Allierade i Italien

Det var tänkt att bli en rutininsats, rena semestern. Men som Matthew Parker berättar gjorde ogästvänlig terräng och ett ihärdigt tyskt motstånd Monte Cassino till ett helvete på jorden för de allierade trupperna.

När en löjtnant i Scots Guards först fick syn på Monte Cassino i början av 1944 så anmärkte han dystert: ”Ogenomträngliga berg, uppenbarligen med arméer av tyskar. Vidsträckta berg längst fram, bleka och ondsinta.”

Hans förutsägelser visade sig stämma. Cassino var det bittraste och blodigaste bland de strider de allierade i väst genomled mot den tyska Wehrmacht av alla fronterna i det andra världskriget. Många tyskar jäm­förde det med den grymma Stalingrad-striden, till den förras nackdel.

Söder om Rom rinner floder med starka strömmar bland höga berg. Det fanns bara en framkomlig väg i norr till den italienska huvudstaden för de allierade – gamla Via Casilina. 13 mil söder om Rom passerar den förbi Liriflodens smala dal. Över dalingången tornar Monte Cassinoklostret upp sig, med sina höga väggar klamrande mot toppen av en bergsspets som reser sig nästan lodrätt från dalen nedanför, där floder har bildat en naturlig vallgrav runtom. Detta naturligt strategiska fäste blev den plats som den tyske befälhavaren fältmarskalk Kesselring valde att utgå från.

Cassinomassivet där klostret stod var nyckel­positionen i tyskarnas Gustavlinje, det system av sammanhängande försvar som löpte genom hela den smalaste delen av Italien, söder om Rom. Tyskarna hade vildsint försvarat bergen söder om Cassino och lyckats trötta ut angriparna, men vid Gustavlinjen hade Hitler förordat att det inte skulle bli några fler reträtter i Italien. Det hade funnits gott om tid att förbereda försvaret. Kesselring kände sig säker på att ”britterna och amerikanerna skulle få jobba sig trötta mot det”.

De allierade dominerade hav och luft, och hade ett överväldigande övertag vad gällde stridsvagnar, men fientlig terräng och dåligt väder gjorde fördelarna oanvändbara. Linjen kunde bara brytas av infanteriet och striden skulle få bli man mot man, utkämpad med granater, bajonetter och bara nävarna. Angriparna var medvetna om styrkan i Cassinoplaceringen, och för att blåsa nytt liv i en vissnande insats, så planerade de en amfibielandstigning ungefär 8 mil bortom Gustavlinjen i Anzio. En offensiv vid Cassino ledd av generallöjtnant Mark Clarks multinationella femte armé skulle komma att dra undan tyskarnas strategiska reserver från land­stigningsområdet och sedan hoppades man att de skulle bryta igenom för att möta upp med amfibiestyrkorna.

Framför Cassino hade tyskarna sprängt dammar på floden Rapido vilket gjort hela dalen till ett gungfly. Dessutom stod stora delar av de allierades luftunderstöd på marken på grund av väderförhållandena. Men attacken behövde avancera snabbt, inte bara för att hålla undan trycket från London och Washington, utan också så att landstigningsfordonet skulle kunna skickas tillbaka till Storbritannien för att användas i invasionen i Normandie. Medan fransmännen och britterna körde framåt på varsin flank slog sig Clarks 36:e ”Texasdivision” fram längs Liridalen.

Flodövergångarna är ett återkommande mardrömsinslag i Cassinohistorien. Söder om Cassino flyter Garigliano mot kusten. Här började två brittiska divisioner att ta sig över floden i månljuset den 18 januari. När Royal Inniskillings bårbärare Jack Williams anlände till platsen för övergången var allt helt tyst. ”Vi trodde att vi skulle komma över utan problem”, berättar han. Det första kompaniet satte igång. ”Inga skottlossningar, ingen granateld, och så gick vi – ett kompani – för att komma över och allting briserade. Kanoner, 88:or, maskin­gevärseld, ett riktigt ordentligt bombardemang. Effekten var kaosartad, på riktigt. Alla flaxade och sprang runt, försökte komma ner i båtarna, och över till andra sidan.”

