank hade Blücher gått till aktion. Trots att bara två av hans nio brigader hade korsat Lasne (ytterligare tre brigader befann sig i kontakt med Grouchy vid Wavre), anföll preussarna Lobaus kår öster om Plancenoit. Lobau slog först tillbaka anfallet, men då preussarna gradvis fick förstärkningar blev han tvungen att retirera så att han till slut höll en nord–sydlig linje, med Plancenoit som stödpunkt i syd.

Vid sextiden anföll Blücher platsen och Napoleon skickade en tredjedel av kejsar­gardet – det unga gardet – för att stötta Lobau. Striden rasade fram och tillbaka, och inte förrän kejsaren avsatte ytterligare två bataljoner från det gamla gardet drevs Blücher tillbaka.

Skymningen var nu nära, och med Plancenoit åter i franska händer hade kejsaren tillkämpat sig en sista chans att sätta in en nådastöt mot Wellington.

Medan striden rasade runt Plancenoit hade hertigen nått en kris. Även om Neys otaliga kavallerianfall hade slitit ut det franska kavalleriet var resultatet av anfallen, i kombination med det kraftiga franska artilleriet, att det trots allt hade en väldig effekt på den allierade linjen. Stående i fyrkanter hade de brittiska och tyska bataljonerna lidit väldiga förluster när kanonkulor slog igenom formationerna och lemlästade soldaterna, ibland hela dussin åt gången. För att göra saken värre hade Ney klarat att erövra La Haie Sainte och kunde därmed leda fram infanteriet och artilleriet för att beskjuta de allierade soldaterna på kort avstånd. Röken låg tät längs hela åskammen, musköterna glänste i det avtagande dagsljuset och på grund av ett taktiskt felgrepp blev ytterligare en hannoveransk bataljon utslagen av det franska kavalleriet. Nu ansåg Napoleon att tiden var inne för att sätta in gardet!

Med en gardebataljon i reserv vid Le Caillou och två runt stabsplatsen vid La Belle Alliance fanns det nio kvar för att genomföra det sista anfallet som skulle knäcka Wellingtons linje och ge Napoleon segern. Kejsaren själv följde dem fram, innan de ställde upp i dalen mellan La Haie Sainte och Hougoumont. Fem av dem, två bataljoner grenadjärer och tre bataljoner chausseurer, skulle gå i täten – de övriga fyra skulle följa upp i den andra vågen.

Efter vad som hänt d’Erlon några timmar tidigare bad gardets chefer Napoleon om att få avancera i fyrkanter. Det var betydligt svårare att avancera på det här sättet, men man skulle bättre kunna möta ett eventuellt anfall från brittiskt kavalleri. Kejsaren gav sitt bifall. Samtidigt utgick det order till cheferna för första och andra kåren om att de skulle följa efter gardets anfall och beskydda flankerna. Greve d’Erlon hade en relativt intakt formation kvar, Donzelots 2:a division, som nu sattes in i anfallet mot gardets högra flygel. Till och med Bachelus 5:e division, i Reilles kår, skulle delta men den hann inte omorganisera sig fort nog och kom inte med.

När de fem gardebataljonerna började korsa dalen hade de därför inget flankskydd på vänster sida. Med marschtrummorna smattrande avancerade gardet mot Wellingtons ås. Med jämna intervall ropade man ”Leve kejsaren!”, stridsmoralen i den här elitformationen var väldigt hög.

Sett från höger mot höger låg Donzelots division i täten. Den avancerade i kolonn och skulle nå fienden först, väster om La Haie Sainte. Därefter, till vänster och en liten bit bak, kom de två bataljonerna gardegrenadjärer i fyrkant, med i sin tur chasseurerna tätt efter. På vägen fram mot åsen öppnade det sig en lucka, dels mellan grenadjärerna och chasseurerna, dels mellan de första två chasseurbataljonerna och den tredje. Det sista berodde antagligen på att den här bataljonen väntat på Bachelu och att den måste marschera över ett område fullt av döda män och hästar efter kavalleri­anfallen. Förseningen gjorde att den hamnade många minuter efter sina systerbataljoner, och effekten blev att det franska anfallet skulle komma fram till Wellingtons linje i flera steg från öst mot väst.

