Före 1944 års slag om Admin Box var britterna strykpojkarna i Burma-konflikten. Efter slaget hade drivit de förmodat oövervinneliga japanerna på flykten. James Holland undersöker en av andra världskrigets bortglömda vändpunkter.
Kvällen den 9 februari 1944 satt menige Norman Bowdler, från den 25:e C-skvad-ronen Dragoons, tornvakt djupt in i Arakan-provinsen i västra Burma. Han hade svårt att hålla
ögonen öppna. Efter tre sammanhängande nätter med ursinniga attacker från japanerna var han, liksom alla andra i hans manskap, fullständigt utmattad.
Norrut, vid fronten, låg ett öppet risfält höljt i låg dimma som nådde en man upp till midjan. Bowdler kunde se kullarnas och Mayukedjans svaga konturer bakom dem. Resten av hans mannar låg i sina diken, sovande, när Bowdler plötsligt hörde ett konstigt, knarrande ljud. På ett ögonblick försvann hans sömnighet, varje muskel i kroppen spändes vid ljudet som varnade för omedelbar fara.
Ett ögonblick senare såg Bowdler till sin stora skräck en rad figurer som reste sig upp ur dimman och sprang rakt mot honom – inte mycket mer än 50 meter bort. ”Väldigt, väldigt nära”, mindes han. Hans hjärta bankade och under en bråkdels sekund trodde han att hans stund var kommen. Men de andra i vakten hade också fått syn på fienden och började genast skjuta. ”I samma stund som de reste sig upp ur dimman sådär”, sade Bowdler, ”verkade alla i enheten öppna eld samtidigt …”
Rök och hylsor
De avancerande fiendetrupperna kastade sig genast mot marken och tog skydd bakom risbuntarna, och eftersom Bowdler inte längre kunde se något specifikt mål beslöt han sig för att upphöra med elden. Hans kamrater var däremot inte så noggranna, de fortsatte skjuta medan blixtar av eld och spårljusprojektiler slet sönder natten så att stanken från kordit och rök efter använda hylsor snart låg tung i luften. Bowdler väntade på att någon av japanerna faktiskt skulle hoppa upp på hans stridsvagn, och han hade sin kulsprutepistol redo jämte sin pistol och ett antal granater.
Dragoons fortsatte med sin uppvisning av eldkraft, tills röken blev så tjock och rullade tillbaka mot dem så att de nu riskerade att ge fienden en perfekt rökridå där de kunde krypa framåt och förnya sin attack. Så småningom, och till Norman Bowdlers stora lättnad, ropade någon ”Eldupphör!” Från att var varit omgivna av ett obeskrivligt dån i ena stunden var det återigen plötsligt dödstyst i nästa, förutom för skriken från några skadade japaner ute på risfältet.
Bowdler höll sig tyst och fortsatte att greppa sin kulsprutepistol, men det dök inte upp några fler japaner från dimman den kvällen. Om Dragoons hade gjort rätt eller fel i att skjuta i sådan mängd kunde diskuteras, men det hade definitivt stoppat fienden framför dem.
Och inte ett ögonblick för tidigt. Eftersom den japanska 55:e infanteri-divisionen hade utfört en överraskningsattack på den 7:e indiska divisionens administrativa område fyra nätter tidigare hade de gett de allierades positioner i Arakan en allvarlig mörbultning. Japanerna hade tagit över divisionernas huvudkvarter och kapat det avgörande Ngakyedauk-passet, de allierades enda länk till huvudrutterna för att få förnödenheter in i och ut ur Arakan. Den 7 februari hade de angripit divisionens huvudförbandsplats – de hade skjutit, använt bajonetter och hackat ihjäl både skadade och förbandspersonal med svärd. Skriken hade pågått långt in på natten. Det hade varit en slakt.
När det administrativa området omringades hamnade det på brigadgeneral Geoff Evans bord att organisera försvaret. Han förvandlade snabbt området till en försvarszon, och såg till att varenda man – oavsett om det var en tjänsteman eller en kock – hade ett vapen, och beordrade allihop att slåss. Som Norman Bowdler och hans kollegor hade visat med en omgång eldkraft natten den nionde skulle den nybenämnda Admin Box hållas till varje pris.
