USA: Guldfeber

Världens lyxigaste SUV är inte billig. Vi drar till Kalifornien för att gräva guld. Mycket guld.

Jag behöver hitta guld i samma storlek som tre tennisbollar eller fem ägg. Det är inte så noga. Varför inte det? Därför att guld (när detta skrivs) handlas för 785 pund per uns (troy ounce). Jag behöver vaska fram 204 uns (6,3 kg) för att kunna köpa en Bentley Bentayga för 160 200 pund (eller dryga 2 miljoner svenska kronor). Om man tar med i beräkningen att guldets specifika vikt är 19,3 g/cm³  så blir det ungefär tre tennisbollar – eller en rejäl guldäggsomelett. Och då har jag ändå inte räknat med några tillval, som en roterande klocka, en Breitling Tourbillon. Då måste jag vaska fram ungefär lika mycket till.

Det här är Jim. Jim har vigt sitt liv åt att leta efter den gyllene metallen. Han kan mer om guld än Usain Bolt och driver American Prospector Treasure Seeker, den största specialbutiken för guldvaskning i södra Kalifornien. Jim och hans fru Sue, som verkligen kan allt om glittrande klimpar, har som mest vaskat fram 11 gram på en dag. Under Jims väg­ledning ska jag försöka slå hans personliga rekord med tusen gånger under två dagar i vattendragen runt Palm Springs. Min utrustning: en guldskimrande Bentayga och en stor portion gammal hederlig brittisk upptäckaranda.

Jag litar på Jim av två skäl. För det första tack vare Samuel Brannan. Han hade nämligen näsa för affärer och blev den förste miljonären i Kalifornien 1848. Brannan fick veta att en sågverksägare, James Marshall, hade hittat några maffiga guldklimpar i de grundare delarna av American River (ungefär 80 mil norr om oss). Men Brannan kastade sig inte iväg med häst och vagn för att fylla fickorna med guld. Nej, istället köpte han upp varenda spade, hacka och vaskpanna han kunde hitta och öppnade affär. Under guld­rushen året därpå kom 190 000 guldgrävare (de kallades ”49ers”) till Kalifornien, ”the Golden State”. Ok, Jim kom ungefär 160 år senare, men han vet att de stora pengarna gör man på att sälja utrustning till alla förhopp­ningsfulla guld­letare. Det andra skälet? Jims magnifika mustasch.

När vår fotograf Mark och jag bromsar in utanför butiken i Temecula, en timme sydväst om Palm Springs, kommer Jim och Sue ut för att titta närmare på Bentleys nya guldklimp. Sue sätter sig bakom ratten och beundrar den sobra interiören med läder och träfanér. Jim sticker ner tummarna i bältet och frågar kort och gott: ”Vad kostade den, sa du?” Jag gör en snabb huvudräkning och säger ungefär 230 000 dollar, men då får du 600 hk på köpet. ”Ja, jädrar! Nu, pojkar, ska ni väl se på lite äkta guld också?” Jim hämtar en väska som ligger slängd i framsätet på hans pickup. Han tar fram en tub med en gel och en tusendollars­guldklimp stor som min tumme. Jag blir som förtrollad, det går inte att ta ögonen från den. Vilken skönhet! Jag är frestad att rycka åt mig guldet och dra, men inser att jag bör bygga upp min förmögenhet med hederligt arbete. Som på den gamla goda tiden. Jag går in i affären och väljer ut en vaskpanna och en spade av plast för 30 dollar.  Jag är frestad (men avstår i sista stund) att köpa en grej som kallas för ”nugget sucker”. Den ska tydligen användas för att suga upp mycket små fragment av guld ur sanden.

Vi slår oss ner och planerar för två dagars guldletning. Jim tycker inte det spelar någon roll att jag aldrig gjort det här förut, utan oroar sig mest för att bilen inte ska klara terrängen. Ärligt talat, det gör jag också, men håller god min och säger att den är mycket mer robust än den ser ut. I dag ska vi plundra Kaliforniens floder på guld och Jim har et perfeka stället: Cajon Creek.

