Hawaii

Oahu är porten till en amerikansk stat helt olik de andra.
Följ med på en resa som börjar med surfstränder och smaker från Stillahavsområdet i huvudstaden Honolulu. Vår resa fortsätter sen med natursköna Kauai, roadtripfavoriten Maui och ön där landskapet är allra yngst: Hawaii (The Big Island).

1. Oahu

Kom in i Hawaiis behagliga tempo bland vågryttare på palmskuggade stränder och njut av spännande smaker från hela stillahavsområdet.

Surfarna är igång tidigt på Waikiki Beach. När solens första strålar kikar fram bakom den konformade vulkanen Diamond Head är några hoppfulla surfare redan på väg ut i havet med sina brädor. De får paddla nästan en kilometer innan de möter vågorna. Vattnet  är lugnt idag. Vågorna här kan sällan matcha berg- och dalbanevågorna uppe vid Oahus mytomspunna norra kust, North Shore. Trots det är Waikiki Beach utanför Honolulu ändå en helig plats för surfsporten. Det var här hawaiianska kungar en gång red på vågorna och idag surfar människor i nästan hela världen.

Att se Waikiki vakna till liv är verkligen en belöning för nyanlända besökare på Oahu som sliter med sviterna från jetlag. Här på ön huserar två tredjedelar av Hawaiis 1,4 miljon­er människor. Störningar i sömn­mönstret är normalt för de flesta som kommer till ögruppen mitt i Stilla havet. Från Honolulu måste du korsa nästan 3 800 kilometer öppet hav för att nå närmaste storstad (San Francisco). Det gör Hawaiis huvudstad till världens mest avlägsna stad.

Ändå reser människor hit från Stilla havets alla hörn, och från platser ännu längre bort. Först kom polynesierna, vilket är imponerande med tanke på att de färdades i träkanoter. Senare kom även andra folkslag till öarna, och det har bidragit till en blandning vars motsvarighet inte går att hitta i någon annan av USA:s 49 delstater. Ibland kan spåren ses i arkitekturen. Honolulus busshållplatser ser till exempel ut som små japanska shintotempel och på andra sidan bergen finns det faktiskt en kopia av ett av Japans vackraste buddistiska tempel, Byodo-in.

Den isolerade kosmopolitiska kultur som finns på Hawaii upplevs bäst genom maten och det finns många maträtter som är helt unika för Hawaii. Ingen annanstans får du asiatiska saimin-nudlar serverade med amerikansk burkskinka, och spam musubi är samma burkskinka som piffats upp med teriyakiglasyr och serveras på en bädd av sushiris. Från Portugal kommer malasada, en munk med tropiska fyllningar som kokos eller ananas. Leonard’s Bakery, som ligger inåt landet från Waikiki och har en skylt i gammal Las Vegas-stil, har serverat dessa sedan 1952.

Trots denna färgrika bakgrund ansåg många att den lokala matkulturen inte levde upp till sin fulla potential. År 1991 gick därför en grupp stjärnkockar ihop för att lansera ”Hawaii Regional Cuisine”, vars syfte är att skapa finare motsvarigheter av den vardagliga hawaiianska maten.

Innan de första västerlänningarna seglade till dessa avlägsna öar i slutet av 1700-talet var taro Hawaiis stapelgröda.

“Taro ansågs vara människans äldre bror i den traditionella stamtavlan”, säger Liko Hoe, en hawaiiansk universitetslärare som tagit sig an en ny roll genom att driva ett 110 år gammalt poi-företag.

Poi är en mild, grålila smet som smakar sötsurt. Den görs av taro och är grund­en i luau, en hawaiiansk fest. Hjärtformade taroblad används som ätbart omslag till strimlat laulau-fläsk. Waiahole Poi Factory ligger i en sömnig, lantlig miljö på andra sidan bergen från Honolulu. Från en trädisk vid vägkanten serverar Liko Hoe poi och annan basföda. Under de senaste tio åren har det uppstått nytt intresse för äldre, småskaliga metoder att tillaga mat på.

“Ett av mina mål är att uppmuntra människor att odla och mala sin egen taro”, säger han och visar tekniken på den traditionella träbrädan när han krossar råvaran med en vulkanisk sten. “Vi är inte riktigt där än, men det börjar ta fart.”

Tillbaka i Honolulu, på Chinatowns huvudgata, ligger The Pig and the Lady. Andrew Le är restaurangens huvudkock och ägare. Han började sin karriär på ett av Hawaii Regional Cuisines flaggskepp, restaurangen Chef Mavro. Han tillhör en yngre generation lokala kockar och hans version av Hawaiis matlagningskonst är fullt av vietnamesiska smaker och tekniker.

“Vi växte upp runt matbordet, med bråk och skratt”, säger han. “Namnet på restau­rang­en är en hyllning till min mamma och hennes matlagning. Hon kallade oss barn för sina små grisar, och hon är kvinnan (lady).”

