Kalifornien: En stat gjord av gull
Hur en man upptäckte guld av en slump och förändrade Kaliforniens öde för alltid …
Den dagen började ungefär som alla andra för James W. Marshall. Han var förman hos John Sutter i Coloma i Kalifornien och hade ansvar för bygget av en underfallskanal vid ett sågverk som han anlade åt Sutter. Men den 24 januari 1848 var ingen vanlig dag. Under inspektionsrundan den morgonen lade Marshall märke till en bit glänsande metall. Den skulle visa sig bestå av guld, och Marshalls upptäckt skulle leda till en guldrush som varade mellan 1848 och 1855. Ni kanske tror att fyndet fick Sutter att jubla av upphetsning, men han drömde om att bygga upp ett stort jordbrukskonglomerat och förstod att om det blev känt att han hade guld på sina marker så skulle den drömmen gå i kras. Han gjorde därför sitt bästa för att hålla upptäckten hemlig. Men hans plan fungerade inte. Det började gå rykten och när affärsmannen Samuel Brannan offentliggjorde upptäcken i maj 1848 fanns det inget sätt att stoppa tillbaka anden i flaskan. Nyheten spreds allt längre bort: tidningen New York Herald rapporterade om fyndet den 19 augusti 1848 och därefter diskuterade president James Polk guldet i ett tal inför kongressen den 5 december 1848. Det var inte bara befolkningen i Kalifornien som ville ta del av äventyret – i början av år 1849 hade nyheten spritts över hela världen och fått folk att söka sig västerut i hopp om att bli rika.
De första guldgrävarna som dök upp kom från Kalifornien och hela familjer var med på resan för att försöka samla så mycket guld som möjligt. I början var jobbet ganska lätt. Vulkanism hade pressat upp mineraler (till exempel guld) till ytan i Sierra Nevada, det fördes nedströms och hamnade i sediment vid floder och bäckar. Man kunde vaska guld i vattendrag eller plocka spån och klimpar för hand. De första guldletarna tjänade stora pengar. De kunde samla stora mängder guld ganska lättvindigt – till och med amatörer lyckades få ihop tillräckligt för att börja ett nytt liv. Man beräknar att det guld som hittades varje dag var värt mellan 10 och 15 gånger så mycket som en vanlig arbetare tjänade. Kaliforniens speciella lagstiftning gynnade också guldletarna.
År 1848 var Kalifornien formellt en del av Mexiko, men det ockuperades av USA (en del av mexikansk-amerikanska kriget). Trots att kriget slutade 1848 och Kalifornien tillföll USA förändrades ingenting. Dess status som delstat var rent formell, och det befann sig i ett slags gråzon – invånarna förhöll sig till ett mischmasch av mexikanska, amerikanska och lokala regler. Guldfälten låg teoretiskt sett på allmän mark, men utan någon exekutiv eller juridisk myndighet som kunde hävda detta var det i stort sett fritt fram för vem som helst. Guldletarna följde den mexikanska gruvlagstiftningen, där guldletare kunde göra anspråk på mark, men bara så länge gruvdriften fortgick där. Lägg därtill att det inte fanns några skatter eller licensavgifter. Det gjorde Kaliforniens guld till en mycket attraktiv affärsmöjlighet.
Redan år 1848 hade en stor mängd människor kommit för att leta guld, men 1849 fullkomligen vällde de in. Alla människor i världen som hade hört nyheten började strömma till, från i stort sett överallt. Dessa nybyggare fick smeknamnet ”49:ers” och förändrade Kaliforniens öde för alltid. De flesta var amerikaner, tiotusentals som kom i konvojer med vagnar, på flodbåtar eller på alla sätt som var möjliga. Men det kom också ivriga guldletare från Kina, Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. Ungefär 90 000 människor kom till Kalifornien år 1849, cirka 40 000 av dem var utlänningar. Medan förtjänsterna var stora när de väl var framme var resan svår för många, även för amerikanerna. Till att börja med måste de flesta låna pengar eller ta sina livs besparingar för att resa. De flesta guldletare var män och måste lämna familjen och klara sig själva, medan kvinnorna fick stanna kvar och fostra barnen på egen hand och ta ansvar för allt som deras makar dittills hade skött. Men förtjänsten var värd allt besvär – om guldgrävarna kom i rätt tid. Det fanns oanade mängder guld i vattendragen, men tiotusentals guldgrävare gjorde snart slut på det mest lättillgängliga guldet. År 1850 var det guld som amatörer kunde hitta i stort sett slut och man måste ta till mer komplicerade metoder. Bland annat använde man en teknik som kallades ”coyoteing”, då man grävde mellan 6 och 13 meter djupa schakt längs ett vattendrag och anslöt tunnlar åt alla håll för att nå djupt liggande fyndigheter. Man kunde leda om hela floder för att komma åt guldet på botten av den torrlagda flodbädden.
