Förlora dig i Rom
Upptäck fyra stadsdelar på uppgång, långt från de söndertrampade turiststigarna.
TEXT Lisa Abend @LisaAbend FOTO River Thompson @riverthompson
Rom må vara den klassiska staden, men som alla andra storstäder är det en plats i konstant förändring. Yngre generationer flyttar till områden som tidigare var impopulära och kaffebutiker, konstgallerier och restauranger med lokalproducerad mat tillför nytt liv. I Rom hör kvarter som en gång betraktades som förorter nu till centrum.
Monti
Känt för: modernt konsthantverk och design
Uliana Medikova ser lika änglalik ut som serafen hon formar när hon försiktigt arrangerar små guldbitar tills de bildar ett par vingar. En timme tidigare var hennes verkstad full med besökare som försökte skapa sin egen mosaik. Nu strömmar eftermiddagssolen in genom fönstret och lyser upp hennes långa hår. Hon ser ut att ha klivit rakt ut från en renässansmålning som illustrerar avskildhet. Hon är alldeles för fokuserad på sitt arbete, ett uppdrag från en ortodox kyrka, för att tänka på liknelsen. ”Detta är äkta italiensk konst”, säger Uliana om mosaiken som tar henne och hennes kollegor på Studio Cassio (studiocassio.com) flera månader att rekonstruera och skapa. Monti är fullt med äkta italiensk konst. Området ligger centralt, bara några steg bort från kaoset på Termini-stationen, men känns som en flykt både från Roms röra och från en modern värld som främjar det snabba och billiga. I Monti, ett område som vill bevara konstnärer och kreatörer, har begreppet konsthantverk fortfarande betydelse. Det betyder inte nödvändigtvis gammaldags, även om Montis ockrabyggnader och gömda innergårdar fortfarande är hem för silversmeder, glasblåsare och urmakare med gammaldags verkstäder.
Monti välkomnar också konstnärer med en mycket mer modern inriktning. På Crilla (crilla.it), en liten butik som specialiserar sig på heminredning, har arkitekten Cristina Ventura och hennes partner uppdaterat de färgstarka enkaustiska golvplattorna i jugend-stil med en sofistikerad färgpalett och stiliga mönster. I närheten designar Eugenia Barbati färgglada, fyrkantiga klänningar av ull och neopren i sin butik Le NoU (facebook.com/lenoudue). Hon tar en paus från inspektionen av några tygbuntar som just anlänt och förklarar var hennes idéer kommer från. ”Jag inspireras av allt – av resor, eller av något jag ser i tidningen”, säger hon. ”Men också av denna stadsdel. Det har alltid funnits kreativitet här.” Stadsdelens kreativa historia är anledningen till att Monti var det enda valet när det var dags för Francesco och Edoardo Giusti att öppna sin butik. På Rigodritto (rigodritto.it) tillverkar och säljer de möbler, Zen-inspirerade lampor med handgjorda lampfötter, och skärmar pressade med löv och blommor. De två bröderna delar på uppgifterna – Eduardo designar och Francesco verkställer – men enligt Francesco är slutmålet att ”uttrycka en harmoni mellan natur och design”. Francesco oroar sig för att områdets gamla identitet förändras till något mer generiskt. ”Det fanns bara konsthantverkare här förut”, säger han. ”Nu finns det cocktailbarer och ekologiska caféer på varje hörn.”
Andra tycker dock att de nya tillskotten medför välkommen livlighet. På den trendiga gelaterian Fatamorgana (gelateriafatamorgana.com) får Maria Agnese beröm för glassen hon tillverkar i okonventionella smaker, som vild fänkål och Kentucky-tobak. Vintage-klädbutiker, som Moll Flanders (facebook/mollflandersroma) och Pifebo (pifebo.com), liksom helgloppmarknader lockar till sig unga trendälskare. Människor som Adriano Adrienti, delägare till vinbaren Ai Tre Scalini (facebook.com/aitrescalini), tycker att det finns plats för alla. ”Monti var kanske lite mer ’romerskt’ förut”, skrattar han. ”En gång var området känt för sina hantverkare och deras horor, men det finns faktiskt många människor som bor och arbetar här. De känner en koppling till stadsdelen.” Adrienti är välbekant med Monti. Hans föräldrar träffades i stadsdelen och Ai Tre Scalini är dessutom ett riktigt landmärke i Monti. Utanför byggnaden finns ett lövverk av hängande murgröna och inne är atmosfären en blandning mellan en mysig lokal bistro och en munter studentpub. Adrienti och hans partner köpte stället 2004, men det har varit en krog långt innan dess. Så länge att han en kväll träffade en äldre kvinna som kom in och började gråta. ”När hon var ung och världskriget pågick brukade hon komma hit för att träffa sin tyska älskare”, minns han och blinkar med ena ögat. ”De var tvungna att hålla affären hemlig, men det här stället väckte gamla minnen.”