Hawaiiansk oxbringa återfinns bland Andrews nytolkningar av vietnamesiska klassiker som pho-nudlar och banh mi-smörgåsar. O’ahu taro och tomater är andra favoritingredienser.

“Du kan odla nästan allt på öarna”, säger han. “Om du inte drar nytta av det gör du fel.”

När dagen går mot sitt slut samlas folk på Waikikis vågbrytare för att se solnedgången. Hula-huladansare uppträder vid statyn av surfingpionjären Duke Kahanamoku. Statyn har alltid färska lei-kransar runt halsen. En bit från folkmassan går en surfare ner på knä vänd mot havet. Han knäpper händerna framför sig och mumlar en tyst bön.

3. Maui

Följ de slingrande vägarna runt ön för att upptäcka Mauis kontrastrika kuster.

Ta det lugnt. Det är det bästa rådet jag kan ge dig om du ska köra till Hana. Det är bara 80 km från myllrande Kahului på centrala Maui till den lilla staden Hana på öns östra spets, men det finns ingen anledning att köra “wiki­wiki” (snabbt).

Highway 360, även känd som ”The Road to Hana” eller ”Hana Highway”, löper längs urholkade strömmar och övervuxen vege­tation på den nordöstra kusten. Vägen slingrar sig längs bergsväggar klädda med mossa och ormbunkar, och vinrankor hänger ovanför vägen. Om man tittar bakåt, på de gröna klipporna i väst och vägen man just färdats på, kan det vara svårt att ens se körbanan för alla träd.

Vägen kommer verkligen till sin rätt efter 20 kilometer, när den sicksackar sig ner till Honomanu Bay och upp igen. En avstickare leder ner till halvön Ke’anae. Här odlas det taro på en av de få bitar platt land som finns längs denna kust. Stanna vid Coconut Glen’s, efter ungefär 40 kilometer, för en skopa utsökt kokosglass eller vid något av de otaliga vattenfall som forsar nära vägen. Kahanu Garden vid havet har en samling ”kanotplantor” som togs hit av polynesiska nybyggare. Missa inte heller Hawaiis största återstående heiau (ett uråldrigt hawaiianskt tempel) vars grund består av lavasten.

Med så många distraherande element längs vägen, och då har vi inte ens nämnt de enfiliga broarna och sträckorna där max­hastigheten är 25 km/h, är det bäst att inte göra utflykten till Hana till en dagstur. Många gör resan tur och retur på en dag, men staden Hana är värd att dröja sig kvar i. Här finns bara ett diskret resorthotell och turismen på östra Maui är småskalig, särskilt längs stränderna av djupt svart och gyllene röd sand. När vägen tar av åt väster utanför Hana, förbi trädgårdar kantade med bergsväggar av lava, försvinner allt fler spår av mänsklig närvaro.

Här uppenbarar sig the Ono Organic Fruit Farm och det tillkännages av en skylt i form av en surfbräda (såklart). Melanie Holmes och Duncan Hardee, inflyttade från Chicago och North Carolina, staplar mango och försöker undvika att frukttornet faller ihop.

“De här frukterna är säsongbetonade, men på Hawaii är det nästan alltid sommar”, säger Melanie. ”Papaya finns alltid och det finns så många varianter av avokado att det alltid är säsong för någon sort. “

Det sista stoppet de flesta besökare gör är ’Ohe’o Gulch, en serie dammar som kallas the Seven Sacred Pools (men det finns faktiskt 24 stycken). Dessa dammar fylls på av flera strömmar. I en del av nationalparken Maui Haleakala, efter Kipahulu, blir vägen sämre och liknar mest en blandning av  sprucken asfalt och grus. De få som fortsätter i sina hyrbilar på den södra vägen runt Maui, känd som Pi’ilani Highway, upptäcker en underbar kontrast till den djungelklädda norra kusten. Ha i åtanke att en punktering på en så här avlägsen plats kan bli dyr. Bortom de vitkalkade kyrkorna i den halvt bortglömda bebyggelsen i Kaupo återfår vägen sin släta yta.

Oavsett vilken väg du tar är det vettigt att stanna innan det blir mörkt. Tillbaka på den sydvästra kusten samlas de sista strand­besökarna på Makena Big Beach inför sol­nedgången. En mamma får sina två döttrar, klädda i bastkjolar och bikinis av kokosnötter, att posera framför kameran på en bit drivved. Ett gäng surfare flyger fram på vågorna och skrattar bort de oundvikliga och ibland konstiga plasklandningarna. Öst, väst, norr eller syd – Mauis ansikten är mer varierade än någon annan hawaiiansk ö, bortsett från den största av dem alla.

4. Hawaii (The Big Island)

Titta ner på molnen från öarnas högsta punkt och stå ansikte mot ansikte med en aktiv vulkan.