En timmes körning på spikrak väg handlar för det mesta bara om att ta sig från A till B och är inte direkt något minnesvärt, men nu ska Bentaygan bevisa att den är världens mest exklusiva, lyxiga och kraftfulla SUV. Den ska leverera en helt enastående körupplevelse. Och det gör den. Men det beror inte på alla högklassiga detaljer eller den där ombonade, dyra känslan, utan på det faktum att jag inte behöver köra så mycket själv. Ställ in den adaptiva farthållaren, avståndet till fordonet framför och aktivera filhållar­systemet så kommer bilen att styra, accelerera och bromsa åt dig, bara det finns tydliga markeringar på båda sidorna av vägbanan. Det enda som stör är att bilen larmar var 10:e sekund och propsar på att man håller minst en hand på ratten. Aldrig att Bentley skulle gå med på något annat (och inte vi heller, förstås), men … Om vi leker med tanken att till exempel askkoppen skulle råka kilas fast i ratten…? Då skulle det antagligen gå att jailbreaka systemet. Men vi nöjer oss med att jag känner mig rätt överflödig de närmaste sex milen.

Väl framme letar vi upp ett bra ställe där vattnet strömmar lite lugnare. ”Det är här man hittar guld”, säger Jim, så jag rullar upp byx­benen, hoppar i och tror att guldklimpar, och inte småsten, ska dyka upp mellan mina tår direkt. Det händer ju inte. Att vaska guld är jobbigt, tålamodsprövande och kräver finger­topps­känsla. Tricket är att skaka ner den tyngre svarta sanden och guldet till botten av pannan, och skölja bort det övriga materialet. Rotera sedan vattnet över den svarta sanden för att få fram det oskattbara guldet. Men efter tio vaskningar har vi inte fått annat än ont i ryggen. Brannans kunder har nog muddrat den här bäcken och tömt den på allt guld. Det känns lite snopet när vi packar in utrustningen i bilen igen och kör tillbaka till Palm Springs.

Men redan när vi kommer ut på Palm to Pines Highway är vi på bättre humör. Vänta bara, i morgon kommer vi att bli rikligt belönade för dagens brist på fynd. Det är så det fungerar – guldet förför och guldet förstör. Det finns guld överallt här, i floderna, i stenen, i bergen och i marken – och därför tror folk på vinst varje gång. Jämför med känslan när du köper en trisslott för första gången på länge. När du väl kommer hem och ska skrapa är du helt övertygad om att du kommer vinna. Det är samma fenomen.

Den vackra vägen hjälper till att höja hum­ör­et ett snäpp till. Highway 74 slingrar sig mjukt fram ovanför Coachella Valley och bjuder på en bländande panoramautsikt över dalen. Här får vår 2,4 ton tunga SUV en chans att ta sig ur sin komfortzon. Att beskriva en bil som att den går på räls genom kurvorna är möjligen den värsta klichén en motorjournalist kan ta till (i klass med ’osannolikt vrid­moment’), men det bär faktiskt här. Kör­programmet har åtta lägen (fyra on road, fyra offroad). Ställ in sportläge och den nya Bentley Dynamic Ride vaknar till liv, tar kontroll över väghållningen och ser till att det yttre hjulet alltid är i kontakt med vägbanan. Bentley hävdar att det 48V elektriska aktiva stabili­serings­systemet är tre gånger snabbare än ett hydrauliskt system.

