Madagaskar

Följer du vår färd över denna djurrika ö i Indiska oceanen blir resan ett minne för livet. Möt dina första lemurer i Kirindy, kör vidare längs vägar kantade av baobab­träd till klipporna i Tsingy. Fortsätt därefter österut för nya möten med finurliga varelser i Andasibe och en båttur längs Pangalanes.

1. Kirindy och baobabträden

Inled rundresan i väster med vilda möten och en promenad bland ikoniska träd.

Jean-Baptiste FLANERAR sorglöst genom skogen, med svingande armar och smattrande flipflop-sandaler. Under den senaste timmen har han visat vägen genom snåriga stigar som alla ser identiska ut, stannat till för att peka ut bruna varelser gömda i den bruna under-vegetation: en kvistliknande snok här, en knytnävsstor landsnigel där.

Det tar lite tid att få syn på lemuren han upptäckte med en snabb blick, men efter en hel del gestikulerande så är den plötsligt där: en lepilemur, med huvud som en nallebjörn, tittar fram ur ett ihåligt träd med sina bruna ögon. Ett par steg till, en svartvit sifaka uppenbarar sig långt där uppe. Den svingar sig mellan trädtopparna med samma elegans som en trapetsartist. Hennes lilla unge kikar fram ur pälsen på magen. I en närliggande glänta lockar Jean-Baptistes gutturala läte en familj rödbukade lemurer, och de tar sig snart ner från trädkronorna för att inspektera besökarna.

Invånarna i Kirindy har skapat sig sina boplatser i resterna av den sista torra lövskogen på Madagaskars västkust. Skogen försörjer åtta arter av lemurer – plus den enda varelse i landet vars mage tvunget ska börja kurra när han får syn på en. Skogen är en av de bästa platserna om man vill se lemurernas enda fiende: den utrotnings­hotade fossan.

Tre av dessa rovdjur har tillbringat dagen i lägret vid Kirindys ekologiska forsknings­centrum. En efter en slinker de ut från sin plasts under en stuga, sträcker på sig och gäspar i solen, innan de liksom kröker sig ner i marken. De liknar en genetisk mix mellan en hund och en vessla, med gråbrun päls, gula ögon och en svans som är lika lång som kroppen. Mamy Ramparany, som leder forskningscentrumet, skulle helst se att de inte kände sig så hemma här. ”Ett stort problem”, säger han och sätter sig på huk för att se om det ligger fler fossor under huset, ”är att deras livsmiljö förstörs av jordbruk och avverkning. De kanske kommer hit för att de inte hittar tillräckligt med mat.”

Mamy ser på medan djuren smygande försvinner in i skogen. ”Det är utmaningen med att bedriva miljövård på Madagaskar, att räkna ut hur människor kan dra nytta av skogen utan att förstöra den”, säger han. ”Men det är en spännande utmaning. Så länge det finns djur kvar, finns det hopp.”

De bredstammade träd med spinkiga toppar som reser sig genom de risiga busk­snåren i Kirindy ger en fingervisning om typen av utmaning. Träden är baobab­träd – ”skogens mödrar” på malagassiska – och regionen var en gång full av dem. Efter att ha avverkats kraftigt och använts i jordbruket under många hundra år står de nu ofta ensamma, med stammar lika tjocka som hus reser de sig mäktigt över den brända svedjebruksjorden.

Baobabavenyn, cirka 40 km söder om Kirindy, utgör en stolt påminnelse om vad som gått förlorat. I gryningen har en tjock dimma lagt sig över vägen och de cirka 20 baobabträd som kantar den – en del är så gamla som 600 år – försvagas till dunkla silhuetter. Bönder dyker upp genom diset. De bär på liar och yxor, och leder sebukreatur, som stannar till för att klia sig på flanken genom att gnida sig mot trädens skrovliga bark. Eldar tänds utanför lerhusen längs vägen, svärtade grytor hängs över dem och görs redo för dagens matlagning.