Ostiense
Känt för: Gatukonst och industriellt arv
Ostiense var en gång Roms hamn och ligger söder om Testaccio. Många av de gamla sjöfartsverksamheterna är sedan länge borta och miljön var tråkig innan gatukonstnärer av världsklass började injicera oväntad nyckfullhet på platsen. Idag finns över 30 stora konstverk i distriktet. Via del Porto Fluviale var tidigare ett militärlager, nu är hela fasaden prydd med fantastiska ansikten i regnbågens färger och byggnadens ursprungliga dörrar och fönster agerar ögon och mun. Blu är känd för att vara en av världens bästa gatukonstnärer och målade byggnaden som en hoppfull garanti. ”Cirka 100 familjer trängdes i den här byggnaden. De skulle bli vräkta för att byggnaden skulle rivas och dyra bostadsrätter skulle byggas istället”, säger Roberta Papaleo, som leder engagerande vandringsturer för Rovescio (rovescio.org), en förening som främjar gatukonst. ”När Blu hörde talas om detta bestämde han sig för att göra byggnaden för vacker för att rivas.” Det är ingen brist på gatukonst i Rom, men Ostiens industriella arv utgör en särskilt spännande bakgrund. På till exempel Via dei Magazzini Generali gömmer sig resterna av gamla gasmätare bakom två väggmålningar – en är JB Rocks alfabetiskt ordnade porträttserie av de mest kända individerna som påverkat honom, den andra är Sten & Lexs schablonporträtt av vanliga människor från området. ”Det pågår en konversation mellan dem”, säger Papaleo. ”Och de visar hur kreativitet kan förändra ett grannskap.” I samma område framhävs kombinationen av konst och industri på Centrale Montemartini (centralemontemartini.org), där en samling av graciösa skulpturer och takfriser står bland stora maskiner från 1900-talet i ett före detta kraftverk.
Testaccio
Känt för: matrevolution
Emiliano Martorelli kliver ut från köket på Linari (pasticcerialinari.com) med ett moln av florsocker bakom sig. Gäster hälsar varmt på honom när han går genom det fullsatta bageriet som tillhört hans familj i tre generationer. ”Jag gick i skolan med dessa killar”, säger han och stannar upp för att krama om en grupp män som dricker espresso. ”Och den där damen”, säger han och pekar på en äldre kvinna som vinkar till honom bakom sin krämfyllda smördegsbakelse. ”Hon har känt mig sedan jag var bebis.” Under hela dagen är stället fyllt med lokalbefolkning som kommer för att få sin frukost-croissant och espresso, en förmiddagssmörgås, lunchpasta eller kvällsaperitivo.
Mat och samhälle smälter ihop på Testaccios breda, soliga gator. Fram till nyligen var kvarteret hem för Roms slakthus. Mycket skvallrar fortfarande om områdets förflutna i slaktbutikerna som ligger runt torget där äldre män samlas för att spela boccia. De hänger också på Linari, som i årtionden varit ett inofficiellt gemenskapscentrum. Det finns dock tecken på förändring. På den nyligen omlokaliserade Testaccio-marknaden (Via Beniamino Franklin) lockar grönsakshandlare hemmafruar med perfekta buketter av kronärtskockor och på Fu(r)ture (Via Giovanni Battista Bodoni 4), en vegansk mode- och accessoarbutik, säljer Carlotta Filippini slitna jackor gjorda av återvunnen plast och snygga stövlar av konstläder.
Tonerna av rumba från en dansklass hörs ut på kullerstensgatorna vid de gamla slakterierna. Mellan de massiva järnkrokarna som en gång användes för att lyfta kadaver huserar nu en eklektisk blandning av kulturinstitutioner – inklusive en arkitektskola, ett modernt museum och en restaurang med en Michelin-stjärna. På söndagar ockuperas ett stort hörn av den ekologiska marknaden Città dell’Altra Economia (cittadellaltraeconomia.org).