Williams lyckades ta sig över i en av åtta­manna­båtarna, men snart var alla utom en av bataljonens tolv fordon skadade. De överfulla båtarna tog direktträffar, och andra slog runt och kastade de tunglastade passagerarna överbord i det isiga vattnet. Några lossade sin utrustning och lyckades krångla sig ur och
simma till strandbanken. Andra sjönk som stenar till botten. Williams sergeant berättade för honom nästa dag att medan han simmade kunde han känna händer som desperat försökte nå hans fötter underifrån.

”Vi tog oss ur båtarna”, fortsätter Williams, ”och genast behövde vi ta oss fram till vårt mål. Vi kunde inte direkt dröja kvar vid strand­kanten. Vi kunde höra skotten och skriken från människorna där som kastade sig runt i vattnet, som hade träffats. Det var rejält rörigt i den stunden, och alla fick panik.”

De brittiska soldater som klarade sig fick ta sig igenom ett massivt minfält för att komma till högre mark. De tyska högre befälhavarna blev tillräckligt oroliga för att dra sina styrkor söderut, och gav på så vis fri väg för de allierades landstigning i Anzio. De amerikaner som försökte korsa Rapido framför Liridalen stötte uppströms på en fullständig katastrof.

Redan innan de nådde fram till floden hade många trupper dödats eller skadats av minor och artillerield. Några av männen bar tunga stövlar i mörkret över dyiga marker på väg till floden, och var så kallade ”gröna” ersättare som fick panik eller deserterade. De som nådde fram till floden mötte total förvirring. Fältjägaren Buddy Autrey beskriver hur hans båt drogs med nedströms. Männen paddlade frenetiskt, men kastades överbord när båten kapsejsade. Trots den nedtyngande utrustningen försökte Autrey hjälpa en ung menig som försökte hålla sig uppe: ”Våra kläder blev blöta och drog oss nedåt”, förklarar Autrey. ”Jag var tvungen att släppa den unge mannen och han drunknade … åtta av tolv av oss drunknade och fyra simmade över till den tyska sidan.”

Blöta, kalla och utan vapen försökte de fyra männen utan framgång ropa över floden till de allierades sida.

De som klarade sig över plockades upp av ett starkt tyskt försvar och försöken att under­stödja dem misslyckades. Efter två dygn var striden över och de enda amerikaner som var kvar på Cassino­sidan av floden var nu fångar.

Det hela hade varit totalt ensidigt. Den
36:e divisionens stridskapacitet var utplånad. Tidningar i USA beskrev det som den värsta katastrofen sedan Pearl Harbor.

Offensiven fortsätter

Landstigningarna i Lanzio pågick utan mot­stånd, men Clark behövde attackera ihållande vid Cassino för att bryta sig igenom till strand­området innan tyskarna kunde gå till mot­angrepp. Samtidigt som han drev på de franska-nordamerikanska divisionerna norr om Cassino att fortsätta trycka på, så beordrade han den 34:e divisionen att inta staden och klostret. Det gick långsamt, tills en tjock dimma gjorde det möjligt för meniga att smyga förbi de tyska utposterna och säkra mark högre upp bakom abbottklostret. En veckas intensiva strider följde då amerikanerna försökte ta sig längs bergs­ryggen bakom klostret, allt medan tyskarna gick till hårda motangrepp.

”Vi var aldrig helt fria från vare sig spora­d­isk eller tung kanoneld”, berättar den amerikan­ske infanteristen Don Hoagland. ”Vi tog mängder av motattacker … nästan alltid om natten, och de tog sig fram i tysthet för att komma så nära som möjligt. Plötsligt kunde vi se kroppar som rörde sig framför oss. Varje natt upplevde vi en ny attack … så småningom är det tröttheten som tar dig, om inget annat.”

