John Haywood berättar den storslagna historien om en liten grupp skandinaviska äventyrare som for dit ingen annan europé hade begett sig tidigare, redan 500 år före Columbus resor.
Det första mötet mellan européer och infödda amerikaner slutade inte väl för någon av parterna.
Omkring år 1000 hade Leif Eriksson seglat västerut från den nyetablerade nordiska kolonin på Grönland och upptäckt ett vackert land som han kallade Vinland. Tre år senare ägnade hans bror Torvald sin andra sommar åt att utrusta en ny expedition. Torvald och hans män utforskade ett område vid en fjordmynning när de fick se tre pucklar på en sandstrand. När de undersökte saken visade det sig vara kanoter, under vilka nio män hade tagit skydd. Nordmännen tillfångatog och dödade åtta av dem, men den nionde flydde och larmade sina fränder.
Senare samma dag såg Torvald och hans följe hur en mängd kanoter kom emot dem på fjorden. De tog tillflykt till sitt skepp och kunde avvärja angreppet med sina järnvapen. Men under striden sårades Torvald i armhålan av en pilspets och dog kort därefter. På hans begäran begravdes han enligt kristen sed på fastlandet och hans grav utmärktes med kors i huvud- och fotändarna. Leif hade varit den förste europé som satte foten på amerikansk jord och Torvald var den förste som begravdes där.
På grund av den följande händelseutvecklingen i Amerika har nordmännens upptäckt av denna världsdel blivit en av de bäst utforskade företeelserna under vikingatiden (ca 800–1100), en period då skandinaviska plundrare, handelsmän och kolonisatörer var aktiva över hela Europa. De nådde så långt söderut som till Nordafrikas kust och ända till Bagdad i öster. Vikingatidens skandinaver visste tillsammans mer om världen än några tidigare européer. Som den bevisligen enda förcolumbianska kontakten mellan européer och Amerika fascinerar självklart de nordiska upptäckterna. Men förtjänar de verkligen så mycket uppmärksamhet?
Nordmännens väg till Amerika har beskrivits som en språngbräda, eftersom den tillryggalades etappvis från ö till ö, med relativt korta överfarter mellan dessa.
Första steget på vägen togs – 200 år innan Leif upptäckte Vinland – när öarna norr om Skottland koloniserades kort efter år 800. 25 år senare följde koloniseringen av Färöarna och därpå Island, omkring år 870. Nästa steg var när Erik Röde grundlade kolonin på Grönland på 980-talet. Eftersom Grönland geologiskt sett är en del av den nordamerikanska kontinenten kan detta sägas vara den första bosättningen i Amerika, även om den sällan betraktas så.
Land i sikte
Koloniseringen av Grönland följdes snabbt av att en europé för första gången siktade land i Nordamerika. Den bedriften var en isländsk köpmans, vid namn Bjarni Herjolfsson.
Enligt Grönlänningarnas saga – som tillsammans med Erik Rödes saga är den huvudsakliga källan till vikingarnas upptäckt av Amerika – återvände Bjarni hem från en resa till Norge år 986 och fann att hans far hade utvandrat till Grönland med Erik Röde. Det enda han visste om Grönland var att det var bergigt, saknade träd och hade bra betesmarker. Bjarni gav sig av i sin fars fotspår och försvann snart, vilket inte är konstigt.
Efter flera dagar med oväder och dålig sikt kom Bjarni till ett skogbevuxet, bergigt land. Det kunde uppenbarligen inte vara Grönland, så utan att gå iland seglade Bjarni norrut och efter två dagar siktade han ett platt och skogigt land. Inte heller nu gick han iland. Efter att ha seglat åt nordöst i tre dagar stötte Bjarni på ett bergigt, isbelagt område som han trodde var för kargt för att vara Grönland. Han styrde kosan österut och kom fyra dagar senare till den nordiska bosättningen på Grönland.
