Cameron Balbirnie söker sig bortom den vanliga bilden av vilda, hedniska plundrare från Norden och avslöjar vilka de sjöfarande vikingarna egentligen var.
Ett av de mest avgörande ögonblicken i brittisk historia ger en livlig bild av en liten flotta med skepp som avtecknar sig vid horisonten. Den stävar mot Northumbrias stränder och klostret Lindisfarne. Det är den 8 juni år 793, och ingen har berättat för lokalbefolkningen att besökarna har ändrat på spelets regler. Istället för att frakta pälsverk från norr och gyllene bärnsten från Östersjökusten för att handla fredligt tar de nordiska sjöfararna den breda vägen för att få vad de är ute efter: plundring, slakt och slaveri.
Vikingatiden har börjat – och den förändrar hela Europa och dess folk på bara några hundra år.
Efter årtionden av sporadiska plundringståg kom en hel dansk armé till floden Humber i England år 865 och seglade vidare uppför floden Trent för att inta den strategiskt viktiga staden Repton i Englands hjärta. Från och med då började de anglosaxiska rikena falla – Northumbria, East Anglia samt det fruktade och mäktiga Mercia. Bara Alfred den stores Wessex stod emot vikingarnas stormningar. Ett splittrat England uppstod, med danskar som härskade i norr och öster, med Danelagen i norr och Jorvik som huvudstad i ”kungariket York”.
Det är den historia som berättats om vikingarna – och den är helt sann. Vikingarna var råbarkade, hedniska rövare som påverkade hela Britanniens framtid på bara några århundraden, före normandernas invasion
år 1066.
Språkforskaren Richard Dance vid University of Cambridge kan räkna upp dussintals exempel på Englands osynliga arv från vikingarna. Ord som används i norra Storbritannien, till exempel ”tyke” (byracka, knöl) och ”muck” (dynga) kommer från fornnordiskan, ortnamn i Yorkshire och Lincolnshire likaså. Ändelserna ”-by” (Whitby, Derby) och ”-thorpe” känns igen från ”by” och ”torp”. ”Egg”, ”sky” och ”skin” heter nästan likadant på svenska. Vikingarna är närvarande i Englands historia, språk och – har forskare nu visat – gener. Men vilka var de egentligen?
När jag arbetade med BBC:s serie Vikingar (med presentatören Neil Oliver, 2012), ville jag komma bortom sagorna om män som viftade med yxor och ta itu med de viktiga frågorna.
Jag kände till att mycket av det vi i Storbritannien vet om vikingarna har att göra med just Storbritannien, så jag ville utforska Skandinavien och ta reda på vilka vikingarna egentligen var – när de var hemma. Varifrån kom dessa märkliga människor? Varför började vikingatiden så plötsligt? Och hur såg vikingarna på sig själva?
Jag upptäckte inte alls en nyare och trevligare sorts viking. Ju djupare vi grävde, desto mörkare, mer blodtörstiga riter kom i dagen. Vikingatiden kommer alltid att vara brutal, men den var också mycket mer komplex och fascinerande än standardbilden av sjöfarande krigare som slåss för att ta byte och vinna ära och berömmelse. Det här var människor som formades av att ha levt i tusentals år i Skandinaviens landskap och kusttrakter. Det var en annorlunda förhistorisk värld än den brittiska, med en kultur som utvecklades på sitt eget sätt, utanför det romerska rikets gränser.
Arkeologiska fynd
Arkeologiska fyndplatser och bevarade vikingaskatter från hela Norden är oerhört imponerande. De ger stora insikter i hur vikingatidens människor levde, hur mycket de påverkade andra, hur långt deras handelsvägar sträckte sig, deras märkliga trosföreställningar, gravskicket för deras kungar och naturligtvis deras oöverträffade sjöfartsteknik – den äldsta betydelsen av ordet ”viking” var någonting man gjorde, inte någonting man var. Att ”bli viking” betydde att utforska eller dra ut på äventyr.
För att förstå hur vikingarna kom till utforskade jag Skandinaviens väldiga och växlingsrika landskap. Norges beboeliga trakter finns mellan den karga Atlantkusten i väster och de snöklädda bergen i öster. I dag har klimatförändringarna gjort att gamla artefakter kommer upp till ytan under de smältande glaciärerna, vilket ger arkeologerna möjlighet att undersöka lämningar efter jägare och renskötare som levde för tusentals år sedan.