Alldeles bakom åsen hade Wellington skrapat ihop de avdelningar han ännu rådde över. Närmast La Haie Sainte stod resterna av de hannoveranska avdelningarna och de tyska legionärerna som hade slagits här hela dagen. De hade blivit förstärkta av soldater från Nassaubrigaden och de tre linjebataljonerna från Braunschweig, men var i ganska dåligt skick. De här soldaterna skulle få ta emot Donzelots anfall samt delar av de franska grenadjärerna.

Väster om de tyska trupperna stod sir Colin Halketts brigad, fyra britt­iska batalj­oner som hade lidit stora förluster under artilleri­beskjutningen på efter­middag­en. De följdes av det brittiska gardet, som också tagit emot mycket under dagens lopp, och dessutom hade avsatt en stor del av männen till försvaret av Hougoumont. Därefter kom Adams lätta brigad. Med tanke på att Bachelus division aldrig hann komma med i anfallet skulle Adams män undgå att bli anfallna frontalt. Med regements­orkestrarna spelande nådde gardet den punkt där backen börjar stiga mot ås­kammen. Det brittiska batteriet, som fortfar­ande hade ammunition, avfyrade dubbel­skott på kort avstånd. Det var en blandning av kanon­kulor och skrot­laddningar som var väldigt effektiv mot fyrkanterna. Skrot­laddningarna piskade fyrkanternas front och flanker, och fick män att falla som trasdockor; tunga kanonkulor slog igenom de tätt packade gardisterna som inte hade mött fysiskt motstånd ännu, dräpte män i dussintal och sprutade ner de överlevande med kaskader av blod, inälvor och benfragment. Marskalk Ney red framför grenadjärerna när hans häst föll. Det var inte den första hästen han miste den här dagen, men Ney själv klarade sig som tidigare – helt oskadd. Till höger om sig såg han hur Donzelots män hade stannat och befann sig i eldstrid med tyskarna utanför La Haie Sainte, till vänster hade chasseurerna fortfarande några minuter på sig innan de skulle nå toppen.

Rakt framför marskalken hade Halketts britter ryckt fram en bit för att få bättre möjlighet att skjuta mot gardisterna. Snart var de två sidorna så nära varandra att det öppnades eld med musköterna. Vid de flesta tillfällen då Wellingtons infanterister mött fransmän frontalt i Spanien hade britterna segrat. De var bättre skyttar och hertigen hade som regel placerat dem i en taktiskt gynn­sam position. Den här gången blev det annor­lunda. Med låg moral efter många timmar under eld, och eftersom två av fyra bataljoner bestod av en relativt stor andel nyutbildade utan stridserfarenhet, kom britterna nu till korta. Panik uppstod – och delar av avdelningarna föll tillbaka mot åskammen.

Förvirringen var så total att fransmännen enkelt skulle ha kunnat få reträtten att övergå i flykt. Visserligen hade Wellington fört över utvilat kavalleri från sin vänstra flank, men gardet befann sig i fyrkanter och de här skulle ganska lätt kunna stå emot en kavallerichock. Wellington befann sig ett stycke bortanför med sin gardebrigad och såg att det höll på att gå illa. Han hade emellertid fullt upp med att dirigera försvaret mot chasseurerna – som när som helst skulle nå åskammen på hans sida.