Lika mycket som fiendeelden slet även omständigheterna på angriparna. Den 4 februari blev vädret värre, och snön började falla tungt, vilket gjorde allt så mycket eländigare för de män som redan stod i iskallt regn. Kanonelden höll männen vakna och orsakade förluster. ”Du lade dig på kvällen i ditt grunda dike”, minns Hoag­­land, ”och om du hade några filtar lade du ner en i det blöta hålet, lade dig ner och drog en våt filt över dig. Det var så vi sov.”

När männen i den fjärde indiska divisionen kom för att stödja resterna av den amerikanska styrkan vid Cassinomassivet fick till och med de mest härdade veteranerna en chock. Det låg kroppar överallt i olika stadier av stympningar, och många överlevande var alltför stela av kylan efter att ha hukat bakom de låga stenmurarna för att kunna gå. Elitsoldaterna från Storbritannien och Indien togs över från den åttonde armén för att ”avsluta jobbet”.

Att det gick snabbt var en absolut nödvändig­het då underrättelsetjänsten hade antytt att ett massivt tyskt motangrepp hade planerats för Anzios stränder den 16 februari. Insatsen som ursprungligen var tänkt att hjälpa angriparna vid Gustavlinjen fick nu avgöra när insatserna vid Cassino skulle ske. Anzios svans viftade nu på hunden.

Bombningen av klostret

Den 15 februari attackerades det urgamla klostret i Monte Cassino av en enorm styrka bestående av tunga bombplan. Bombningen försåg inte bara tyskarna med en propaganda­kupp, utan var också ett taktiskt fel. På grund av svårigheterna med att nå det isolerade berget hade de allierade inte några trupper som kunde följa upp. Tyskarna, som inte hade ockuperat klostret, tog sig nu in i ruinerna vilka gav en idealisk försvarsposition. När de brittiska trupperna i den fjärde indiska divisionen ryckte fram den natten drevs de lika snabbt tillbaka. Följande natt försökte en större styrka på nytt. ”Sepoyerna ryckte fram som tigrar”, rapporterar ett ögonvittne, ”men bergsslutt­ningen, taggtråden och den ursinniga försvarselden blev för mycket för dem.” Många dog.” I Rapidodalen stormade den nyss anlända andra nya zeelandsdivisionens maoribataljon järnvägsstationen, men de klarade inte att hålla den mot de tyska stridsvagnarna. I slutet av den andra striden hade två allierade elitforma­tioner decimerats utan några som helst land­vinningar.

Precis som de förutsett genomförde tyskarna en massiv attack på Anzios brohuvud den
16 februari. Den misslyckades med en hårsmån, men general Alexander, överbefälhavare hos de allierade, beordrade sina män att gå till attack igen vid Cassino. Den här gången intog nyzeeländska trupper staden från norr, medan den indiska divisionen gjorde ett försök med klostret från de östra sluttningarna. Men så kom vädret emellan, och männen blev sittande i tre veckor i sina stridsledande positioner. När de fick klartecken den 14 mars dök ytterligare en massiv luftburen styrka upp ovanför dem. Cassino, kraftigt förstärkt av tyskarna, skulle jämnas med marken av våg efter våg av bombplan.

Staden hölls i ett järngrepp av ungefär 300 man ur den tyska första fallskärmsdivisionen. ”Fler och fler bomber föll”, rapporterade en av dem. ”Vi insåg vid det här laget att de ville utplåna oss … Solen tappade sin lyster. En kulen skymning föll över dem. Det var som världens undergång … Kamrater skadades, begravdes, grävdes upp igen för att kanske få en andra begravning. Hela plutoner och skvadroner tillintetgjordes av direktträffar … Utspridda överlevare, halvgalna efter explosionerna, virrade runt i en dimma … tills de träffades av en explosion.”