Bjarnis upptäckter väckte stort intresse och när han bestämde sig för att sluta med handel köpte Erik Rödes son Leif Eriksson hans skepp och gav sig iväg på en ny expedition ungefär samtidigt som islänningarna konverterade till kristendomen – omkring år 1000. Leif började med att segla åt motsatt håll jämfört med Bjarnis och satte kurs åt nordväst. Han kom till ett land med nakna klippor och glaciärer och kallade det Helluland (”hällandet”). Leif fortsatte söderut och kom då till ett låglänt, skogbevuxet område med vita sandstränder som han kallade Markland (”skogslandet”).
När Leif hade seglat åt sydväst i två dygn upptäckte han ett område där laxar hoppade i floderna och där det växte vilda druvor. Leif kallade det Vinland. Hans grupp byggde hus på en plats som därefter kallades Leifsbuðir (”Leifsboda”), där de tillbringade vintern bekvämt. ”Landet verkade så gästvänligt att inget vinterfoder till boskapen behövdes, det blev aldrig frost på vintern och gräset vissnade knappt.”
Vinterdagarna var betydligt längre än på Grönland och ”på årets kortaste dag syntes solen mitt på eftermiddagen och vid frukosten.” När våren kom högg Leif och hans män mycket timmer – det rådde alltid brist på virke på Grönland – och vände hemåt.
Leif tog inte kontakt med urinnevånarna. Det första, katastrofala mötet inträffade under hans bror Torvalds påföljande expedition. Torvalds död orsakades av de infödda, men det skrämde inte nordmännen som bosatte sig i Vinland. De första resorna, cirka två år efter hans död, leddes av Thorfinn Karlsefni, en isländsk köpman som tog med sig sin hustru Gudrid, 65 män, 5 kvinnor och tamboskap.
Man seglade från Grönland och tillbringade en händelsefattig vinter vid Leifsbuðir. Under den tiden födde Gudrid en son, Snorri – den första europé som föddes i Amerika. Sedan mötte bosättarna för första gången Amerikas urbefolkning, som dök upp vid Leifsbuðir för att byta bort pälsverk. Nordmännen kallade dem ”skrälingar”, vilket kan ha betytt ”skrikare”. Skrälingarna, som hade en stenålderskultur, fascinerades av nordmännens järnvapen och verktyg, men Karlsefni förbjöd sina män att byta bort dessa.
Vid ett andra möte dödade en av Karlesefnis män en skräling som försökte stjäla några vapen. Nordmännen slog tillbaka ett försök av skrälingarna att ta hämnd, men efter ännu en vinter vid Leifsbuðir beslöt sig Karlsefni för att återvända till Grönland.
Leifs halvsyster Freydis, som enligt Erik Rödes saga redan hade deltagit i Karlsefnis expedition, gjorde ett nytt försök att grunda en koloni. Hon hade gjort vad hon kunde för att avvärja ett anfall från skrälingarna och skrämt dem genom att blotta ena bröstet och slå på det med ett svärd. Freydis var grälsjuk och ingen lämplig ledargestalt. Expeditionen avbröts när hälften av deltagarna dödades i en inbördes strid. Det finns bara uppgifter om ytterligare en resa till Vinland. År 1121 gav sig Grönlands biskop Erik Gnupsson iväg på en resa dit, men det är inte känt vad som hände med den expeditionen.
Arkeologiska belägg för att nordmännen kom till Nordamerika hittades år 1961 när man upptäckte långhus och verkstäder av torv vid L’Anse aux Meadows på Newfoundlands norra udde. Långhuset är typiskt för nordmännens bostäder, men även inuiter och andra urinnevånare i Amerika byggde liknande boningar. Det som visade att det faktiskt rörde sig om en nordisk bosättning var det stora antalet metallföremål som hittades, bland annat nitar av järn och ett typiskt skandinaviskt ringspänne av brons.
Vävtyngder av sten och en slända visade att man hade ägnat sig åt att väva på platsen. Det var kvinnor som vävde i vikingatidens Skandinavien, så det visade att sagornas berättelse om att kvinnor var med på sjöfärderna stämde. Kol 14-dateringar av organiskt material på platsen visar att bosättningen var kortlivad, ungefär mellan 980 och 1020, vilket också stämmer med uppgifter i sagorna.
