Tsarer & sovjeter

Hundra år efter ryska revolutionen söker vi efter de bästa upplevelserna av St Petersburgs två sidor, sidor som formats av både det kejserliga och det kommunistiska Ryssland.

Strax utanför Mikhailovskijpalatset flanerar en falsk tsarinna. Klädd i en korsetterad klänning och trekornshatt ger hon en glimt av en förlorad värld – en ledtråd till de hundratals år då St Petersburg var tsarernas stad, de kungliga härskarna av det väldiga ryska imperiet. Omfattningen av tsarernas kejserliga makt åter­speglas i ett annat arkitektoniskt landmärke, det jadegröna Vinterpalatset, men arvet efter dem är påtagligt överallt i St Petersburg.

I närheten står den överdådiga Kristi uppstånd­else­kyrka av spillt blod, uppförd på den plats där tsar Alexander II mördades år 1881. I en klunga under dess flerfärgade kupoler finns idag salustånd med souvenirer av det nya Ryssland – T-tröjor med president Vladimir Putin ridande på en björn och ryska dockor som föreställer välkända härskare: Lenin, Stalin, Brezjnev och Gorbatjov.

Ryska revolutionen 1917 satte punkt för tsar­väldet och världens första kommunistiska stat bildades. Ledarna för det nybildade Sovjetunionen var angelägna om att distansera sig från det kejserliga Ryssland och planerade ett nytt centrum för St Petersburg – som döptes om till Leningrad efter Lenins död 1924 – i Moskva-distriktet. Mitt i området fanns Sovjeternas hus, stadens admini­strativa kontor som var dekorerat med friser av musku­lösa arbetare och Sovjets statsvapen. Under den massiva och otympliga neoklassiska bygg­naden äter människor glass och åker i hästdragna kärror på sommaren, och studenter spelar poker under en gigantisk staty av Lenin som höjer handen i en hälsning.

Längre upp på Moskovsky Prospekt står Monu­mentet Leningrads försvarare, ett minnesmärke som påminner alla sorglösa medborgare om att deras frihet var svårvunnen. Stämningen här är dyster. Figurativa bronsföremål visar kvalen hos offren av nazisternas belägring av Leningrad, då 800 000 människor svalt ihjäl. De plågade statyerna står i skarp kontrast till dagens enda besökare, ett ungt par står hand i hand och läser inskriptionerna.

UPPLEV balett på stadens bästa teater

Orkestern gör en kort paus, det enda ljud som hörs är det svaga tassandet av tiotals balettskor som rör sig i tåtrippande synkronicitet över scengolvet. Musikernas fingrar svävar över fiolstråkar och cellosträngar, publiken tycks kollektivt hålla andan. Så, plötsligt är med ens ögonblicket över. Mariinskijteaterns U-formade teatersalong fylls återigen av Tjajkovskijs musik till Svansjön. Publiken på de 1 625 platserna sitter spridda över fem nivåer, som framtill utsmyckats med guldsniderier. Entusiastiska applåder bryter ut. Till och med under inropningarna behåller dansarna, docklika i sina vita tyll­kjolar, en övermänsklig elegans och värdighet med leenden som aldrig sviktar. Också pausen är en slags föreställning – kvinnor i sprakande aftonklänningar och lika dyrbara ansikten samlas i klungor för att skvallra över ett glas champagne. Stadens mest prestigefyllda arena för balett och opera öppnade 1860. Teatern är – lika mycket nu som den en gång ska ha varit under tsarernas tid – en plats för att se, men det är också en plats för att synas. Det ringer in, sagan om kärleken som övervinner allt närmar sig den dramatiska upplösningen, och allas ögon riktas mot scenen igen.

Biljetter till baletten på Mariinskijteatern finns från cirka 240 kr. Det är viktigt att boka på förhand: mariinsky.ru/en.

 Se en klassisk film på en klassisk biograf

De första ledarna i nya Sovjet var med­vet­na om filmens makt, både som propaganda­verktyg och som ett medel för att omskola mass­orna. Statligt finansierade filmer blev utsålda på platser som Rodina Kino, som varit biograf sedan 1918. Båsen i salongen är ett arv från bio­grafens tidigare liv som konsert­­lokal, liksom låg­relieferna i marmor i foajén, men väggarna har definitivt en sovjetiskt röd nyans. ”Det finns en stor nostalgi för den film­­­­epok­en”, säger bio­grafens direktör Irina Fedorova. ”Många anser att de filmerna var Rysslands vackraste – ibland sorgliga, men alltid med briljant skådespel.” Ett fulländat exempel är Sergej Eisensteins stumfilm från 1925, Pansar­kryssaren Potemkin, som skildrar ett myteri – ett revolu­tion­erande berättande som rimmade väl med sam­tiden. På Rodina Kino visas klassiker två gånger i månaden, men även aktuella filmer på originalspråk med textning på ryska. En grupp studenter banar sig väg mellan raderna inför visningen av Woody Allens senaste. De slår sig ner och småpratar medan de väntar på att belysningen ska dämpas och filmen börja.

