Följ med in i maffians mörka undre värld i New York och upptäck den sanna historien om en äkta ”wiseguy”.
Henry Hill var bara 11 år när han började jobba för New York-maffian. Han inledde sin karriär som springpojke, men blev snart indragen i en mängd kriminella aktiviteter där hans insatser växte och blev allt mer lukrativa. Det hela slutade med att han deltog i det största rånet i amerikansk historia. I trettio år var han en högt aktad medlem av maffian – tills han åkte fast vid ett större narkotikabeslag och blev en belastning för ”familjen”. I fruktan för att bli avrättad bröt han maffiabrödernas tystnadsed. Efter 30 år som mafioso blev Hill angivare. En simpel golare.
Nicholas Pileggis bok Falskspel: livet i en maffiafamilj från 1986 berättar historien om Henry Hills kriminella liv. Den börjar med hur han kom in i maffian under det sena 50-talet, och följer honom genom glansdagarna på 60- och 70-talet tills han arresterades och kom med i vittnesskyddsprogrammet 1980. Denna öppenhjärtiga skildring om livet i maffian lade grunden till regissören Martin Scorseses hyllade film Maffiabröder från 1990.
MAFFIAN STYR
Henry Hill föddes 1943, fadern hade irländskt påbrå och modern italienskt. Han växte upp i Brownsville på 50-talet, ett fattigt område i Brooklyn i New York, och drogs obevekligen till maffians livsstil. Han bodde tillsammans med sina föräldrar och sex syskon, hemma var det trångt och kaotiskt, och familjen hade ont om pengar. Den unge Henry var ljusår från den livsstil som präglade den lokala maffian, som höll till på Tuddy Varios taxistation på andra sidan gatan. Den lättpåverkade pojken avundades männen deras lyxbilar, dyra kläder och smycken, och märkte vilken stor respekt de hade i grannskapet. Han var fast besluten att bli lika mäktig och lika rik. Henry Hill hade ambitioner att bli en ”wiseguy” – en fullvärdig medlem i maffian.
I de tidiga tonåren blev han springpojke på taxistationen och för lokala företag, och han vann Tuddi Varios och brodern Pauls gillande. Paul var en högt ansedd medlem, eller capo, i Lucchese-familjen. Hill var smart, arbetsam och villig att springa alla slags ärenden. Han var också duktig på att ta för sig och se nya möjligheter, när man bad honom att leverera smörgåsar från lunchbaren till illegala pokernästen gjorde Hill mackorna hemma och håvade in förtjänsten. Snart fick han ansvar för olika uppdrag, från att parkera de eftertraktade limousinerna till att driva illegala lotterier och slå ut konkurrerande verksamheter genom att anlägga mordbränder.
Hills satsning på den valda karriären gick ut över studierna, och föräldrarna fick veta om det via ett brev från skolan. Maffian tog sig snabbt an problemet genom att ge sig på brevbäraren så att denne såg till att det aldrig delades ut några fler brev från skolan.
Att det alltid var viktigt att knipa käft inpräntades i Hill tidigt. Han var bara 16 när han arresterades första gången, det var när han försökte handla för ett stulet kreditkort. Polisen försökte tvinga fram ett erkännande av honom, men det enda han avslöjade var sitt eget namn. Det fick han respekt för högre upp. Maffians viktigaste princip är den om att hålla tyst, omertà. Den som bryter mot omertà straffas med döden.
BROTT LÖNAR SIG
Att hans ”wiseguy”-vänner verkade oövervinnliga, stärkte Hills tro på att ärlighet var för de svaga och sårbara. De laglydiga var dumskallar som det aldrig blev något av, och de var fritt villebråd för den rovgiriga maffian. Medan Hill fortfarande var i tonåren, tjänade han mer pengar än de flesta i grannskapet.
År 1965 träffade Hill Karen Friedman, och de gifte sig och fick två barn. Pengarna, makten och privilegierna som kom på köpet med livsstilen i maffian, var ett frestande alternativ till den ordinära, enformiga tillvaron som var vanlig för de flesta kvinnor, och många drogs till gangstrarna. Karen gillade att hennes man var en spännande handlingskraftig människa som inbjöd till respekt. Hon kände sig viktig, som att hon var en betydelsefull person när de var ute. På den exklusiva klubben Copacabana hade paret ett eget bord intill scenen, och klubbens välbärgade stamgäster bjöd dem på champagne. Förhållandet var stormigt, och både Karen och Henry hade otrohetsaffärer vid sidan av.
Man tummade lätt på de moraliska principerna under ekonomiskt tuffa tider. Många laglydiga affärsmän beundrade maffians driftighet och vilja att tänja på reglerna, och de tog gärna emot en muta då och då för att tjäna lite extra. Maffians framgångar gick upp och ner, och de lukrativa, kriminella verksamheterna förlitade sig också på att man regelbundet mutade bland annat korrupta domare, advokater och poliser.