Miljön kring L’Anse aux Meadows liknar inte alls sagornas beskrivning av Vinland. Vintrarna är stränga och det finns inga vilda druvor, så det är osannolikt att detta är Leifsbuðir. Sannolikt var L’Anse aux Meadows ett basläger för expeditioner längre söderut. Fynd av valnötter på platsen tyder på att sådana ägde rum. En amerikansk art, grå valnöt, växer inte längre norrut än i New Brunswick, som ligger 80 mil längre söderut.
Gåtan Vinland
Om Vinland inte var vid L’Anse aux Meadows, var fanns det då? Helluland och Markland kan med rätt stor säkerhet identifieras som Baffinön och Labrador, men sagornas beskrivning av Vinland innehåller självmotsägelser. Laxen som figurerar i Leifs beskrivning lokaliserar Vinland till ett läge norr om Hudsonfloden, medan de vilda druvorna gör att det måste ligga söder om St Lawrencefloden. Då hamnar man någonstans i övärlden vid Kanadas Atlantkust eller i New England, men inga vintrar är frostfria norr om Chesapeake Bay.
Den kortaste dagen bidrar inte heller till att lokalisera Vinland, eftersom dess längd inte grundas på klockslag – klockor fanns inte på vikingatiden – så om inga nya arkeologiska upptäckter görs kommer vi nog aldrig att få reda på var Vinland låg.
Nordmännens försök att kolonisera Vinland var obeständigr – efter cirka 20 år var äventyret över och det berörde troligen aldrig fler än 200 människor. Det var dömt att misslyckas. Avstånden var för stora, den lilla kolonin på Grönland hade för få invånare för att kunna stötta nybyggarna, och järnvapnen gav inte nordmännen något större övertag över de betydligt fler urinnevånarna.
Detta innebar dock inte slutet för nordmännen i Nordamerika. Den grönländska kolonin fortlevde till mitten på 1400-talet, när konsekvenser av den lilla istiden gjorde slut på den. Grönlänningarna fortsatte att segla till Markland för att hugga ned träd åtminstone fram till år 1347, och de reste högt upp i Arktis där de jagade isbjörnar, sälar och valrossar. Omkring år 1170 stötte de på inuiter från thulekulturen och kontakterna med dessa fortsatte fram till kolonins slut. Man har hittat nordiska föremål på många platser i kanadensiska Arktis, och ett jägarviste som troligen var nordiskt har nyligen upptäckts i Tanfielddalen på Baffinön.
Objektivt sett var nordmännens upptäckt av Amerika betydelselös. Nyheter om nordmännens resor nådde snart Europa, men det förändrade inte européernas världsbild på samma sätt som Columbus senare expeditioner. Ingen misstänkte att Vinland var en del av en ny kontinent. Det finns inga belägg för att Columbus kände till Vinland när han gav sig iväg på sin berömda seglats år 1492. När det gäller Amerikas urbefolkning kunde nordmännen lika gärna ha stannat hemma, eftersom de över huvud taget inte påverkade Nordamerikas kulturella utveckling. Urbefolkningen i Amerika har däremot lämnat spår på Island. Forskare har genom att undersöka islänningars gener kunnat visa att 350 av dem är ättlingar till en nordamerikansk kvinna som levde för omkring 1000 år sedan. Kanske var hon en skräling som följt med tillbaka efter en av expeditionerna?
Trots att det inte finns särskilt många spår efter Thorvald Erikssons ödesdigra möte med skrälingarna är det ett viktigt ögonblick i världshistorien. Det var slutet på mänsklighetens 70 000 år långa vandring från Afrika. Ättlingar till dem som hade lämnat Afrika och vandrat österut genom Asien till Amerika träffade till sist ättlingar till dem som lämnade Afrika för att dra västerut. På så sätt slöts världens cirkel.
John Haywood är historiker och författare till boken Northmen (Head of Zeus 2015).