Det är en varm dag i HILO, som blir lite svalare tack vare en kon med shaved ice. Den största staden på ön Hawaii (ofta känd som The Big Island för att skilja ön från delstaten Hawaii) själva urtypen av långsamt öliv. Bortom 1900-talshusen och marknaden som säljer frukt och Hawaii-skjortor böjer sig bukten runt en park skuggad av katedralliknande banyanträd. Att det bara 30 kilometer söderut ligger en aktiv vulkan verkar inte bekomma någon.

Kilauea har haft kontinuerliga utbrott sedan 1983. Det typiska hawaiianska utbrottet medför rinnande lava istället för omvälvande askmoln. Det är därför de yngre vulkanerna här har mjuka sluttningar. Det är först när elden inuti vulkanen slocknar som erosionen verkligen kan börja arbeta och skära ut den typ av klippor som finns på Kauai. Samma typ av skarpa klippor finns även längs Hamakua-kusten, den äldsta delen av Big Island.

Ön är verkligen stor, större än alla de andra Hawaii-öarna tillsammans. Den är också den enda som växer. Kilaueas 33 år långa utbrott har skapat ungefär 200 hektar ny mark, och även täckt en hel del av den mark som redan fanns. Vulkanen är tveklöst den största stjärnan i nationalparken Hawaii Volcanoes och den firade 100 år 2016.

För skogvaktaren Rebecca Carvalho, född i Hilo, har livet här varit en välsignelse. Hon har just återvänt från att ha guidat en grupp besökare.

“Jag brinner för att skydda vår urskog”, säger hon. “Men jag var orolig för att jag inte skulle hitta något jobbhär  i närheten.”

Parken är ett förbryllande lapptäcke av hawaiianskt mikroklimat. Här finns karg, Mordorlik ödemark, raviner fulla av höga ormbunkar och skog som ser ut att husera gigantiska insekter (som annars bara finns i B-filmer). Rebecca påpekar att vissa växt- och djurarter är beroende av vulkanen eftersom de föredrar att leva på lavafält.

“Det är en dynamisk vulkan, den förändrar sig hela tiden”, säger hon.

År 2008 vaknade Halema’uma’u-kraterns största öppning till liv efter mer än två årtionden i dvala. Det tvingade en del av den natursköna vägen längs kratern att stänga. Idag samlas besökare i skymningen på Jaggar-museets terrass för att titta ner i det stora hålet som forntida hawaiianer trodde var gudinnan Peles hem. När ljuset på himlen avtar blir skenet från jordens inre allt klarare. Plymer av ånga och gaser som flyr från kratern lyser upp, först ljusrosa och sedan ilsket orange. Det är svårt att föreställa sig vulkanen som något annat än levande.

Alla Hawaiis vulkaner får näring ur samma källa som Stillahavsplattan har rört sig över i snigelfart i minst 80 miljoner år. Resultatet är en kedja av progressivt nedslitna öar, rev och undervattenstoppar som sträcker sig mer än 6 000 kilometer, ända till den ryska Kamchatka-halvön. Under de 500 000 år som källan har bidragit till Big Island har den skapat världens högsta ensamma berg, Mauna Kea. Toppen ligger 4 205 meter över havet, men mer än
9 000 meter över sitt fundament på havs­botten. Toppen av berget är också hem för några av världens viktigaste observatorier.

En ensam väg slingrar sig upp genom molnen. Vägens släta yta försvinner efter ett tag, men återkommer nära toppen. Att röra upp damm är en dålig idé när det finns optiska instrument till ett värde av flera miljoner dollar här. Turister huttrar i sina jackor i väntan på att fånga solnedgången innan de ger sig av nerför berget igen. När det blir mörkt är det bara forskarna som får stanna för att se natthimlen gnistra till liv.

Mauna Kea har inte haft något utbrott på över 4 000 år, och om det skulle få ett igen bör instrumenten på dess topp ge gott om varningar. Öarnas framtid ligger nere i nationalparken, i slutet Chain of Craters Road, en naturskön bilresa mot kusten. Vägen måste återuppbyggas med några decenniers mellanrum efter att Kilauea droppat färsk lava över den. Äldre lava-flöden koloniseras långsamt av ohi’a lehua och andra växter. Nyare stenar glittrar i solen med en oljig, svart glans.

Vid vägens slut börjar en kort stig som leder förbi några Naupaka-växter som lyser smaragdgrönt mot den mörka stenen. Stigen leder fram till en båge som skjuter upp ur havet och de stora lavaklipporna. Bara 30 kilometer längre fram, ute i havet, växer en undervattensvulkan långsamt mot ytan. Den har redan ett namn, Lo’ihi. Om den fortsätter att växa kommer en ny ö födas någon gång under de kommande 10 000 till 100 000 åren.­