Allteftersom solen går upp trängs dimman bort och avenyn fylls på med trafik. Vid vägkanten uppenbarar sig tio små inhägnader i morgonljuset. Inuti finns ömtåliga baobabplantor, knappt en centi­meter tjocka och en halv meter höga. De överskuggas med råge av de gamla träden omkring dem, men är ändå ett tecken på en ljusare framtid.

2. Vägen till Tsingy

Resan är en del av äventyret i Madagaskar, och det gäller i synnerhet för den färgstarka turen på skumpiga väg 8a från Kirindy och norrut.

FÖRUTOM den UNIKA biologiska mångfalden är Madagaskar också känt för sina dåliga vägar”, säger den lokala rese­ledaren Dennis Rakotoson och hoppar in i jeepen. Han ler inte.

Eftersom mindre än 20 procent av väg­nätet är asfalterat är det sällan enkelt att ta sig från A till B på Madagaskar. Google Maps säger att det tar tre timmar att resa från Kirindy över väg 8a till Bekopaka, cirka 160 km norrut. Google Maps har fel – väldigt fel. Inte heller nämner karttjänsten att en dag på den rutten är minst lika upphetsande som en dag i skogen med ett par lemurer som enda sällskap.

Väg 8a är mer en gropig lerstig med djupa hjulspår än väg. Vi lämnar snart de risfält som omger Baobabavenyn bakom oss. Fältens rena gröna linjer, där sebu­djuren betar med käbblande ankor hack i häl, försvinner. Landskapet blir torrare, busk­arna som kantar vägrenen täcks av sand som virvlats upp av passerande fordon. Det ser ut som om någon tömt en hink med orange pulver över dem. Stora fläckar svärtad jord pyr fortfarande efter de senaste skogs­sköv­lingarna.

Tidigt på morgonen släntrar barnen fram längs väg 8a på väg till skolan, de sparkar fotboll i dammet. Kvinnor i färggranna kjolar går mellan byarna, med knippen med majs eller travar av ved som de balanserar på huvudet. Deras ansikten är täckta av en kräm gjord av barken från tamarindträd för att skydda mot solen. Familjer tvättar i grunda vattendrag och låter kläderna torka på stranden, eller skumpar fram på trä­kärror, bakom de kamelliknande puckel­ryggarna och långa hornen på långsamt lunkande sebukreatur.

”Madagaskerna är mycket fästa vid sina sebuer”, säger Dennis, och tar stöd mot instrumentbrädan när jeepen tar sig över en av många gropar stora som plaskdammar. ”De används för transport och ute på fälten, naturligtvis, men också i ritualer, begrav­nings­ceremonier och medicin. Om du gnider in dig med fett från sebuns puckel blir du mycket stark.”

När vi kommit halvvägs slutar vägen, avskuren av den stora bruna snigeln som är floden Tsiribihina. Jeepar styrs varsamt över plankorna upp på till synes hemma­snick­rade färjor, godtyckliga bitar metallstycken som surrats ihop hipp som happ. När alla är ombord tuffar färjorna förbi folk i hand­gjorda träkanoter på den timmeslånga färden till Belo sur Tsiribihina på andra sidan. Tidigt på eftermiddagen är stadens marknad i full gång. Torghandlare sitter bredvid högar av sötpotatis, sockerrör, torkad röd chili, stekta räkor och fettrika sebupucklar, och viftar undan flugorna från sina varor.

”Vägen blir lite sämre härifrån”, säger Dennis när 8a leder oss ut ur staden. På vissa ställen har vägen kollapsat helt, eller bildar nya fåror när den letar sig runt fallna träd och vattendränkta gropar.

