Han är ihågkommen för att ha besegrat aztekerna. Men ville Hernán Cortés verkligen utplåna urbefolkningen i den Nya världen?
Den ärofyllda gyllene staden Tenochtitlán låg i ruiner, befolkningen svalt och deras soldater låg besegrade i dammet. Den stora aztek-kulturen var tillintetgjord. Och upphovsmannen till aztekernas lidande var Hernán Cortés, som hade lett sina conquistadorer med järnhand, fullt och fast förvissad om att han skulle belönas med guvernörskapet över Nya Spanien och rikedom i överflöd. Hur hade han hamnat där?
Så fort den Nya världen hade blivit tillgänglig för exploatering ville alla i den gamla världen (Europa) ha sin del av kakan. En av de många som sökte efter framgång och rikedom på andra sidan havet var Hernán Cortés. Han föddes 1485 i den spanska staden Medellín i en familj som tillhörde lågadeln. Han var syssling till Francisco Pizarro, mannen som besegrade inkariket genom att tillfångata och döda kejsaren Atahualpa och utropa landet som spanskt. Även om han gillade äventyr skulle den unge Cortés aldrig ha kunnat drömma om att han skulle utplåna en hel civilisation när han blev stor. Mot sina föräldrars vilja lämnade han sina juridikstudier och studierna i latin vid universitetet i Salamanca 1504. Han ville åka västerut och kom till Azúa i nutida Dominikanska republiken. Där arbetade han flera år som notarie. Cortés första möjlighet till upptäcktsresande kom när han skulle delta i en expedition till Centralamerika 1509. Men han missade att komma med den på grund av en varböld i ett ben, antagligen på grund av syfilis.
Först ett par år senare, 1511, kom han iväg. Han anslöt sig till en expedition till Kuba under Diego Velázquez de Cuéllars ledning och vann under resan den nye guvernörens aktning. Det var inte förrän sju år senare som han hade tillräckligt med mod och pengar för att göra sin egen resa. Ända sedan expeditionen till Kuba hade han varit god vän med Velázquez, något som hade stärkt hans självförtroende. Han hade till och med gift sig med Velázquez svägerska. Cortés hade klättrat i den lokala hierarkin och fått smak för makt och ledarskap så till den milda grad att Velázquez började bli bekymrad över om hans underordnade började bli alltför mäktig. Därför beordrades han att ställa in sin planerade expedition till Centralamerikas fastland.
Men Cortés vore inte Cortés om han inte struntat i sin överordnades order. Snabbt som ögat gav han sig iväg mot Mexico med 11 fartyg och 500 soldater. I slutet av mars nådde han kusten av Yucatanhalvön.
Ett av de första mötena iland var med en kvinna som hette Dona Marina. Hon tillhörde urbefolkningen och skulle som översättare och tolk komma att spela en avgörande roll för expeditionens framgång. Hon skulle även bli Cortés älskarinna och föda deras son Martin, en av de första människorna i världshistorien med arvsanlag från spanjorer och amerikansk urbefolkning.
Cortés var okunnig om geografin och hade bara 17 kanoner, 12 hästar och ett mindre antal krigshundar till sitt förfogande, men hans motivation var stenhård. Han var på jakt efter guld och han var väldigt självsäker. Han var så övertygad om framgång att han beordrade att alla fartygen skulle tömmas och borras i sank. Nu fanns det ingen återvändo. Eftersom språkbarriären var bruten tack vare Marina kunde de studera det komplicerade sociala livet och komplexiteten i den lokala kulturen. Det fanns gott om olika allianser och konflikter och det kunde spanjorerna utnyttja. Den tre månader långa färden genom okänt tropiskt territorium var krävande men kunde inte ha skett vid ett bättre tillfälle. En aztekisk profetia berättade om guden Quetzalcoatls återkomst över havet, och som tur var för Cortés lyckades han anlända exakt vid den tid som myten förutsagt. Denna oerhörda slump gav onekligen Cortés trumf på hand.
Aztekernas kultur var den dominerande i området, men inom den fanns mindre fraktioner som gjorde motstånd mot sina herrar. När spanjorerna anlände befann sig aztekernas rike i politisk kris och detta utnyttjades skickligt av Cortés. Han undvek konflikter och gick istället i förbund med de aztekiska nationerna Tlaxcala och Cholula. Samtidigt uppmuntrade han upproret mot aztekiska makthavare i städerna han besökte. Hans belöning blev ett ovärderligt stöd hos urbefolkningen.