Ingen mer förödmjukelse
Under de månader som ledde fram till slaget om Admin Box hade mycket förändrats i de allierades läger. Sedan japanerna först hade invaderat Burma två år tidigare så hade britterna lidit den ena förödmjukelsen efter den andra. I november 1943 hade emellertid ett nytt kommando hos de allierade skapats för att ena brittiska styrkor med de amerikanska och kinesiska. South-East Asia Command (SEAC) fick också en uppfräschad överbefälhavare i amiralen lord Louis Mount-batten. Vid 43 års ålder var han ung och, trots att han satt med i Samfällda stabschefernas kommitté, oerfaren inom överkommando. Ändå fanns det inga tvivel om hans karisma, energi och visioner, och han fick genast den svåre USA-kommendören på sin sida, general Joe Stilwell, liksom den kinesiska överbefälhavaren Chiang Kai-shek.
Mountbatten utsåg genast general Bill Slim till sin nya befälhavare för 14:e armé-divisionen, utan att gå på så mycket mer än en magkänsla. Det skulle visa sig vara ett gynnsamt beslut. Slim hade varit med sedan starten och hade upprepade gånger bevisat sitt värde, och utmärkt sig där andra hade provat och fallit. Han slösade nu inte någon tid utan tog itu med vad han såg på som britternas fyra stora misslyckanden hittills.
Klippa det röda bandet
Först var det problemet med logistiken. Burma var en av de svåraste platserna i världen att slåss på. Det fanns knappt någon infrastruktur, det var stora avstånd och att få fram förnödenheter till fronten var minst sagt svårt. Varefter röda band klipptes av, nya vägar och passager byggdes och lager med större framförhållning lades upp hade
läget i början av 1944 förbättrats.
Därefter var det sjukdomar. Malaria, tyfus, dysenteri, blodförgiftning och denguefeber härjade. Under hösten 1943 insjuknade 1 200 män i 14:e armén varje dag. Genom att vidta drakoniska åtgärder för att se till att männen tog sina malariapiller, och genom att ordna behandlingsenheter för stridsledande trupper förbättrades snart också arméns hälsa.
Det tredje var träningen. Varenda man behövde lära sig hur han skulle slåss och, än viktigare, hur han skulle använda djungeln till sin fördel snarare än att frukta den. Trupperna fick lära sig rigoröst patrullerande och förbättrade sina kunskaper i kamouflage, samtidigt som man uppmuntrade ett mer asymmetriskt tillvägagångssätt i kampen mot japanerna. Slim trummade också in i varje man att det inte fick bli några fler reträtter.
Den slutliga utmaningen, och möjligen Slims tuffaste, var att stärka moralen. Männen kallade sig själva för den Bortglömda armén. I deras tankar föreställde de sig japanerna som supermän vars grymhet och barbarism av förklarliga skäl fruktades. Den låga moralen var lokal, men genom att förbättra omständigheterna, utbildningen och hälsan och främja beslutsamheten började 14:e armén förändras. Under övertagandet av fiendepositioner vid fronten i december 1943 och januari 1944 började resultaten av förändringarna bli uppenbara.
Det fanns emellertid ytterligare en komponent och det var en översyn av de allierades luftburna styrkor, där Mountbatten spelade en nyckelroll. Spitfires infördes, liksom förbättrad radar och markkontroll, och snart började dessa rörliga plan att slå ut japanernas Oscar- och Zero-plan ur skyarna – hundslagsmål som sågs av de på marken, vilket ytterligare stärkte moralen. I slutet av januari 1944 hade britterna fått övertaget i luften över den arakanska fronten, så den sista biten i pusslet kunde läggas på plats: luftunderstöd vid avancemang. Om trupperna skulle stå stadigt och slåss behövde de få förnödenheter till sig på fältet, och detta kunde bara ordnas med nedsläpp från flyg: Dakota- och Commandoplan som flög lågt och släppte ned förnödenheter precis över dem.