Alltmedan den intensiva hettan på dagen börjar avta ökar aktiviteten i byarna längs vägkanten. Män skär till tegel eller skördar vass med lie, medan deras fruar bereder ris genom att rytmiskt banka på det med pålar i stora mortlar. Barnen springer efter alla fordon som passerar, kikar in och slipar på sina kunskaper i främmande språk genom att artigt fråga efter lite godis eller pennor.

När jeepen väl är framme vid sista anhalten Bekopaka, efter att vi korsat en sista flod och stannat flera gånger för att släppa förbi en färgglad jättekoua, en flock getter och kameleonter som korsat vägen, har solen börjat sjunka bakom mangrove­träden. Resan längs väg 8a har tagit mer än 11 timmar, men det kanske inte vore så dumt att vända om och åka hela vägen igen.

3. Tsingy de Bemaraha

Spänn fast dig för ett par dagars klättring i Madagaskars märkligaste nationalpark.

I  BEKOPAKA FÖRSÖKER TRE småpojkar slå ner mogna mango­frukter ur ett träd med en lång pinne. Runt om dem parkerar jeepar bredvid sebu­kärror, passagerare hoppar ut för att sträcka på benen innan de stegar vidare till ett litet kontor i byn. De är här för att boka biljetter till national­parken Tsingy de Bemaraha, vilket de flesta människor som tar vägen 8a från Morondava är.

Parken är uppdelad i två områden, det lilla och det stora. Det mindre ligger precis bortanför kontoret. Guiden Charles Andriasy leder oss in, han tränger sig fram genom en trång passage och varnar: ”Det här området är mycket heligt. Det finns många gravar här, så ni måste visa de döda respekt.” De tre mango-jagande pojkarna avskräcks kanske från att fortsätta längre in i parken, för folket här tror att barn är särskilt mottagliga för att stöta på spöken här.

För cirka 150 miljoner år sedan låg hela området under vattenytan. När havet drog sig tillbaka lämnade det kvar ett nästan utomjordiskt landskap. Här finns kalkstenstoppar och grottor, med fossil av sedan länge utdöda marina djur som fortfarande syns. De århundraden som passerat har gett klipp­orna nya dekora­tioner: strypfikusens rankor har slingrat sig runt dem och letat sig in i ihåligheter, mörka vattensamlingar där ål och krabbor gömmer sig, och de gigantiska spindel­väven av nephila-spindlar som brer ut sig mellan tinnarna.

Med hjälp av en rad rep, stegar och broar tar sig besökare genom området, längs en stig som vrider sig upp, runt och över klipporna – från djupa håligheter som aldrig har sett solen, till utsiktstorn som balanserar betänkligt på kalkstenstoppar. Madagask­iska upupa-fåglar och fiskgjusar sveper över den taggiga grå stenskogen och sifakornas svarta ansikten kikar fram ur de lurviga pälsrockarna.

Trots allt klättrande som krävs för att ta sig runt ”lilla” Tsingy duger det knappt som övning för huvudnumret, runt
15 kilometer bort i den andra delen av parken. Vid ”stora” Tsingy, justerar Charles sina klätterselar och kontrollerar sina karbin­hakar innan han ger sig iväg nerför leden. Det börjar, miss­vis­ande, med en enkel stigning upp genom skogen, medan ropen från fjärran sifakor ekar mellan träden, och svarta papegojor flyger ovanför.

Leden slutar abrupt på en klippa, vars topp inte går att se från marken. En mängd spik har hamrats in i bergväggen hela vägen upp, med en tjock lina mellan dem. Charles fäster sina karbinhakar till den första linan och tar sig till en smal avsats. Det är långa och mödosamma 60 meter upp, ett evigt fästande och lossande av karbinhakarna, en kamp för att få fotfäste på smala stentrappor uthuggna i kalksten. ”Om du tar det sakta, sakta, behöver du inte vara rädd”, ropar Charles längre framifrån. ”Sakta, sakta, då kan du se vägen framför dig.” Hur stort ”stora” Tsingy är avslöjas på toppen, med utsikt över tinnar som sträcker sig långt in i skogen. Det tar flera timmar att navigera genom resten av parken.