År 1851 hade guldgrävarna också börjat spränga i olika områden för att ta vara på guldådror i malm. Jakten på guld övergick från att vara som att ta godis ur en godisskål till att bli en avancerad och dyrbar verksamhet. Det måste ha varit förkrossande att äntligen komma till Kalifornien efter att ha spenderat alla sina besparingar, bara för att upptäcka att man måste vara professionell gruvarbetare för att få tag på guld. Besvikelsen förbyttes i fientlighet och därefter i jakt på en syndabock. Amerikaner såg hur människor från alla världens hörn lade vantarna på det guld som de tyckte var deras. För att avskräcka lycksökare utifrån införde man år 1850 en särskild skatt för utländska mineralletare på 20 dollar per månad och person. Ändå förekom det våldsutbrott, särskilt mot kinesiska gruvarbetare. Bara ett hundratal hade kommit under åren 1849 och 1850, men år 1852 anlände över 20 000 till San Francisco. Hur mycket irrationell rädsla vita amerikaner än hade för att kineserna skulle ta över deras mark, så är sanningen att de flesta kineser bara ville hitta så mycket guld som möjligt innan de återvände hem. Vissa individer tjänade bra med pengar på den kaliforniska guldrushen, andra gjorde enorma förtjänster, men en av de största vinnarna var delstaten Kalifornien. I början av guldrushen var Kalifornien fortfarande inte någon delstat i USA. När Marshall hittade den lilla guldklimpen år 1848 var Kalifornien ett dammigt före detta mexikanskt territorium med liten befolkning och utan något större framtidshopp. Invandrarna och guldet som kom tack vare guldrushen gjorde att Kalifornien blev en av en handfull amerikanska områden som omedelbart fick status som delstat. Det hände år 1850. Delstaten gynnades av att man hittade guld där, men det var staden San Francisco som skördade störst framgångar.
År 1848, när man upptäckte guld för första gången, hade San Francisco omkring 1 000 invånare. I början hände inte mycket i staden – den förvandlades snarare till en spökstad när folk flydde för att försöka hitta guld. Men sedan började den växa lavinartat. När människor och handelsfolk sökte sig dit ökade invånarantalet till 25 000 i början av år 1850. För att tillgodose nykomlingarnas behov växte nya företag upp, till exempel salooner, bordeller och pensionat. San Francisco blev guldrushens huvudstad. Infrastrukturen byggdes snabbt upp, med speciellt fokus på att förbättra transporterna mellan Kalifornien och östkusten. Pacific Mail Steamship Company startade en linje från San Francisco till Panama. Passagerarna tog den nya järnvägen Panama Railway (färdigställd år 1855) över Panamanäset och reste sedan med ångbåt till östkusten. Men det var inte bara infrastrukturen som blomstrade. Man byggde vägar, kyrkor och skolor. Jordbruket blev mer storskaligt för att tillgodose nybyggarnas behov. För många blev jordbruket i själva verket den stora vinnaren under guldrushen. I takt med att guldfyndigheterna sinade tjänade de som investerade tid och pengar i jordbruket på alla som hade rest till Kalifornien och sedan blivit kvar där. Under guldrushen fanns det huvudsakligen två kategorier som led nöd – den genomsnittliga gruvarbetaren och urbefolkningen – och gruvdriften var dålig för den lokala miljön. De första guldgrävarna tjänade bra på sin verksamhet, men från slutet av år 1851 blev det allt svårare för vanliga människor att tjäna pengar. Bolagen och deras chefer drog fördel av det som fanns kvar, enbart för att alltmer raffinerade maskiner och fler kroppsarbetare behövdes för att ta upp guldet. De guldletare som kom sent tjänade knappt någonting, eller förlorade det lilla som de hade. De tvingades inte bara konkurrera med tusentals och åter tusentals förhoppningsfulla människor från alla delar av världen, höjde dessutom köpmännen priserna på gruvutrustning till skyhöga nivåer. Man har beräknat att en gruvarbetare måste hitta 28 gram guld per dag för att klara sig. Detta gällde vita gruvarbetare. Om man råkade vara utlänning gjorde skatten det ännu svårare att försörja sig och tjäna pengar på guldet. År 1855 var det praktiskt taget omöjligt för en ensam gruvarbetare att hitta guld. Metoderna som gjorde att man kunde nå det guld som fanns kvar kunde bara användas av större grupper av arbetare. När guldet blev svårare att hitta använde man mer destruktiva metoder för att utvinna det, vilket blev förödande