Alla brittiska befälhavare, från Mountbatten och ner till bataljoner och kompanier, förstod att det nu var otänkbart med ytterligare misslyckanden mot japanerna. Kriget mot Tyskland höll på att vinnas, och amerikanerna var på uppåtgående i Stilla havet. SEAC kanske var längst ner på listan över prioriteringar, men det var ingen ursäkt. Nederlag måste vändas till seger.
Även om den 14:e armén skulle dra igång sin egen offensiv i Arakan hade japanerna stulit en marsch. De slog först till i vad som skulle bli ett slag med två nävar, till en början i Arakan, med sikte på att omringa och förstöra först den 7:e divisionen, sedan den 5:e divisionen väster om Mayu-kedjan. Därefter skulle de dra in de brittiska reserverna som fanns där innan de gjorde sitt huvudtillslag mot nordöstra Imphal – och sedan pressa vidare mot Indien.
Japanerna hade antagit att britterna skulle göra det de alltid hade gjort: släppa allt och springa. Men männen i den 7:e divisionen, både de avancerande brigaderna och de i Admin Box, stod kvar. Striden varade i 18 dagar, och männen på området duckade aldrig – trots upprepade attacker, trots konstant granatregn, kanonskott och krypskyttars skott, trots den hastigt ökande stanken av ruttnande lik, och trots det växande antalet skadade.
På områdets mitt fanns general Frank Messervy, som lämnade överinseendet av sin divisions huvudkvarter och tog plats bland männen, med revolvern vid sidan och geväret slängt över axeln. Medan han fortsatte att befalla över sin division fick brigadgeneral Evans hantera slaget. Avgörande i detta var att patrullera aktivt och att spränga fiendens positioner i de omgivande kullarna med tanks från den 25:e Dragoonsdivisionen. Under natten blev varje enhet utan undantag kvar där de låg i sina diken. Den som rörde sig blev skjuten.
Japanerna kastade fler och fler män mot striden med en växande desperation. Trupperna som tidigare sågs på som ”supermän” började få slut på ammunition och ransoner, och var efter två och en halv vecka helt nedbrutna – i så hög grad att Admin Box lämnades fri och Ngakyedauk-passet återigen kunde öppnas, så att general Messervy kunde gå direkt tillbaka till offensiven. Snart pressade han tillbaka fienden – och den här gången för gott.
Det var ett förödande slag mot japanerna, och det störde på allvar deras planer att invadera Assam i nordöstra Indien. Alla höre befälhavare som var inblandade erbjöd sig att begå seppuku, men imperiets huvudkvarter insåg att det knappast skulle vara till någon hjälp att förlora dem i ett massjälvmord. Japanska insatser i de påföljande slagen vid Imphal och Kohima – där de allierade utplånade japanernas planer på att invadera Indien, och drev tillbaka fienden till Burma igen – var förmodligen dömda innan de började på grund av nederlaget i Admin Box.
Styrka och stoicism
För britterna utgjorde detta en betydelsefull vändpunkt. ”Det var en seger”, skrev kapten Anthony Irwin, som hade kämpat vid både Dunkirk och i Admin Box, ”inte så mycket över japanerna som över våra rädslor.” Det var sant, men det var också första gången någonsin som britterna hade slagit japanerna i en strid av betydelse.
Admin Box gav den formel som britterna följde för att fortsätta driva ut japanerna ur Burma. Mountbatten hävdade att det var en lika viktig vändpunkt som Alamein. Den förtjänar definitivt att bli bättre ihågkommen.
Det är också en berättelse om hjältemod, styrka och stoicism. För dem som överlevde det hela var det en mardröm: en brutal utmattningsstrid som ödelade ett litet hörn av Burma, vilket snabbt blev ett stinkande, förhärjat område fullt av död och förstörelse. ”Platsen”, sade Norman Bowdler, ”var ett helvete när vi kom därifrån”.
Läs mera i bokasinet Andra världskriget på djupet.