Det fanns tillfällen när Hill inte klarade att muta sig fri från anklagelser. Men eftersom de flesta fängelser styrdes av maffian, kunde gängmedlemmarna sitta av sina strafftider under relativt lyxiga förhållanden. De bodde för sig själva i egna avdelningar, och vakterna blundade för om vänner eller familj smugglade in mat och alkohol. Under en fängelsevända lyckades Hill övertala personalen att släppa ut honom på helgerna så att han kunde gå en ”religiös utbildning” som en del av rehabiliteringen. Dessa helger tillbringade han i Atlantic City, där han spelade hasardspel med vänner och andra affärsbekanta.
Vänner som oss
Bland dessa affärsbekanta fanns den beryktade James ”Jimmy the Gent” Burke, som länge jobbat ihop med Vario-familjen. På 60-talet var Burke mentor för Hill och en annan ung fotsoldat, Thomas (”Two-Gun Tommy”) DeSimone. Till en början sålde Hill och DeSimone tjuvgods åt Burke innan de blev medlemmar i hans stab och befordrades till att stjäla gods från lastbilar.
Att råna lastbilar var Burkes stora passion, och han var en fena på det. Det stod många poliser på hans lönelista, och Burke gav chaufförerna dricks för att kompensera för ”obehaget” det innebar när han stal deras last. Det var därför han fick smeknamnet Gent, som i ”gentleman”. Men när det gällde vittnen eller angivare som hotade hans lukrativa verksamhet, var Burke fullständigt skoningslös. Varje år fann man ett dussin döda kroppar i bagageutrymmet på stulna bilar i närheten av JFK-flygplatsen, där Burke och gänget ofta utförde sina brott.
Burke och Hill låg bakom två stora rån på JFK-flygplatsen. Det första var rånet mot Air France 1968 där bytet blev 420?000 dollar. Det lyckade jobbet lyfte dem ett steg högre upp i maffian, även om ingen av dem kvalificerade sig för att bli en ”made man” – en helt fullvärdig medlem – då de inte var av ren, italiensk härkomst.
Tio år senare var de inblandade i ett annat, ännu större rån. Hill mottog ett tips om en leverans på flera miljoner dollar som skulle ankomma JFK från Tyskland. Lucchese- och Gambino-familjerna gav sitt samtycke till rånet mot en viss ”skatt”. Burke samlade ihop ett gäng med DeSimone, och de rånade Lufthansas dyrbara last. Burkes män satte handklovar på lastterminalens personal och tvingade förmannen att öppna kassaskåpet.
Rånet bringade in sex miljoner dollar, det dittills största kontantrånet i amerikansk historia. Det ledde emellertid till otur för alla inblandade. Girighet, paranoia och pressen från FBI gjorde att Burke började ta livet av alla som var involverade, bortsett från några av nyckelpersonerna. DeSimone hade länge betraktats som en tidsinställd bomb av Vario-familjen, och han mördades som hämnd för dödssynden att han hade dödat en ”made man” utan bossarnas samtycke. Hill kunde snart vänta sig ett liknande öde.
RAKT I FÄLLAN
Hill hade sålt stora partier marijuana, kokain och heroin utan Paul Varios vetskap. Som många andra maffialedare var Vario emot narkotikahandel – inte av moraliska skäl, utan för att det var för riskabelt. Det drog till sig för mycket uppmärksamhet från polisen, och dessutom kunde de långa fängelsestraffen leda till att dömda män blev tjallare. Att Hill själv var tung missbrukare ökade bara risken ännu mer.
År 1980 offrade maffian Hill. Han var övertygad om att både Burke och Vario tänkte döda honom, så för att undgå att bli avrättad av maffian och slippa få fängelse, gick han med på att vittna mot sina tidigare partners. Hans vittnesmål ledde till 50 fällande domar, däribland mot Burke och Vario. Hill, Karen och barnen gick med i vittnesskyddsprogrammet, och de bytte namn och flyttade till hemlig ort.
Till övervägande del är Maffiabröder trogen Pileggis bok, och ger inblick i de stamliknande relationerna, kriminella verksamheterna och våldet hos New York-maffian mellan 1950 och 1980. Många namn ändrades (Burke blev James Conway, spelad av Robert De Niro, medan Joe Pesci var Tommy DeVito, inte DeSimone). Hill framställs välvilligt, men i verkligheten var han inte den snygga, charmiga och sympatiska figur som Ray Liotta utger honom för att vara.
Hill hade drogproblem och kom under årens lopp att åtalas flera gånger för narkotikarelaterade brott. Man uteslöt honom från vittnesskyddsprogrammet under det tidiga 1990-talet. Han levde därefter öppet i Los Angeles, tills han dog av hjärtsvikt 2012.