Räddningen kom istället från de nassau­iska soldaterna i Kruses brigad – som hertigen hade lett fram till första linjen. Prins Vilhelm av Nederländerna, landets tronföljare, ställde sig i spetsen för de här soldaterna och ledde dem diagonalt neröver åskammen, så att de träffade grenadjärerna i höger flank. Anfallet kom så oväntat att gardisterna inte kunde följa efter de retirerande britterna. Faktum var att det fick så stor effekt att den högra av de två fyrkanterna visade tecken på att falla tillbaka när prinsen plötsligt träffades av en kula och föll ihop i sadeln. Han var bara sårad, men händelsen ledde till att soldaterna från Nassau miste modet. De började dra sig tillbaka och snart hade reträtten förvandlats till en rask flykt tillbaka över åskammen. Anfallet hade varit kort, men fick som följd att gardegrenadjärerna bromsade upp under några värdefulla ögonblick. Halkett var sårad, träffad av en kula i munnen, men hans officerare lyckades få ordning på bataljonen igen. Samtidigt fick också de nederländska batalj­onerna, som precis hade marscherat upp till fronten, några extra minuter på sig att komma i position, och vi ska strax komma tillbaka till dem.

Samtidigt som grenadjärerna slogs mot Halketts och prins Vilhelms män i närheten av La Haie Sainte hade chasseurerna nått fram till Wellingtons linje längre västerut. Deras anfall träffade platsen där hertigen hade sin gardebrigad. Här hade hertigen gett order om att männen skulle lägga sig ner alldeles bakom åskammen. Medan stanken av krut blandades med doften från det fortfarande våta gräset väntade de brittiska gardisterna på fienden samtidigt som de kände vibrationerna från tusentals fötter i marken. Chasseurerna å sin sida insåg inte att fienden var så nära. De såg bara några få officerare till häst, de få kanoner som gav dem så fruktansvärda förluster och en till synes tom åskam. Hade britterna redan övergivit den här delen av linjen? Var segern vunnen?

Den här villfarelsen togs snart ur chasseur­erna när en av de väntande officer­­arna ropade en order och tusentals röd­uniform­erade soldater plötsligt dök upp rakt framför dem. På ett ögonblick förstod alla vad som skulle ske. Det franska befälet ropade att de skulle göra halt och lyfta musköterna, men det var redan för sent. Den första brittiska salvan dånade över åskammen och männen i den franska fronten kastades tillbaka under hemska skrik av smärta. Chasseurerna försökte besvara elden, bara för att strax därefter få ta emot den andra salvan.

En väldrillad brittisk infanterist kunde ladda sitt vapen på under 20 sekunder. När första laddningen skjutits kom turen till andra laddningen. Tättrupperna avlossade sina skott, varpå de på sidorna följde efter, så att elden rasade från centrum av linjen och ut mot flankerna i en eldstorm som aldrig slutade. Chasseurerna stod emot den här beskjutningen i flera minuter, sedan fick de nog. De vände om och föll bakåt neröver åskammen.

Så långt hade det brittiska gardet kämpat helt efter konstens alla regler. Efter detta gick det sämre. Några kompanichefer gav order om att man skulle anfalla med bajonetter, och britterna störtade efter de tillbakadragande chasseurerna utan något egentligt koordinerat anfall. Det dröjde inte länge innan de blandade sig med fransmännen nere på slätten, och nu närmade de sig plötsligt den gardebataljon (4:e chasseurerna) som blivit försenad tidigare. En brittisk officer ropade felaktigt att franskt kavalleri anföll, och några av kompanierna började forma fyrkanter. Andra valde att dra sig tillbaka uppöver mot åskammen och allt blev kaos.

För att sammanfatta detta ögonblick befann sig hela den brittiska linjen i oordning. Längst österut, nära La Haie Sainte, lyckades man stoppa de retirerande nassauerna, och de slogs tillsammans med braunschweigarna och hannoveranerna mot Donzelots folk, men kunde bara göra detta så länge det brittiska kavalleriet skyddade deras rygg. Längre västerut försökte officerarna i Halketts brigad omorgan­isera sig för att möta ett nytt anfall från grenadjärerna, och de brittiska gardisterna hade precis ryggat uppöver åskammen i vild oordning med den femte chasseurbataljonen efter sig.