I söder är Danmark helt annorlunda. Jylland är porten till Östersjön. Där finns rikligt med odlingsbar mark, men också torvmossar där många offergåvor från järnåldern har hittats. I öster ligger Sverige, mittemot Östersjön och Ryssland och Asien längre bort. Alla länderna har en gemensam nämnare – havet.
Medan det finns hundratals cirklar med resta stenar i Storbritannien finns det skeppsformade gravanläggningar av stenar på Gotland. Joakim Wehlin, forskare vid högskolan på ön, har undersökt över 400 lokala skeppssättningar. Störst är den i Ansarve med sina 45 meter och den anlades av granitblock för 3 000 år sedan. Det finns också intrikata hällristningar med skepp som har böjda förstävar. Deras besättningar har vapen och rituella bronslurar (i dag syns konturerna av sådana i logotypen på danska smörpaket – Lurpak). Att titta på dessa ristningar är som att möta vikingarnas förfäder öga mot öga.
Förutom ristningarna har man hittat rester av riktiga järnåldersbåtar, utrustade med hjälmar, brynjor och vapen. En sådan farkost, Hjortspringbåten, hör till skatterna på Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn. Den vittnar om en lång tradition av krigföring till sjöss. Krigarfolken vid Östersjön drog på plundringståg mot varandra i många hundra år innan de gav sig ut på öppet hav, på de vikingatåg som gjorde dem ökända.
Vi vet inte exakt varför det hände, men det finns flera tänkbara förklaringar. För det första sträckte sig romarriket aldrig till Skandinavien, så järnålderns hövdingadömen var opåverkade av romerska lagar, städer och kristendom. I söder handlade vikingarna med Rom och fick smak för lyxartiklar och ökad centralisering av makten samt en alltmer uttalad känsla för klyftan mellan norr och söder.
Mjuka mål
Det är inte konstigt att de första dokumenterade härnadstågen mot England flera hundra år senare tycks ha utgått från Norges Atlantkust, från trakten runt Bergen. Där fanns inte tillräckligt mycket mark för att livnära den växande befolkningen, och småkungadömena konkurrerade om tillgångar och ära. Området präglades av en hednisk kultur. Dessa folk dyrkade Oden och Tor, och fruktade inte den kristne guden. För dem var 800-talets dåligt försvarade anglo-saxiska kloster, som låg lägligt placerade vid sjövägarna, närmast provokativt inbjudande.
De första vikingatågen kan ha börjat i Norge, men det var främst danskarna (danerna) som ockuperade stora delar av England. Från 870-talet blev staden York den viktiga vikingatida handelsstaden Jorvik, där familjer och krigare blev stadsbor och blandades med den anglosaxiska befolkningen.
Som kontrast till bilden av hårdföra krigare får man i York en föreställning om hur vikingarna levde hemma. Søren Sindbæk vid University of York, som är expert på Jorvik, pekar på hur viktig kvinnornas roll var, att vävning i hemmen var en del av textilhantverkets uppblomstring och att det fanns många smeder och andra hantverkare.
Otroligt nog var Jorvik mycket större än någon stad i Danmark. Rikedomar som danskarna rövade i England och slavar de tog på Irland, samt Danmarks strategiska läge, gjorde landet till en viktig aktör bland vikingarikena. De tidiga danska bosättningarna i England och på Irland var dock inte först. Svenskarnas utposter i öster var äldre.
I Storbritannien dominerar intresset för vikingarna i England. Man bortser ofta från svenskarnas färder i österled. Redan år 753 grundade de Staraja Ladoga öster om dagens
S:t Petersburg – Rysslands första stad och en port mot öster.
När de svenska vikingarna hade seglat över den spegelblanka Östersjön använde de lättare farkoster för att navigera över en hel kontinent och bar båtarna mellan sjöar och floder. Syftet var framför allt att ägna sig åt handel, inte krig. Svenska vikingar (som kallades rus och har gett namn åt Ryssland) lärde känna nya platser, människor och skatter.