Rodina Kinos hemsida är på ryska – ta ett programblad på plats, eller be ditt hotell ringa. En visning efter kl 17 kostar cirka 75 kr, rodinakino.ru.

 Åk i en häst-dragen vagn

Vagnen gör ett stopp framför Vinterpalatset, eftermiddags­solen speglas i de otaliga fönster som punkterar palatsets fasad. Före 1900-talet var detta det sätt man föredrog att resa på om man tillhörde medelklassen eller högre klasser, men numera liknar det hela en scen ur ett historiskt drama. Tills kusken borstar av sin cylinderhatt och jacka, och blottar väteperoxid­blekt hår och solbrända biceps med en tatu­er­ing i form av ett häst­ansikte det vill säga. Vera Jakovleva arbetar för ett företag vars vagnar i för­revolutionär stil ofta används i film- och teve-klipp – däribland en nyinspel­ning av Sherlock Holmes – men att köra turister på kortare turer runt Palats­torget är den huvud­-­­sakliga inkomstkällan. Halvvägs står stridsklara hästar redo ovanför bågen genom det gula generalstabshuset, men vårt ekipage rör sig i ett mer avslapp­nat tempo. Minuterna rundan varar är till­räckligt många för att man ska kunna ta in torgets kejser­liga storslagenhet. Med sitt rutnät av krämfärgat på grått ser marken ut som att den förberetts för en jättelik om­­gång luffar­schack, och de tomma rutorna fylls med pjäser i form av rullskridsko­åkare och cyklist­er. De som är mindre benägna att motionera söker sig till skuggan från den 47,5 meter höga Alexander­pelaren och njuter av en öl.

En åktur över Palatstorget kostar cirka 45 kr per person.

Rundtur i spår-vagn från förr

En drillande klocka varnar för att spårvagnen är på väg att börja rulla, motorn morrar när den rullar över den breda avenyn på St Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt. Spårvagnen, som byggdes 1929 för att trans­port­era runt arbetare i staden, använder sig av samma spårvägar som dagens rödvita modeller, som ljudlösa susar förbi i snabb fart. Sergej Startsev kör båda sorter, men är mycket lyckligare bakom ratten på en spårvagn från tiden före andra världs­kriget. ”Trots att jag måste stå upp när jag kör är det mycket roligare”, säger han. ”Folk på gatan älskar det – när vi kör förbi pekar de och tar bilder, och önskar att de också åkte med. När man åker i de här får man en rent fysisk kontakt med staden.” Han menar det bok­stavligt – utan någon hjul­upphängning gör varje gupp i gatan att passagerarnas bakdelar lyfter en bit från träbänkarna. På vägg­arna sitter affischer från krigs-
­­eran och en svartvit sedel­annons för ett sovjetiskt varuhus som säljer militär­uniformer och päls­kappor. Genom öppna fönster far skymt­ar av det nya St Petersburg förbi: importerade lyxbilar korsar Treenighets­bron. Under bron sitter solbadare, som samlats på ett litet grönom­råde vid floden Neva, och doppar tårna i vattnet.

Spårvagnsturerna tar omkring två timmar och avgår 11.30 och 14.00 (tisdag–söndag) utanför det elektriska transportmuseet på Vasilijön. Rundturen kostar cirka 30 kr per person.