Låt oss backa bandet en aning och se vad som hände på den högra sidan, där Ney och grenadjärerna hade fortsatt upp mot åskammen. Här hade Halketts folk klarat att forma om delar av sina män till något som liknade en linje, men de var fortfarande inte under fullständig kontroll. Många britter utnyttjade situationen och lämnade slaget. Hjälpen var ändå nära. Eftersom Wellington hade insett att det franska gardet var i färd med att anfalla hade han kallat in Chassés 3:e nederländska division, som hittills legat bakom första linjen i reserv. Chassé hade delat upp sina två brigader, så att den ena ställde upp bakom det brittiska gardet – och den andra, under generalmajor Detmers, marscherade upp nära Halketts brigad.

När Chassé insåg att britterna nästan inte hade något artilleri i aktion i den här sektorn gav han kapten Krahmer order om att ställa upp sina kanoner på västsidan av Halketts män, varifrån de kunde skjuta mot grenadjärens flank. Kanonerna anlände till platsen med hjul och hästspannar genom lera och gyttja. De ställde snabbt upp i position och började skjuta mot några franska kanoner som dragits fram för att stötta grenadjärerna. Efter att de franska kanonerna snabbt blivit selade och dragna tillbaka kom turen till grenadjärerna. De i sin tur kom i kontakt med britterna. En häftig muskötduell inleddes mellan infanteristerna. Den skulle inte pågå länge. Stora grupper av britter kunde redan ses lämna linjen och falla tillbaka, men Krahmers män fyrade av och skrotladdningarna rev upp stora hål i den vänstra grenadjärbataljonen. Halketts män kunde hela tiden höra smällarna från kanonerna alldeles bredvid sig, men då de franska gardisterna plötsligt föll tillbaka förstod inte britterna att det var nederländarnas eldgivning som fått fienden att dra sig tillbaka. Istället trodde de att grenadjärerna fått nog av muskötelden från britterna, och i röken såg de heller inte att fienden formade om sig till ett nytt anfall rakt under åskammen.

I det här ögonblicket kom Detmers brigad från sluttningen mellan Halketts folk och de tyska avdelningarna utanför La Haie Sainte. Under höga rop avancerade nederländarna förbi britterna, ner i dalen där grenadjärerna åter väntade på att anfalla. Det neder­länd­ska anfallet träffade den högra av de två grenadjärbataljonerna precis när den försökte forma en fyrkant efter reträtten. I början stod striden bara mellan den här och täten av Detmers brigad. Senare anlände flera nederländska bataljoner, till och med den andra franska grenadjärbataljonen drogs in i skottväxlingen.

Saken avgjordes när Krahmer flyttade ner några av sina kanoner på höjden och åter började pumpa in skrotladdningar i flanken på de franska gardisterna. De började rygga och när Detmers beordrade bajonettanfall urartade reträtten till en vild flykt.

På Wellingtons sida var situationen fort­far­ande allvarlig, men nu lade den tidigare nämnde Adam sig i striden. Initiativet kom egentligen från överstelöjtnant Colborne, chefen för 52:a regementet. Han insåg att den femte gardebataljonen saknade flankskydd (Bachelu hade börjat avancera men befann sig fortfarande nere i dalen) och vred därför sin avdelning som en svängdörr mot den framryckande fienden. Det här placerade honom i chasseurernas vänstra flank. I eldstriden som följde närmast krossade 52:a regementet och de omformade gardisterna den sista chasseurbataljonen tills den föll tillbaka i oordning så som de andra gjort några minuter tidigare.