Tillbaka i skogen, nu står solen som högst och är som mest intensiv. Allt är tyst. I ett grenverk rör sig en lemur i sömnen, kanske störs den av en dröm. En sifakhona vilar armarna mot knäna, den långa svansen dinglar ner genom grenarna. Hon stirrar mot oss en stund, men sluter sedan långsamt sina orangefärgade ögon. ”Skogen vet bäst”, säger Charles och torkar sig om pannan efter dagens ansträngning. ”Det är dags för siesta.”

4. Andasibe-Mantadia-nationalpark

Bekanta dig med lemurgänget i de dim­höljda regnskogarna i östra Madagaskar.

DET ÄR KYLIGT UPPE PÅ Madagaskars centralplatå. Små molnflikar flyter över berg täckta av eukalyptus, ambraträd, azaleor och magnolia. Svällande vattendroppar hänger från sina grenar, redo att falla med ett belåtet ”plopp” på den fuktiga marken. Trädgrodor kväker och gnisslar, och kikar fram genom duggregnet, i sällskap med bladsvans­ödlor och långbenta daller-spindlar under trädkronorna.

Luc Rajeriosa banar sig väg genom under­vegetationen, stiger fram genom diverse klätterväxter och viker undan stora grenar av jättelika ormbunkar. Han stannar upp, skjuter bak sin stråhatt mot nacken och stirrar upp i trädtopparna.

”De är rätt så långt borta”, viskar han och rynkar pannan. ”Men vi måste ändå vara väldigt tysta.” Han förvillar sig in i ett snår av bambu. För varje steg sjunker fötterna ner i det klibbiga moset av ruttnande bladverk. På toppen av en brant kulle stannar han till igen. Inom ett par minuter väller ett gällt tjut fram, avtar och stegras igen. Fler tjut stämmer in, som om en orkester av musiker med trasiga trumpeter har installerat sig i skogen. ”Det du hör är indrier som sjunger”, säger Luc och vänder ännu en gång upp blicken mot trädtopparna.

Tre ihoprullade bollar bildar en silhuett upp på de översta grenarna. Det går att urskilja ett ben lite här och var bland de pälsklädda kropparna, och snart syns de helt och hållet: svarta händer och fötter, vita ben och armar, runda öron som inramar det svarta ansiktet, samt en lång svart svans. De tre djuren – en hona, en hane och deras unge – börjar putsa varandra i det fina regnet. De plockar i pälsen på varandra med beniga fingrar. Så slungar hanen sig till ett grann­träd, och resten av familjen följer snart efter. De svingar sig bort mellan grenarna och försvinner ur synhåll.

”Människorna här skadar inte indrin”, säger Luc och börjar utan brådska röra sig bort från platsen. ”Det är tabu. Vi kallar idrierna för babakuter – människans förfader. Det sägs att en dag för länge sedan räddade en indri en liten pojke som gått vilse i skogen. Som tack kommer vi alltid att behandla dem väl.”

Indrierna är de största primaterna på Madagaskar (jättelemuren, som var lika stor som silverryggsgorillan, dog ut för runt 600 år sedan). Upp till 70 familjergrupper lever i nationalparken Andasibe-Mantadia, och i regnskogen hörs regelbundet deras karakteristiska läte, vars ljud kan höras på kilometers avstånd. Det är lite svårare att få syn på dem, men Andasibe har annat att locka med om det skulle bli för svårt. Sifakan med sin mörkbruna krona över hjässan finns bara i den här delen av landet, liksom skal­baggen giraffvivel (trachelophorus giraffa) med sin märkligt långsmala hals som är fyra gånger så långa som den röda kroppen, fluffiga bambu­lemurer och den trädlevande smaragdboan med sin blåa tunga och svarta ögon.