Vi vet bara att det verkligen fungerar och att Bentaygan känns som en mycket lättare bil. Sitter dina passagerare och smuttar på ett glas champagne kanske? Inte just nu? Då har du full frihet att göra i princip vad som helst med bilen. 600 hk, W12:a – en ny konstruktion in i minsta detalj – verkar nästan överdrivet förstås, men känns ändå skräddarsytt för allt det som bilen ska kunna leverera. Den tidigare generationens W12:a, som Continental är utrustad med, tar en stund på sig att få upp farten och känns lite återhållsam på låga varv. Men den nya twin-scroll turbon sprutar av energi och svarar på anrop i stort sett direkt – som ett par väldrillade butlers. Om det någonsin funnits en bil där du kan se en klart irriterad trafikpolis i ögonen och med oskyldig min påstå att du inte hade en aaaning om hur fort det gick, så är det i en Bentayga.

Jim möter upp vid snabbmatstället Jack in the Box vid niotiden nästa morgon och han har med sig sin kompis Fred. Fred är lika såld på guld som Jim och tillsammans äger de en inmutning på ungefär 0,3 kvadrat­kilometer i öknen. Om det finns guld där vill de helt klart inte att vi ska få reda på det, för det är inte dit vi ska. Idag ska vi utforska gruvdistriktet Dale, som ligger lite söder om staden 29 Palms. Området består av en mängd sandiga hjulspår och steniga sluttningar som binder ihop en labyrint av övergivna gruvor. Det blir både en historie­lektion och vår bästa chans att hitta guld. Samtidigt ska vi testa Bentaygan och se vad den klarar bortanför asfaltsvägarna.

Det visar sig att bilen formligen svävar fram över sand och steniga sluttningar. Ett vaddjup på 500 mm och markfrigång på 245 mm (med luftfjädringen inställd på det högsta av fyra lägen) kan inte matcha en Range Rover, men den seglar ju å andra sidan över det mesta. De sandiga tvättbrädesvägarna där det ligger högar av sten märks förstås, men det känns inte obekvämt. För att bredda under­sökningen, och få ett mer vetenskapligt underlag kör jag en sväng med Jims Tacoma pickup – och kastas in i en vilt skakande centrifug.

På avstånd ser man stora högar av sten och sand efter gamla sprängningar. Sten­högarna kan innehålla mycket guld berättar Jim, men det är som att försöka hitta en nål i en höstack och vi har inte tid. En del har fått en rosa nyans på grund av bearbetning med cyanid för att få fram guldet. ”De säger att cyaniden ska vara borta nu”, säger Jim och pekar på en av de rosa högarna. ”Men jag vill inte vara beviset på att de har fel.”

Vi klättrar upp på en grå stenhög och hittar en öppning, ungefär stor nog för en hobbit.
Jag böjer mig ner och ska ta mig in, men Jim hejdar mig. ”En liten varning bara. Kolla alltid att det är en tunnel och inte ett schakt. Det kan även finnas andra gäster. Skallerormar gillar att ligga vid öppningen, men det kan finnas vildkatter, bergslejon, fladdermöss och ugglor därinne också.” Tack Jim, gå först du …

Inne i gruvan hittar vi en vit ådra av kvarts som löper utmed berget. Vi lyser med fick­lamporna och ser fläckar av guld som glimmar, men det är för farligt att börja hacka i väggarna här inne. Nu vet jag att guldet finns där, men utan ett par välplacerade dynamit­gubbar kommer vi inte åt det.

Vi kör vidare genom mjuk sand och längs knaggliga hjulspår. Det går fruktansvärt långsamt och vi håller hela tiden stenkoll på vägen för att slippa att få däcken sönder­skurna. Men bilen jobbar på, långsamt och stadigt, och verkar ha kavlat upp ärmarna och kopplat bort lyxliret. Det konstigaste är att däcken och fjädringen genomlider en full­komlig helvetesresa medan jag sitter högt och bekvämt på min välstoppade lädertron, njuter av en lätt massage och lyssnar på country i den fina stereon (1 800 W, 18 högtalare).