År 839 hade de svenska vikingarna kommit till Konstantinopel, som de kallade Miklagård och vi idag känner till som Istanbul, en världsstad med ungefär en halv miljon invånare. Staden hörde till de rikaste, mest civiliserade och kosmopolitiska på jorden.
Aristokrater i Sverige hade tillgång till utsökta lyxartiklar. Fragment av silke som troligen spunnits i Kina och vävts till tyg i Mellanöstern har hittats i Sverige på utgrävningsplatser från vikingatiden.
På den lilla ön Helgö i närheten av Stockholm har arkeologerna hittat en irländsk biskopskräkla, en skopa från Egypten och en statyett av Buddha som på något sätt har färdats hela vägen västerut från Kina. Mest talande är kanske de stora fynden av mynt. De är arabiska silvermynt som bytts mot skandinaviska pälsverk, bärnsten och slavar, tillsammans med fint silke och kryddor.
Iakttagelser från öster
Mycket av det vi vet om vikingarnas utseende och trosföreställningar kommer från muslimska författare. En krönikör på 900-talet, Ahmad ibn Fadlan, förde dagbok och beskrev sina möten med de långa, blonda ruserna. Det är tack vare ibn Fadlan som vi har en ögonvittnesskildring av en vikingahövdings begravning och de mörkare sidorna av vikingarnas religion. Hövdingen tycks inte bara ha skickats till livet efter detta tillsammans med offrade hundar och hästar, utan också med en offrad slavflicka som enligt författaren våldtogs av hövdingens närmaste män, tydligen för att hedra den döde ledaren. Trots alla eleganta sidentyger och lyxartiklar från Österlandet tycks de svenska vikingarna aldrig ha förlorat sina dunkla och brutala drifter.
Den andra stora källan till kunskap om vikingarnas tro är de isländska sagorna. De skrevs ned först efter vikingatiden, och är i mångt och mycket ett verk skrivet på en isolerad ö. De svenska vikingarna handlade med de stora civilisationerna i öster, de danska vikingarna erövrade områden i England och på Irland. De norska vikingarna, som alltid led av brist på beboelig mark, skickade oöverträffat långa expeditioner norrut och västerut.
Sagorna, som främst skrevs ned under 1200-talet, berättar om en förfluten tidsålder (”saga” betyder bokstavligen ”det som sägs”), och om halvt mytiska resor som vikingahjältar genomförde ungefär mellan 930 och 1030. Det är genom dem vi känner till tron att Valhall, gudarnas hem, bara var öppet för dödliga som utförde hjältedåd. Att bli viking – dra ut på äventyr och visa att man var någon – betydde allt. I en tidsålder av muntlig historia var det viktigaste att bli ihågkommen.
Island koloniserades i slutet av 800-talet och blev en utgångspunkt för nordmännens sjöresor till Grönland och Nordamerika. De svåra förhållandena på Grönland och de nordligaste områdena blev till sist för mycket även för dem, men Island blomstrade.
Från inre strider mellan Östersjöstammar dröjde det bara några hundra år tills vikingarna hade rest till Newfoundland i väster och Bagdad i öster. Men äventyret som hade blivit startpunkt för en hel epok skulle snart sluta – inte med nederlag, utan med assimilation.
Danmark blev ett enat kungadöme under en ny dynasti, och en av dess första kungar, Harald Blåtand, hade blivit kristen. När vikingarna efter några blodiga dispyter tog till sig den nya läran, förvandlades de från hedniska utbölingar till europeiska statsmän.
Haralds sonson Knut blev som bekant engelsk kung. Han är känd för att ha visat sina inställsamma hovmän att han inte, som de påstod, kunde hejda tidvattnet. Det var en läxa om havet, typisk för en viking. Knut var dock en eurokrat: kung av England, men även över Danmark samt delar av Norge och Sverige. 1027 närvarade han vid en påvlig kröning, och han försökte standardisera mynt- och silvervärden i hela sitt rike.
Knut hade vikingablod, men det är tveksamt om de unga män som överföll Lindisfarne mindre än 250 år före hans tid skulle ha betraktat honom som ”en av dem”. Britannien befann sig på randen till år 1066 och den normandiska invasionen – glöm inte att normanderna själva hade varit nordmän en gång i tiden.