”Jag är som en indri”, säger Luc  som tillfälligt kommit ut i solljuset vid stranden av en liten sjö. ”Jag måste vara i skogen varje dag.” Han vänder tillbaka in bland snåren och slukas av det gröna.

5. Pangalanes-kanalen

Dags att varva ner längs lummiga kanaler och strand­kantade sjöar, på spaning efter det underliga fingerdjuret.

Halvmånen kastar ett silvrigt ljus genom skogen. Eldflugorna blinkar bland träden, vars grenar skapar svarta skuggor som kröker och vrider sig i vinden. Det hörs inga ljud förutom det svaga susandet av Indiska oceanens vågor som slår in mot stranden en dryg kilometer bort. Ett plötsligt rassel, och en mörk gestalt dyker upp i ett av träden i närheten. Facklans låga flammar till och avslöjar att det är en trädråtta. Den betraktar oss förvånat innan den kilar iväg.

Det är inte för trädråttornas skull männi­skor kommer hit. Väntan på huvudattrak­tionen i mörkret är lång. När den kommer, kommer den ljudlöst, som ett monster som kommer smygande ut ur skuggorna i en mardröm. Ena sekunden är den inte där, i nästa sekund så är den det: en brunröd päls av grova långa hår, stora gula ögon, stora ruffiga svarta öron, sneda tänder och skrovlig andhämtning. Djurets långa fingrar krafsar i en kokosnöt, skrapar ut fruktköttet och sticker ljudligt in det i munnen.

Fingerdjuret, även kallad aye-aye efter sitt läte, var en gång så sällsynt att man trodde att den skulle dö ut. Arten finns fortfarande på listan över utrotningshotade arter och skyddas här, i ett litet öreservat i östra Madagaskar. ”Folk brukade döda aye-ayen”, säger kaptenen Faro Razafimanantena och lägger ut från ön i sin långa båt. ”De trodde att om du råkade på en ute i naturen var det ett tecken på fara. Folk trodde att de inte skulle överleva länge efter ett sådant möte.”

Fingerdjurets förskräckliga uppsyn motsvarar inte på något sätt djurets avgjort ickeläskiga närmiljö i Pangalanes kanalsystem – en rad naturliga och konstgjorda vattendrag som sträcker sig drygt 600 kilometer längs kusten. Kanalerna, som skapades på 1800-talet, sjuder fortfarande av aktivitet. I gryningen kommer bredbottnade lastbåtar till den största staden i Toamasina lastade med kol, trä och stora blad från de solfjäderformade träden som tillhör familjen papegojbloms­växter. Fiskare paddlar ut till sina fällor i träkanoter och drar upp näten i hopp om att finna tilapiafiskar.

”Vart du än ska, och vad du än ska göra, så tar du båten”, säger Faro med handen på utombordaren när hans farkost glider fram genom lugna vatten i en trång kanal. Växtligheten längs båda sidor speglar sig perfekt i vattnet. ”Här sker all handel på vattnet.” Han hälsar ropande på en kvinna som skrubbar sina kokkärl inne på grunt vatten medan barnen plaskar runt en bit därifrån. Rök kommer drivande genom träden från byarna bakom, där sötvattens­räkor rostas över elden.

”Jag gillar att röra på mig och utforska”, fortsätter Faro och styr båten genom en ny passage, vars stränder är fulla av pinjeträd som ser förhistoriska ut. ”Det finns inget bättre än friheten i att vara utomhus.” Kanalerna övergår i vida vattendrag med vågigare vatten, och till slut till breda sjöar med sandiga stränder. Lemurerna kommer för att dricka då och då, men idag syns inga tecken på dem, bara en häger flaxar upp från en eukalyptusstubbe och försvinner ovan träden. Himlen förbereder sig inför solnedgångsföreställningen, färgerna dansar över sjön. Om synen av ett fingerdjur betyder döden är den långt borta just nu.

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.