Wellington hade först ridit för att hämta sir Hew Halketts 3:e hannoveranska brigad. Hew Halkett (bror till sir Colin) hade reagerat snabbt. Order hade utdelats om att hela brigaden skulle avancera, men det var bara bataljon Osnabrück som uppfattade den – mycket för att sir Hew själv ställde sig i spetsen för den. När de fem bataljonerna som anföll Wellingtons ås föll tillbaka mot de fyra som Napoleon hade öronmärkt för att följa upp anfallet avancerade Osnabrück, 52:a regementet och Detmers brigad ner i dalen efter dem. Donzelots män greps av panik och ryggade bakåt, rädda för att bli överkörda av Detmers folk. Om det franska gardet hade fått en chans att omforma sig kunde det med stor säkerhet ha genomfört en ordnad reträtt från slagfältet, men med de tyska, brittiska och nederländska avdelningarna tätt efter sig klarade de aldrig att göra detta.

Hew Halkett såg med förvåning och seger­­glädje hur det franska motståndet bröt samman framför hans hannoveranska land­­värns­avdelning. Som en extra bonus tog han general Cambronne till fånga, och han kastade ifrån sig sitt vapen och ropade att han gav sig. Till och med Detmers upplevde en obeskrivlig känsla av triumf då alla framför hans avdelning vek undan och flydde. Snart hade han nått fram till sydsidan av La Haie Sainte, där han gjorde ett kort stopp innan framryckningen fortsatte.

Wellington lekte med tanken på att stoppa Colborne, men då han såg hur till och med de fyra reservbataljonerna i Napoleons garde började rygga ropade han till chefen över 52:a regementet att de skulle fortsätta – och till och med 71:a höglandsregementet ryckte fram. Inte lång stund därefter avancerade de fortfarande utvilade delarna av det brittiska kavalleriet, Vivians och Vandeleurs brigader, och den franska flykten från Waterloo var ett faktum.

Jag ska inte ge någon närmare beskrivning av det slutliga franska nederlaget. Jag nöjer mig med att säga att gardets sammanbrott fick fransmännen att överge också den östra sidan av slagfältet, där täten av Zietens brigad bröt igenom vid Smohain och där Blücher precis erövrat Plancenoit. Napoleons nederlag var ett faktum.

Wellington och Blücher hade vunnit en avgörande seger. Segern hade blivit till genom ett samarbete mellan de allierade och preussiska arméerna. Hertigen hade kunnat stå emot under de långa timmarna innan Blücher hade dykt upp, inte bara på grund av styrkan i sina brittiska avdelningar, utan också den stora insatsen från nederländarna, Braunschweig, Hannover och Nassau.

Man behöver bara kasta en snabb blick på karta nummer 2 för att se hur många av Wellingtons brigader som var icke-brittiska eller åtminstone hade en stor andel tyska avdelningar. Engelsmännen vann kampen om vem som vann slaget vid Waterloo – och vi är vana att tänka att bataljen gick i allierad favör tack vare de brittiska styrkorna. Det är ändå tveksamt, för att inte säga direkt osannolikt, att Wellington skulle ha klarat att slå Napoleon utan Blücher.

Samtidigt är det naturligt att en del saker hade tagit en helt annan riktning om inte de icke-brittiska avdelningarna gjort ett så bra jobb på eftermiddagen runt Hougoumont och La Haie Sainte. Det var först och främst nassauiska trupper som höll Hougoumont vid middagstid, det var tyska legionärer som höll La Haie Sainte under en stor del av slaget, det var nederländarna som höll Smohain och Papelotte hela dagen, och det var braunschweigare som förstärkte Wellingtons förstalinje och hjälpte till med att slå tillbaka Neys kavallerianfall. Under den sista avgörande timmen av slaget hjälpte trupper från samtliga av de här nationerna samt Hannover till med att kasta tillbaka det franska gardet och säkra de allierades seger.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Michael Tamelander bor i Uppsala. Till vardags är han säljare, men han har de senaste 15 åren skrivit en rad böcker, först och främst om andra världskriget. Några av böckerna är: Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940, Bismarck: kampen om Atlanten, Tirpitz: kampen om norra Ishavet och Andra världskriget år för år.