Cortés styrka rörde sig nu mot huvudstaden och den 8 november 1519 hade de nått fram till Tenochtitlán. Där fick de äntligen träffa kejsaren Montezuma II och se den mytomspunna staden i all sin glans. Montezuma välkomnade Cortés med öppna armar och spanjorerna fick motta gåvor i guld. Som tack tillfångatog de kejsaren och höll honom som gisslan tillsammans med stadens övriga fångar. Nu var Montezuma en marionett, berövad all verklig makt och det i sin egen huvudstad. Men för en kort tid såg det ut som om han skulle kunna återfå sin position när Cortés gamla fiende Velasquez dök upp för att gripa och arrestera honom. Cortés hade gett sig iväg trots förbud och hans expedition var olaglig. Så småningom lyckades Cortés göra sig fri från Velasquez och hitta fler anhängare som anslöt sig till honom. Men när han återvände till Tenochtitlán fann han en huvudstad i kaos.
Medan han varit borta hade invånarna tröttnat på spanjorernas brutalitet och gjort uppror. De återstående spanska styrkorna hade tagit skydd inne i Montezumas palats efter ett försök att skicka ut kejsaren för att lugna ner upproret. Andra källor menar att den rebelliska aztekiska folkhopen stenade Montezuma till döds. Conquistadorerna befann sig nu i underläge och fick dra sig tillbaka. Men de skulle snart komma tillbaka.
Trots bakslaget var Cortés orubblig. Han hade fått vittring på guld och lät sig inte stoppas. Visserligen hade han färre soldater än aztekerna, men de var bättre utrustade. De hade rustningar och vapen av stål, hästar och kanoner. Särskilt kavalleriet var effektivt och det kom att spela en avgörande roll för den övertygande seger som spanjorerna vann vid slaget vid Otumba.
Aztekerna hade dessutom minskat avsevärt i antal på grund av utbrott av smittkoppor, en av de många sjukdomar som européerna förde med sig från den gamla världen och som skulle komma att skörda ett oräkneligt antal dödsoffer under de kommande åren.
Cortés återvände till Tenochtitlán 1551 för att besegra och plundra staden, gata för gata. Men den här gången var aztekerna bättre förberedda på det kalla stålet och de klapprande hovarna. De hade grävt diken för att spanjorernas hästar skulle falla omkull och omfördelat sina styrkor i mindre trupper i ett försök att lura kanonerna i olika riktningar. Cortés ville inta staden så fort som möjligt, men nu såg det ut som om aztekernas krigslist skulle försena hans belägring och plundringståg med flera månader.
Spanjorerna omringade staden vilket ledde till att aztekerna fick ont om mat och blev försvagade. Nu började spanjorerna att plundra och förstöra staden bit för bit och deras grymheter gav resultat när Tenochtitlán föll den 13 augusti.
Det en gång så stora och mäktiga aztekiska imperiet skälvde i sitt hjärta. Mexico City och Nya Spanien föddes med Cortés som guvernör och kommendör. Hans makt växte medan urbefolkningen var hemlös och slogs ihjäl utan nåd runtom i hela Mexico.
Cortés var sugen på fler upptäckter och reste så långt söderut som till Honduras 1524. Där letade han efter de mytomspunna sju gyllene städer som han hade hört talas om. Han letade efter dem i fyra år, mellan 1532 och 1536. Den honduriska expeditionen blev till slut för mycket för honom och både hans hälsa och hans maktpositon tog stryk.
Cortés besökte Spanien 1528 för att odla relationen till kung Karl V som inte var glad åt conquistadorens stora rikedomar och maktfullkomlighet. Med sig hade han så magnifika gåvor och rikedomar i en sådan mängd att kung Karl utnämnde honom till general. Men guvernör fick han inte bli i Spanien. Resan hade varit nödvändig för att återknyta kontakten till hemlandet, men när Cortés återvände till Nya världen två år senare rådde där fullständigt kaos.
Som så många andra ledare före honom blev Cortés ett offer för giriga generaler som delade upp hans territorium mellan sig. Aztekernas förgörare Cortés var nu i fyrtioårsåldern och trött på dödandet och de ständiga konflikterna. Efter att ha återställt något som åtminstone liknade ordning drog han sig tillbaka till sitt gods vid Cuernavaca. Där planerade han sina vidare expeditioner i Stillahavsregionerna. Han stod under ständig bevakning av spanska tjänstemän men fortsatte ändå sina expeditioner i Centralamerika. Han kom till och med så långt att han upptäckte halvön Baja Carlifornia (Californiahalvön). En av hans sista resor gick till Algeriet där han nästan drunknade efter att ha lidit skeppsbrott i en storm. Kanske påskyndade detta hans beslut att återvända till Spanien. Strax efter återkomsten till hemlandet dog han i Sevilla den 2 december 1547, 62 år gammal. Han hade åldrats och var försvagad men hans eftermäle som dödsbringare och det aztekiska imperiets baneman var intakt.