Trots att staden ”såg ut som om den hade slätats ut av en stor monsterkam och sedan slagits i stora spillror av en enorm hammare”, så hade tillräckligt många i elitförsvaret överlevt för att slå tillbaka då nyzeeländarna fann en väg över spillrorna och in i staden. Där följde några av insatsens allra grymmaste strider. ”Allt var tillåtet”, förklarar en av fallskärmsjägarna … ”Det var i princip bara ’du eller jag’”. På berget bakom staden ägde en medeltida belägring rum runt det gamla slottet, då indiska trupper försökte forcera sig fram längs serpentinvägarna till klostret.

Efter sex dagar hade nyzeeländarna inte lyckats överta staden och ordna en väg till Liri­dalen, och klostret förblev i tyskarnas händer. Fallskärmstrupperna, nu kallade ”Cassinos gröna djävlar”, hade lyckats med en anmärk­ningsvärd insats. ”Oturligt nog slåss vi mot de bästa soldaterna i världen”, beklagade sig Alexander. ”Vilka män! … Jag tror inte att några av de andra trupperna hade kunnat stå emot dem, förutom möjligen de där fallskärms­grabbarna.”

Deras framgång imponerade inte bara på de allierade. I Tyskland hade den en ännu större inverkan. En hemlig rapport från SS säkerhets­tjänst slog fast att: ”Utvecklingen av striderna i Italien är det enda som för stunden ger oss orsak att hoppas på att vi fortfarande kan lyckas. Det har visat att vi är jäms­tällda med långt mer överlägsna motståndare.” Monte Cassino-klostret hade antagit en symbolisk betydelse för den tyska beslutsam­heten och förmågan.

Det bittra slutet

Det skulle ta nästan två månader innan Alexander slog till igen, och äntligen verkade det som att några av lärdomarna från de föregående fem månaderna hade gått in. Den här gången hade man inte bråttom. Istället var de allierade nöjda med att vänta tills de hade ett massivt övertag i antal och tills marken hade torkat upp tillräckligt för att de skulle kunna ta sin bestyck­ning i bruk.

Den 11 maj påbörjades ett enormt bombardemang då allierade trupper angrep längs hela de 30 kilometrarna från Cassino till havet. Under det första dygnet var det helt ovisst vilken utgången skulle bli. En polsk styrka, som satts samman av män som deporterats av Stalin till Sibirien, slogs tillbaka och fick genomlida förfärande förluster. I dalen nedanför misslyckades man med att korsa Rapido. I söder kämpade amerikanska och fransk-nord­ameri­kanska styrkor med att nå sina initiala målsättningar. Nästa natt kastade brittiska ingenjörer en bailey-bro över Rapido, samtidigt som nordafrikanska bergs­trupper från franska armékåren bröt sig fram över bergen till Liridalens södra del.

En hård vecka följde med förvirrat, blodigt och grymt stridande. ”Vi har attackerat, attackerat, attackerat ända från start”, skrev den brittiske korpralen Walter Robson förtvivlat till sin hustru. ”Vi satt i gropar och skakade. Hicky bröt samman häromdagen, och nu Gordon … han tappade besinningen först, och skrek att ’Jag står inte ut, jag står inte ut. Mitt huvud, mitt huvud.’ Och han grep sig om huvudet och grät.
Jag torkade hans panna, hals och öron med en våt näsduk och sjöng för honom … När, när ska denna galenskap upphöra?”

När de såg fransmännen dyka upp från bergen i höger och samtidigt stod inför ett överväldig­ande antal enheter, började tyskarna dra sig tillbaka. Klostret intogs aldrig. Precis innan de omringades drog sig de utmattade fallskärms­jägarna ur natten den 17 maj. Nästa morgon tog en polsk patrull sig in i byggnaden.

Det fanns en liten segerkänsla bland de allierade trupperna när andra tog över jakten åt norr. ”Förvänta dig inte de vanliga breven från mig för jag kommer inte vara normal den närmaste tiden”, skrev Walter Robson till sin hustru. ”Tidningarna skryter säkerligen om oss och våra framgångar, men det gör inte vi. Vi är bittra, för vi har haft ett helvete … Alla är rastlösa och har nerverna på utsidan … Ingen av oss känner någon lättnad.”

Läs mera i bokasinet Andra världskriget på djupet.