Gamla mästare i ett kungligt palats

Byggnaden som inhyser Eremi-taget hotar alltid att stjäla allt rampljus. De tre miljoner föremålen omfattar en samling  verk av alla de stora mästarna, från Rembrandt till Matisse, och är till största delen inrymt i den byggnad där de forna tsarerna residerade, Vinterpalatset. Mer än 300 rum ansluter till varandra via kilometerlånga korridorer, som besökare ägnar dagar åt att flanera i på jakt efter de riktigt stora verken, som Michelangelos skulptur Hukande pojke eller Vincent van Goghs målning Les Arènes. Oundvikligen hittar de också bevis på störtade härskares förbluffande överdåd – från de fantastiska rummen med guld­väggar, där balgästerna drack champagne, till mindre detaljer som dörrhandtag i form av klor som håller stora korund­ädelstenar. En av Eremitagets bildliga juveler är Leonardo da Vincis lilla konstverk Bénois-Madonnan, framför vilken det bildas en välordnad kö av besökare som i tur och ordning kisar mot madonnans änglalika ansikte. Sådana verk var till en början ett privilegium uteslut­ande för Katarina den stora, som la grunden för samlingen och myntade dess namn. Hon beklagade sig i ett brev att ”allt detta, bara för mössen och mig att beundra”. Men någon eremit­isk avskildhet har knapp­ast rått här sedan Nikolaj I av Ryssland öppnade Eremitaget för allmän­heten 1852, men då och då kan man råka ut för den – om man går in i det av statyer fyllda Antonio Canova-galleriet och upptäcker att de enda som gör en sällskap är gjorda av marmor.

Biljetter till Eremitaget från cirka 150 kr, hermitagemuseum.org.

Utforska revolutionens historia

I Lenins tidigare arbetsrum ligger det ett exemplar av Pravda (”Sanningen”), kommunistpartiets officiella dagstidning i Sovjetunionen, på skrivbordet bredvid gamla bläck­horn. På väggen bakom hänger en tidig 1900-talskarta över landet, medan ett fönster vetter åt en balkong där ledaren levererade åtskilliga medryck­ande tal. Även om Museet för politisk historia upptar en byggnad som en gång var bolsjevikernas högkvarter är det ingen sovjetisk helgedom. Den ger en orubblig översikt över Rysslands härskare mellan 1800-talet och 2000-talet, och behandlar allt från den euforiska optimismen hos 1917 års revolutionärer till det brutala förtrycket under Stalin-åren. ”Jag började arbeta här samtidigt som Gorbatjov kom till makten”, säger en av de anställda, Elena Kudrjavtseva. ”Hans ledarskap var en tid av glasnost: öppenhet. Det fanns ett stort intresse för historia vid den här tiden, eftersom ingen hade vetat vad som var sant fram till dess.” Hon pekar på ett glasskåp som tillverkats av tvångsdeporterade i arbetsläger, gulagerna – den innehåller en näsduk med ett broderi av en kedjad fågel som blickar mot den stigande solen från ett fängelsefönster. I en annan del av museet finns en reproduk-tion av ett kök i en kommunal lägenhet, som under sovjet-tiden kunde ha delats av så många som sju familjer. ”Folk älskar det här rummet”, säger Elena. ”De säger ’min mormor hade precis en sån stol, en sån gryta, en sån kamin!’. Små detaljer väcker stora minnen.”

Inträde ca 30 kr, polithistory.ru/en

Ät på ett Kafé tillägnad en litterär hjälte

De böcker som bäst fångar atmosfären i det förrevolu­tio­nära Ryssland skrevs av två 1800-talsförfattare – Fjodor Dostojevskij (Brott och straff), och Leo Tolstoj (Krig och fred). Det är ett mindre känt verk av Dostojevskij, Idioten, som fått ge namn till den undan­gömda restaurangen Idiot. Interiören är en tydlig hyllning till tsar St Peters­burgs bohemiska sal­onger: rummen har lågt i tak, är fyllda med antika möbler och är svagt upplysta av tofs­prydda lampor. Bokhyllorna är fyllda med gamla exemplar av ryska klassiker, där faktiskt en del är på engelska, och i ett hörn står en gammal­dags skrivmaskin med dammiga kyrilliska tangenter. Bland kunderna som sitter tysta och läser eller äter lunch finns rese­ledaren Elena Janshek. ”Dostojevskijs böcker är väldigt sorgliga, men hans språk är bedövande vackert”, säger hon där hon sitter vid ett bord som typiskt nog gjorts av en gammal Singer-symaskin. ”Ibland öppnar jag min Brott och straff och läser några sidor, bara för att få glädjas av hans sätt att skriva.” På menyn hittar man klassiska mat­­rätt­er, som också Dostojevskijs karaktärer skulle ha känt till, som till exempel den klar­lila rödbetssoppan borsjtj.

Rätter från 60 kr, idiot-spb.com/en.