När underlaget till slut blir lite bättre känner jag mig lätt desperat och nästan bönar och ber att Jim ska visa mig guldet. Han funderar ett tag och säger: ”Jag vet ett ställe där en kille hittade en guldklimp som vägde över 8 kilo på marken, den bara låg där och väntade liksom. Vad tror du om det?” Ärligt talat fattar jag inte varför han inte tog med oss dit direkt, men jag ler och nickar ivrigt.

Vi stannar vid något som ser ut som en stenlagd parkeringsplats – ett fenomen som kallas ”ökentrottoar” (i direkt översättning). Det är en platåyta, tätt packad med släta sammanpressade stenfragment, där en höjd eller ett mindre berg funnits tidigare. Sådana ställen är rena rama guldgruvor och fyndig­heterna ska finnas strax under ytan.

Jim utrustar mig med en metalldetektor. Jag sätter igång och vevar runt den som en galning för att hinna söka av så stort område som möjligt. Efter en timma har jag inte fått någonting alls – förutom ont i axeln.  Jag beslutar att byta taktik och hålla mig nära Jim, han kanske vet någonting som jag inte gör.

Och då hör jag det, pipet. En tydlig frekvenshöjning, över en liten fläck inte mycket större än ett spelkort. ”Nu händer det!” tänker jag  och fantasin far iväg. Guldklimpen måste vara minst lika stor som mitt huvud, vilken kändis jag ska bli, tänk på allt smicker och avundsjuka från Jim. Jag tappar det och börjar gräva som en tokig mullvad. Fyndet ligger i en liten hög av sten. Ok, lite mindre än jag hoppades på, men guld är guld. Eller? Jodå, fast inte när det visar sig vara ett litet fragment av en gammal gevärskula.

I det läget fattar jag att min karriär som guldgrävare redan är över, drömmen sprack och en liten tår rullar nedför min dammiga kind. Vi packar ihop och sticker. Jag tröstar mig med att dagen ändå inte har varit helt förgäves. Bentaygan har visat sig vara osårbar och tagit alla stötar som ett par boots med stålhätta – förklädda till sidenskor.

När vi kommer fram till de mjuka över­sandade hjulspåren som leder tillbaka till asfaltsvägen och civilisationen måste jag nypa mig i armen. Jag befinner mig faktiskt mitt ute i ett ruggigt ökenlandskap i en lyxbil av absolut toppkvalitet! Livet blir inte mycket bättre än så här. Och då händer det – jag kör på en vass sten och pajar höger framdäck. Jag måste säga till mitt försvar att stenen var väldigt svår att upptäcka, inte ens Jim såg den när han susade förbi. Men skadan är skedd och vi behöver hjälp. Alltså gör vi som alla glada motorister ute i öknen: vi ringer Bentley som skickar ut sina mekaniker. De anländer efter en och en halv timm,e och byter det manglade 21-tums­däcket och fälgen. Ok, jag är den förste att erkänna att det inte lär hända i den så kallade verkligheten, men det är ju å andra sidan hela poängen med Bentaygan – den ska erbjuda något utöver det vanliga.

På flyget till Los Angeles bläddrar jag i Bentleys kundtidning och ser bland annat en annons för en lyxspis, en range cooker, klädd med kolfiberpanel. Helt onödigt kan man tycka, men en fantastisk möjlighet för alla rikingar som behöver hjälp med att sätta sprätt på sina pengar. Bentayga spelar i samma liga – den är ett förnämligt och exklusivt stycke ingenjörskonst, men också en anledning för SUV-fantasterna att hosta upp lite mer än vad en Range Rover med alla tillval kostar.

Bilen är egentligen inte revolutionerande i sig, men otroligt välbyggd. Eftersom den är ny och just nu bäst i klassen kommer den antag­ligen också att bli en kassa­ko. Det hand­lar inte bara om kör­egenskaperna. Då återstår bara att gratulera Bentley till en helt igenom lyckad SUV i lyxklassen! Den förtjänar allt beröm, vilket inte alltid är fallet med nya satsningar på bilmarknaden.

Läs mera i bokasinet TopGear: Jorden runt.