för miljön i Kalifornien. Om arbetarna förr använde vaskpannor byggde man nu mudderverk i floder och vattendrag där guldet var svårtillgängligt. Vattenkanoner spolade bort bergssidor för att frilägga guldådror. Och så fanns gruvorna, där schakten anlades genom att man sprängde bort tonvis med sten. Hydraulisk gruvdrift blev populär på 1850-talet och orsakade permanenta skador i landskapet. En slang sprutade en högtrycksstråle mot sedimentbäddarna. Grus och förhoppningsvis också guldkornen i det leddes därefter till slussar där guldet deponerades på botten. Problemet med den utvinningsmetoden är att den orsakade avfall som grus och slam och tungmetaller som spolades ut i vattendragen. Man dämde också upp vattendrag i närheten och förstörde jordbruk i hela Central Valley. Spänningar uppstod mellan gruvarbetare och bönder. År 1884 löstes problemet genom Sawyer-beslutet, som satte stopp för hydraulisk gruvdrift. Men än i dag finns det områden nedströms från gamla hydrauliska gruvor där det inte finns någon växtlighet alls. Många av gruvmetoderna skapade giftiga utsläpp i miljön, särskilt av kvicksilver som användes för att utvinna guld ur kvarts och sten. Miljöforskare studerar de skador som uppstod i vattnet, och USA:s geologiska myndighet har funnit skadliga kvicksilverhalter hos fiskar från Nevada County. Förutom de skador som själva gruvorna orsakade var metoderna för att underhålla dem precis lika miljöfarliga. Vatten behövdes även under årets torrtid och därför byggde man dammar och förändrade flodernas lopp. Man behövde trä för att elda vid gruvorna och bygga konstgjorda kanalsystem. Det gav upphov till en träindustri som började skövla Kaliforniens skogar. Men hur hemskt detta än låter så är det ingenting jämfört med de skador som drabbade Amerikas urbefolkning. Det finns utmärkt statistik som rör guldrushen i Kalifornien – 300 000 människor kom för att leta guld till de uppskattningsvis 370 ton guld som utvanns under guldrushens första fem år, till ett värde av tiotals miljarder dollar i dagens priser. Sedan fanns det 100 000 personer av urbefolkningen som dog mellan åren 1848 och 1868 under det som kallas ”det kaliforniska folkmordet”. Problemen började nästan genast. De enorma skaror som strömmade in i Kalifornien trängde ut lokalbefolkningen från deras traditionella jaktmarker. De ville försvara sina hem och attackerade gruvarbetarna, varpå de drabbades av hämndaktioner mot byarna. Gruvarbetarna var beväpnade och alla lokala stammar i området slaktades. Om man överlevde ett anfall var man inte automatiskt säker. Gruvarbetarna hade tagit över de ställen där urinvånarna brukat jaga, så de som lyckades överleva kulorna hotades av svält. Och även om de lokala stammarnas byar inte direkt attackerades så dödade slam och kemikalier från gruvdriften fiskar och andra levande organismer som var viktiga för försörjningen. Bönderna lade beslag på ny mark för att odla mat åt gruvarbetarna, vilket gjorde läget ännu mer prekärt för urbefolkningen. Attityden mot urbefolkningen var skoningslös. Gruvarbetarna betraktade dem inte som människor utan som ett hot mot deras förtjänster, så de utplånade dem. År 1850 antog Kaliforniens lagstiftande församling en lag, Act for the Government and Protection of Indians. Den påstod sig visserligen vara ett skydd för urbefolkningen, men i själva verket gav den nybyggare tillstånd att i stort sett förslava dem, adoptera deras barn och hindra alla från de lokala stammarna från att vittna mot de vita nybyggarna. Kaliforniens förste guvernör Peter Burnett gjorde absolut ingenting för att förbättra situationen – han ansåg att det som i stort sett var ett folkmord sanktionerat av myndigheterna ingick i Guds planer. Han betraktade spänningarna mellan nybyggare och lokalbefolkningen som oundvikliga och gav de lokala stammarna två alternativ – att försvinna eller dö. Staten finansierade till och med dödspatruller med väktare, soldater, gruvarbetare och andra som jagade och dödade urbefolkningen. Trots det svåra lidande som drabbade de lokala stammarna under denna tid och statens likgiltighet för deras situation har Kaliforniens regering uppgett att bara 4 500 urinvånare dog en våldsam död mellan åren 1849 och 1870. Liksom vid så många andra avgörande händelser i Vilda västern drabbades urbefolkningen hårt när den vite mannen försökte skapa sig ett bättre liv.