Ät lunch precis som i det gamla Sovjet

Att kafé Kvartirka ålagt sig att ge en autentisk middagsupplevelse från sovjettiden märks även i servicen. En lynnig servitris släpper slappt ner menyer prydda med texten ”Socialis­tiska rådsrepu­bli­ker­nas unions stora kokbok 1967” innan hon försvinner en bra stund, vilket ger nyfikna gäster tid att utforska restaurangens inredning. Man har återskapat interiören i en trång sovjetisk lägenhet. På de blommiga tapeterna hänger svartvita fotografier av allvar­samma par och deras barn, en gammal cykel står lutad mot väggen i hallen, ett par skidor hänger i badrummet, en stapel vinyl­skivor trängs på ett värme­element. En tidstypisk film visas på en tjockteve, medan det utanför – vid soliga bord med utsikt över en lugn gata – sitter ett par och sippar vodka och spelar schack. Just schack älskades så av bolsjevik­ledare att det blev något av ett officiellt tidsfördriv i Sovjet. Även maten är från den tiden. Rätter som pelmeni (en slags dumplings fyllda med kött), potatispaj och mörka friterade bröd­skivor med ost och vitlök serveras på kant­stötta tallrikar med folkliga motiv.

Rätter från cirka 40 kr. Det finns två olika Kvartirka, den bästa ligger på Malaya Sadovaya St.

Köp lite kejserligt porslin

Innan revolutionen satte stopp för den ryska kungafamiljens sociala samman­komster lät Kejserliga porslins­fabriken, som grundades 1744, bevara tsarerna på tallrikar och teserviser. Utsökta pjäser dekorerade med signaturen Cobalt Net går att hitta i butiker över hela St Petersburg. Dessa koppar och tallrikar, som är mönstrade med korsande mörkblå linjer och har en dekor av 22-karats guldbård, tillver­kas i en fabrik strax utanför staden. Det är ett mödosamt arbete. Det krävs över 80 moment för att göra en enda kopp, och mycket görs för hand. En rundtur avslöjar ett helt kompani med kvinnor som kontrollerar djurskulpturerna innan de målas, de vänder och vrider bleka små rådjur och ömtåliga fåglar med sina flinka fingrar. Även i affären hanterar man porslinet lika varsamt, där de unga kvinnliga försäljarna använder något som liknar ätpinnar för att upptäcka eventuella tecken på sköra partier. Butiken är fylld med Tingeling-liknande ljud: diskreta klinganden från tekannor, mjölkkannor och fantasifiguriner.

Kejserliga porslinsfabriken ligger cirka 30 minuter från centrala St Petersburg (metrostationen Lomono­sovskaya). Priserna för Cobalt Nettegods börjar vid cirka 320 kr för en tekopp. En guidad tur (på eng­elska) på 45 minuter i fabriken kostar cirka 130 kr per person, ipmshop.com.

Märken, pins och affischer från Lenins tid

I hörnet av den lilla butiken Gelios, där varje liten golvyta upptas av höga staplar och väggarna fylls av religiösa ikoner, rumsterar Bogdan Paseka om under disken tills han dyker upp med en byst av Lenin i ett fast grepp. I nästa dyk får han med sig äkta sovjetiska affischer, som han stolt brer ut som en bukett av grafiskt bildspråk, djärva färger och konstruktivistiska typsnitt. Näst i tur är en bricka med pins, bland dem ett litet porträtt i profil av den ryska kosmonauten Jurij Gagarin, den första människan i rymden, och flera av de flam­mande stjärnor man gav till pionjärerna, den sovjetiska motsvarigheten till scouterna. ”Mottot lyder ’Var redo!’” säger Bogdan, som har sålt antikvi­teter i sin butik sedan Sovjet­unionens fall 1991. ”På den tiden förväntades även barnen försvara vår frihet.” Han berättar att många av hans kunder är ute efter historiska minnessaker, för att återskapa förlorat krimskrams som de porslins­prydnader som kan ha stått på en morförälders spets­klädda sidobord – medan andra är samlare. ”Det är en skön känsla att hitta något som en person verkligen har längtat efter”, säger Bogdan. ”Men jag älskar också att ge mina kunder berättelserna bakom före­målen, dessa reliker. För mig är allihop dyrbara skatter.”

Pin-märken från cirka 8 kr, Lenin-byster från 30 kr. Gelios finns i gallerian Perinnye Ryady, i korsningen mellan gatorna Dumskaja och Nevskij prospekt. 

Läs mera i bokasinet Lonely Planet: Drömresor 2018.