Testaccio är också en plats för en kulinarisk innovation som antingen är revolutionerande eller kättersk, beroende på ditt perspektiv. Bagaren Stefano Callegari uppfann Trappizzino när han insåg att pizzadeg utan sås, penslad med endast olivolja och salt, kunde användas till mer än bara en enkel kött- eller ostsmörgås. ”Jag tycker om pizzadeg, men jag gillar också gammeldags romerska rätter, som parmigiana och oxsvans. Jag kan inte toppa en vanlig pizza med dessa ingredienser eftersom de ramlar av, men jag kan forma degen som en fralla och skapa det bästa av två världar.” Callegari gör hundratals frallor i sin butik Trapizzino (trapizzino.it) och en konstant ström av människor fyller butiken på jakt efter fyllningar från kalvtunga med salsa verde till kyckling cacciatore med doft av rosmarin. ”Det romerska köket föddes i Testaccio, och det är fortfarande en väldigt romersk plats”, berättar Callegari.
Salumeria Volpetti (volpetti.com), en legendarisk delikatessbutik och ett landmärke som funnits i Testaccio i över ett århundrade, är också en väldigt romersk plats. Stället är så gammalt att den nya ägaren Matteo Tomljanovich skämtar om det: ”Fett sipprar fram om du skrapar på väggarna”. Han och en partner köpte stället för lite över ett år sedan och har som mål att återuppliva grannskapets kulinariska arv. Hyllorna är fulla med korvar från hela Italien och 150 ostsorter. Tomljanovich har tagit sig an uppdraget att utbilda sina kunder i varför de icke-industriella sorterna är bättre än de som säljs på stormarknaden Carrefour. Han pekar på ett hjul av parmesanost, stort som en möbel. ”Du kan köpa industriell parmesan billigt eller komma hit och välja mellan parmesan gjord av mjölk från röda kor, bruna kor eller vita kor. Vi vet var osten kommer ifrån och även vem som födde upp djuren. Vi vill lära människor varför allt detta har en betydelse.”
Pignetto
Känt för: viner och cocktails
När ett par kliver in på vinbaren Il Tiaso (iltiaso.com) och sätter sig på en av barens kuddar av zebraskinn möts de först av ett enkelt samtal. En av ägarna och sommeliern Andrea Franciotti tror inte på menyer. Han föredrar att prata med kunderna för att avgöra deras preferenser, för att sedan välja en passande flaska från vinbarens antika trähyllor. De flesta viner kommer från producenter som han känner personligen. ”Människor kommer inte hit för att bli fulla”, säger Franciotti medan han häller upp ett glas vin. ”De kommer hit eftersom det är äkta. Det finns en riktig historia här, inte bara trendig inredning.” Pigneto har gott om historia, men inte bara upplyftande sådan. Fram till nyligen var området, som ligger cirka tre kilometer sydost om Termini-stationen, en tillflyktsort för droger, gäng och prostitution. Det finns fortfarande spår av det förflutna i områdets slitna byggnader och märkbara polisnärvaro.
Massimo Innocenti tog över Necci dal 1924 (necci1924.com), en restaurang som blev känd genom att vara med i en film av Pier Paolo Pasolini från 1961. Under Innocentis regi blev Necci kärnan i Pignetos lugnare delar, som består av en blandning mellan låga butiksfasader och arkitektoniska eklektiska villor öster om tågspåren. Restaurangen har öppet från frukost till sent på kvällen. Dess ljusa rum och lummiga trädgård lockar till sig en bred kundskara – från äldre män som dricker sin espresso på morgonen med en cigarett och dagstidningen och konststudenter kurade över sina böcker och smörgåsar, till par på middagsdejt som stoppar i sig svart bröd (bagaren tillsätter kol) och tallrikar med gnocchetti med kålrotspesto.
”Jag flyttade hit 2000”, säger Innocenti. ”Jag var uttråkad av grannskapet som jag bodde i, det bestod bara av banker, damer i päls och dumma hundar. Pigneto var ny mark och jag kände mig som en pionjär.”
På andra sidan järnvägsspåren kretsar Pignetos andra del kring Via de Pigneto, en livlig gångväg kantad av barer, restauranger och en feministisk bokhandel, Tuba (cybertuba.org), som också säljer sexleksaker. Tillsammans har de bidragit till att bygga upp detta etniskt mångfaldiga kvarters rykte som ett ställe med spännande nattliv, utan att skapa en känsla av ett typiskt medelklassområde. Pier Luigi de Angelis, bartender på Viveri (Via Pigneto 91), tar en paus mellan att hjälpa kvällens dj komma i ordning i hörnet och att tillsätta en sista klick Tabasco till en sockerkantad gincocktail. Han reflekterar över sin omgivning. ”Liksom varje ställe i Rom förändras Pigneto, men det är fortfarande ett genuint område, som tur är.” Det kanske inte varar för evigt, men just nu har Pigneto hittat rätt balans.
Läs flera artiklar här
